Folk säger att pressfotografer är närgångna??

[AndersLindewall]

mipert skrev:
Helheten i Magnus inlägg håller jag med om men inte detta.

Jag tycker det finns tillfällen då en bra pressfotograf faktiskt kan trampa på andras tår och se sig själv som den viktigaste personen i världen.
Det beror naturligtvis på hur man tolkar uttryck som "ödmjuk" och "smidig" men ibland måste man kunna ryta åt folk att flytta sig eller bara ställa sig i vägen för andra. Om man vill ha en bra bild.
Man måste självklart alltid göra en avvägning av vinsten av att vara "påträngande" men den som går runt och ständigt ber om ursäkt kommer inte lyckas som pressfotograf.

Jag måste erkänna att min erfarenhet som pressfotograf är begränsad, några "knäck" har det blivit men min presserfarenhet kommer mer från bildredaktionen på Sydsvenskan.
Dock har jag fotograferat på åtskilliga rockkonserter och modevisningar och jag har aldrig bett om ursäkt för att jag stått längst fram.
Det har hänt några gånger att att andra blivit sura men bara en gång har det lett till handgemäng.
(I Lidköping där en kille försökte nita mig för att jag stod i vägen. Han gjorde mest bort sig.)

Att andra blir sura tycker jag är helt OK, jag har själv grymtat över att andra lyckats bättre än mig men det släpper fort, en bra pressfotograf skall jobba för bra bilder, inte slösa tid på att gnälla...

Om du menar allvar med att du verkligen medvetet står i vägen för dina kolleger när du tar dina bilder så tyder det enligt min åsikt bara på att du har taskigt omdöme och saknar förmåga att uppträda bland folk. Sprid inte den egoistiska mentaliteten här. Jag är förvånad då jag trodde du hade mer erfarenhet än så....

 

[froderberg]

mipert skrev:
Helheten i Magnus inlägg håller jag med om men inte detta.

Jag tycker det finns tillfällen då en bra pressfotograf faktiskt kan trampa på andras tår och se sig själv som den viktigaste personen i världen.
Det beror naturligtvis på hur man tolkar uttryck som "ödmjuk" och "smidig" men ibland måste man kunna ryta åt folk att flytta sig eller bara ställa sig i vägen för andra.

Visst är det så. Själv händer det att jag använder mina välvässade armbågar och mina 100+-kilon för att få folk ur vägen. Oftast är det kollegor som trycks undan.
Men det sker alltid med ett ursäktande leende. Och samma medicin för jag själv från kollegorna.

Jag skrev att man måste vara väldigt målmedveten. Med det menade jag just ovanstående. Oftast kommer man längst med generös vänlighet. Det hårdaste nej blir ett "okej då".

Det är dock en himla skillnad att behöva ta sig fram på plats om man har ett legitimt syfte och att vara otrevlig. Särskilt i efterhand.

Att i ett forum onyanserat skälla ut allmänhet och andra forummedlemmar är bara dumt. Men det har vi ju redan kommit fram till...

/M

PS. Det finns ingen anledning att skämmas för att man står längst fram på en konsert. De flesta fans är glada för att få se bilderna i tidningen. Men jag brukar försöka röra mig mycket så att jag inte fastnar framför en person.

 

[macrobild]

AndersLindewall skrev:
Om du menar allvar med att du verkligen medvetet står i vägen för dina kolleger när du tar dina bilder så tyder det enligt min åsikt bara på att du har taskigt omdöme och saknar förmåga att uppträda bland folk. Sprid inte den egoistiska mentaliteten här. Jag är förvånad då jag trodde du hade mer erfarenhet än så....

Kom ut i den riktiga världen, här visas ingen större hänsyn mellan kollegor om "bilden"skall tas hem.
Jag har varit med om 100tals situationer under mina mer än 22 år som fotograf där blodigt allvar gäller för att få resultat, alla är vi vänner efteråt men under tiden så är det ibland "krig" om bästa plats. Givetvis beroende på vad som skall fotograferas/bevakas och vilket nyhetsvärde det har


Mikael

 

[froderberg]

macrobild skrev:
Kom ut i den riktiga världen, här visas ingen större hänsyn mellan kollegor om "bilden"skall tas.
Jag har varit med om 100tals situationer under mina mer än 22 år som fotograf där blodigt allvar gäller för att få resultat, alla är vi vänner efteråt men under tiden så är det ibland "krig" om bästa plats. Givetvis beroende på vad som skall fotograferas/bevakas

Att trängas med kollegor är helt OK. Men det finns givetvis gränser.

 

[macrobild]

froderberg skrev:
Att trängas med kollegor är helt OK. Men det finns givetvis gränser.

Två tidningar i Skåne kommer till en storbrand (ena tidningen är nerlagd) undertecknad är också där.

En fotograf får slut på film och frågar kollegan och vännen från den andra tidningen om han kan kasta över en Tri-X till honom.
Glöm det blev svaret från "kollgegan" och vännen.
Något sur fick fotografen utan film ta bilen till redaktionen

Så kan det gå året var 1986

Mikael

 

[froderberg]

macrobild skrev:
Två tidningar i Skåne kommer till en storbrand (ena tidningen är nerlagd) undertecknