Fotografera förlossning

[Martin F]

Själv blev jag pappa i augusti i år och jag hade aldrig tagit med mig kameran om det inte var för att min sambo tyckte att det var en bra idé. Dock var vi helt överens om att kameran tas inte fram om det inte känns som rätt läge för bägge två. Man kan ju aldrig veta innan hur det kommer att kännas i skarpt läge. Nu blev det kejsarsnitt av det hela och då var det helt plötsligt en annan situation. Någorlunda odramatiskt, kunde sitta vid min sambos sida och prata med henne och ta bilder i lugn och ro (jämförelsevis). Dessutom med bra belysning! Tror inte ens att jag var över ISO 400 nån gång.

Dessa bilder är jätteroliga att ha idag, men jag hade aldrig drömt om att ta fram kameran mitt under en "vanlig" förlossning. Om inte min sambo specifikt bett mig förstås.

Under kejsarsnittet fick jag med mig mitt 50/1.8 och 17-40/4L till min 30D. Kunde ta en del fina bilder när de precis lyft ut honom och när barnmorskan gjorde den första "poleringen" tills det var dags för navelsträngsklippande. Sedan fick jag ha honom helt själv (lade undan kamera såklart) tills hans kära mor var ihopsydd och klar.

 

[RG]

de tittade lite konstigt på mig när jag hade med en 10D och 550 blict in i operationssalen vid kejsarsnittet

La faktiskt upp en bild här just nu dock är han där några timamr gammal.. inte minuter

http://www.fotosidan.se/images/layout/spacer2.gif

Han ser lite blek ut.

 

[PerFogelberg]

Min förslag är att man lämnar fotoväskan med cylinderkameran hemma och stoppar en pocketkamera i fickan. Fota i autoläge och smäll av bara tusan tills minneskortet tar slut. Alltid blir det nått kort bra och andra klarar av att hjälpa till med plåtandet utan alltför stor fotokurs. Och man klarar av att assistera födseln samtigt. Som bonus slipper man ha prestationsångest och tekniknoja.
Pretationslösa bilder i sånna här samanhang blir nog bäst och mest minnesvärda.

Jag tycker tvärtom att man ska ta med sig rektangelkameran och fota få men bra bilder hellre än att smälla av tusen dåliga bilder. För att inte tala om allt blixtrande som blir av en liten kompaktkamera.

 

[PerFogelberg]

När min dotter föddes bestod min utrustning av en Nikon F100 med en 50/1,4 och tio rullar Kodak Tri-X. Jag gjorde ett uppehåll med fotandet just under själva förlossningsögonblicket. Annars dokumenterade jag mycket före och lite efter. Sista bilden är en gruppbild med alla barnmorskor på rad bakom stolt mor med dotter.

 

[Eeros]

Om han så innerligt vill stå och fota så låt killen göra det... ingen ska hindra han.

Vilken "han"? Pratar vi plötsligt om en särskilt person? Vem då? Förutsätter du att kvinnan i ett parförhållande inte har några som helst önskemål angående fotograferandet? Och att om det innerligt önskas att det ska fotas, då är det per definition mannen som vill det? Betyder det att begreppet fotografering är något bara männen kan förstå, att kvinnor inte är kapabla att önska dokumentering medelst fotografisk utrustning? Är det för tekniskt för en kvinnohjärna?

Som du ser, så reser ditt argument fler frågor än svar. Men det kanske är bara i min och min frus förhållande där kvinnan är den som oftast är den som "innerligt vill" att något ska fotodokumenteras, låt sen vara att det oftast faller på min lott att utföra det. Så även vid våra barns födsel föll lotten på mig att fota, av rent praktiska och förmodligen ganska uppenbara skäl. Men det normala kanske ändå är att det är mannen som vill, och ska antas vara den enda i förhållandet som vill, när något ska dokumenteras med kamera. Vad vet jag?

 

[Eeros]

Själv blev jag pappa i augusti i år och jag hade aldrig tagit med mig kameran om det inte var för att min sambo tyckte att det var en bra idé. Dock var vi helt överens om att kameran tas inte fram om det inte känns som rätt läge för bägge två. Man kan ju aldrig veta innan hur det kommer att kännas i skarpt läge. Nu blev det kejsarsnitt av det hela och då var det helt plötsligt en annan situation. Någorlunda odramatiskt, kunde sitta vid min sambos sida och prata med henne och ta bilder i lugn och ro (jämförelsevis). Dessutom med bra belysning! Tror inte ens att jag var över ISO 400 nån gång.

Dessa bilder är jätteroliga att ha idag, men jag hade aldrig drömt om att ta fram kameran mitt under en "vanlig" förlossning. Om inte min sambo specifikt bett mig förstås.

Under kejsarsnittet fick jag med mig mitt 50/1.8 och 17-40/4L till min 30D. Kunde ta en del fina bilder när de precis lyft ut honom och när barnmorskan gjorde den första "poleringen" tills det var dags för navelsträngsklippande. Sedan fick jag ha honom helt själv (lade undan kamera såklart) tills hans kära mor var ihopsydd och klar.

Låter nästan exakt lika som det var när våran Silva föddes, även hon via kejsarsnitt. Skönt att läsa ditt inlägg. När jag läste tidigare inlägg i tråden fick jag nästan intrycket att vi var lite udda min fru och jag, när det var hon som ville att födseln fotades. Som om det var något onormalt med en kvinna som önskar fotografering vid födsel. Mitt intryck blev nästan att män ska känna sig skyldiga på något sätt om de fotar vid en födsel. Skyldiga till vad, jag vet inte. Kvinnoförtryck kanske? Det är ju modernt och så, att anklaga mannen för det.

 

[PITCH]

Vilken "han"? Pratar vi plötsligt om en särskilt person? Vem då? Förutsätter du att kvinnan i ett parförhållande inte har några som helst önskemål angående fotograferandet? Och att om det innerligt önskas att det ska fotas, då är det per definition mannen som vill det? Betyder det att begreppet fotografering är något bara männen kan förstå, att kvinnor inte är kapabla att önska dokumentering medelst fotografisk utrustning? Är det för tekniskt för en kvinnohjärna?

Som du ser, så reser ditt argument fler frågor än svar. Men det kanske är bara i min och min frus förhållande där kvinnan är den som oftast är den som "innerligt vill" att något ska fotodokumenteras, låt sen vara att det oftast faller på min lott att utföra det. Så även vid våra barns födsel föll lotten på mig att fota, av rent praktiska och förmodligen ganska uppenbara skäl. Men det normala kanske ändå är att det är mannen som vill, och ska antas vara den enda i förhållandet som vill, när något ska dokumenteras med kamera. Vad vet jag?

NU LUGNAR VI NER OSS ETT HACK VAAA.

Först och främst så ska du nog läsa trådskaparens första inlägg en gång till.
1. Det är en han som ska fota.

punkten 2 citerar jag trådskaparen:

Hej
Är lite sugen på att fotografera förlossningen. Tror det kan bli fint i svartvitt (blod och sånt syns då inte på samma sätt).

Eftersom det är jag som bli pappa så vill man ju vara förberedd. Kan tänka mig att det är omtumlande när det precis händer.

Är det någon som har tips/råd om vad man bör tänka på?

Har både ljusstarka (fasta objektiv) vanliga zoom. Har även extern blixt som jag kan använda mig av (ej radiostyrd).

Det handlar om vad HAN ska/vill göra. Och det är HAN som vill ha tips/råd. Han skriver INTE att det är VI... dvs han och sambon/frun.

Ingenting i hans inlägg antyder på att det är hans sambos/frus vilja att han ska plåta.

Hade det istället stått att "Min fru vill att jag tar foto har någon tips" ... då hade det varit en annan sak !!!

 

[Eeros]

NU LUGNAR VI NER OSS ETT HACK VAAA.

He, jag är kolugn, har inte ens behövt höja rösten alls. Men hur är det med dig?

Så du menar han som startade tråden när du skriver "Om han så innerligt vill stå och fota så låt killen göra det... ingen ska hindra han". I öppningsinlägget säger han att han är "lite sugen". Jag tycker allt att det är lite skillnad mellan "lite sugen" och "innerlig vilja".

 

[Eeros]

Ingenting i hans inlägg antyder på att det är hans sambos/frus vilja att han ska plåta.

Ahaa, jag förstår.. tror jag! Menar du att om han inte nämner frugan/sambon, då vill hon inte att han ska fota? Då har han inte diskuterat detta med henne? Kan i och för sig vara sant, det vet vi ju inte. Men hur man kan komma till den slutsatsen är för mig en gåta.

Men låt säga att det är en vettig slutsats. Om jag då säger till dig att jag vill gå ut och promenera, och inte nämner något om min fru, då har jag inte diskuterat detta med henne och då vill hon de facto inte att jag ska ut och promenera? Är det rätt uppfattat?

 

[PITCH]

Ahaa, jag förstår.. tror jag! Menar du att om han inte nämner frugan/sambon, då vill hon inte att han ska fota? Då har han inte diskuterat detta med henne? Kan i och för sig vara sant, det vet vi ju inte. Men hur man kan komma till den slutsatsen är för mig en gåta.

Men låt säga att det är en vettig slutsats. Om jag då säger till dig att jag vill gå ut och promenera, och inte nämner något om min fru, då har jag inte diskuterat detta med henne och då vill hon de facto inte att jag ska ut och promenera? Är det rätt uppfattat?

Lägg ner vaa..... Jag tror bestämt att det börjar spåra ur nu.

 

[RG]

Varför slutar nästan alla trådar på fs i moralpanik?

 

[Kostic]

Jag fotade när vi fick våran kära Linn, det var dock planerat kejsarsnitt.

Använde mig mest utav 50 mm 1.8, tog med blixten men använde den inte dock, man vill inte störa det lilla livet med massa blixt.

Det gick bra ändå om man hade iso 800, de flesta ställena på sjukhuset är väl upplysta.

Jag gjorde det som till en berättelse, från början till slut.

Jag är jätte glad att tog bilderna, grymt minne för livet.

Har lagt upp dem på min hemsida, www.danijelkostic.com, klicka på Linn.

 

[Rogerber]

vad kul jag ska också bli pappa i februari och jag komer naturligtvis att ta med kameran och fota jag med min fru vill inte ha några underlivsbilder så sådant får jag låta bli och som säger svartvit blir nog rätt bra när det gäller en nyfödd. jag tänker använda mitt 50 1.8 och trådlösblixt så kameran blir mer lätt använd möjligt vis funderar jag på att skaffa ett tamron 17-50 2.8 så att jag blir lite mer flexibel med avståndet.

Eller så blir förlossningen en annan än du tänkt dig och du kanske måste hjälpa till... Jag fotade själv min sons förlossning, men det gick så snabbt så jag knappt han med. Fast tar det flera timmar kan det väl gå åt ett par minneskort. Man kan i vilket fall inte planera hur det ska bli. Bara hoppas att allt går väl under det under som faktiskt sker. När allt är klart så finns det skäl att fota och fira. Ett nyttfött barn är något obegripligt första tiden. Lycka till!

 

[balan]

Det blir ett fint minne

Hej

Är det någon som har tips/råd om vad man bör tänka på?

Jag fotograferade min dotters födelse 1973. Tri-X pressad till 1600 ASA och absolut ingen blixt. Resultatet blev ett fint minne som varken min dotter eller föräldrarna ångrar. Tänk att kunna sitta och titta på bilder från sin egen födelse! Så min rekommendation är:
- Ingen blixt
- Svartvitt
- Se till att inte vara i vägen
- Stöd din fru

Lycka till!
Bertil Runström

 

[jpgrahn]

Intressant tråd!

Intressant att läsa alla synpunkter. Särskilt intressant att en del ståndpunkter hävdas med sådan emfas att man nästan blir ovänner!

Vad gäller mig själv så kan jag bara säga att vara med om när ett barn blir fött inte var vad jag föreställde mig. Rättare sagt, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Det gäller nog allt som har att göra med barn. Min gamla mamma brukade säga att hon visste precis hur man skulle uppfostra barn. Tills hon fick egna ...

Det är ett mäktigt ögonblick att få vara med. Ingenting man gör sedan kan påverka vad som skett. För tid och evighet har man blivit förälder. Men än något annat jag upplevt har det förändrat mitt liv. De band man knyter till sina barn, och till barnets andra förälder förstås, kommer alltid att finnas kvar. Man kan byta jobb, flytta till annan ort, träffa andra vänner, men aldrig knyta upp dessa band.

Men kan vi inte spänna av lite?!
Vi får väl acceptera att vi ser på saker och ting lite olika. Själv tycker jag att de bilder jag tog under mina barns födelse har ett enormt värde. Också för mina barn att titta på när dom blir större.

/johan

 

[marma]

Intressant

För oss handlade förlossningen väldigt mycket om att vänta. Vänta på värkar, vänta på doktorn, vänta på kejsarsnittspersonalen, vänta på att få komma från uppvaket (då hade vi ju iofs en bebis att tänka på).

DÅ var det kul med varsin kamera. Fotade sambon, sambon fotade barnmorskorna, vi fotade medicinen, vi fotade rummet (den stora halogenlampan fungerade mycket bra som riktad belysning). Vi fotade utrustningen, doktorn, operationssalen, korridoren, dropphållaren. Och till sist, bebisen, bebisen, bebisen.

De bilderna är väldigt roliga att ha idag.

 

[cbr1000]

Strunta i fotograferandet tills barnet är på mors bröst, dessförinnan behövs du som stöd.

Håller helt med! Glöm kamera tills dess att barnet ligger på mammas bröst!

Det händer (kan hända) alldeles för mycket innan barnet är fött och man vet att allt är OK. Att då fokusera på "bra" bilder känns som helt fel prioritering. Din flickvän/fru behöver allt stöd hon kan få under dessa timmar/minuter.

För vår del gick vi igenom 3 läkarlag och 24 timmar i sjuksängen innan det konstaterades snitt och första barnet var ute. Däremot har jag fina bilder från minuterna strax efter. Med barnet i kuvös och på en slutkörd men lycklig mammas mage.

/Anders

 

[Eeros]

Lägg ner vaa..... Jag tror bestämt att det börjar spåra ur nu.

Jupp, det började spåra ur när det började dimpa ner hätska kommentarer till de som fotat/vill fota på förlossning. Som om vi inte har nog med moraliserande redan, varför skuldlägga männen för det här också?

Mina något sarkastiska kommentarer var en direkt reaktion på det, men tydligen är det ok att skuldlägga, men inte ok med en motreaktion på det, då ska man bara lägga av... *suck*

 

[Eeros]

Intressant att läsa alla synpunkter. Särskilt intressant att en del ståndpunkter hävdas med sådan emfas att man nästan blir ovänner!

He, så sant, så sant! Men du måste förstå att det finns mycket känslor inblandat när det gäller en sådan sak som barnets födsel. Då är det inte så konstigt egentligen att stämningen kan bli laddad om man får mothugg på sin mycket bestämda åsikt.

 

[jpgrahn]

He, så sant, så sant! Men du måste förstå att det finns mycket känslor inblandat när det gäller en sådan sak som barnets födsel. Då är det inte så konstigt egentligen att stämningen kan bli laddad om man får mothugg på sin mycket bestämda åsikt.

Jag förstår att det finns mycket känslor! Men vi är ju rätt olika. Och dessutom fick jag känslan, jag kan ha fel, att en del av de som hade starkast känslor inte själva hade varit med om att bli förälder. Det var det jag menade med att det är svårt att föreställa sig hur det ska bli. Man kan vara principfast och idealistisk men när ungen väl har kommit och ligger och skriker eller busar fast det är sängdags så är det inte lika lätt att hålla på sina principer.

Vad är det man säger? "Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag ingenting vet"

/johan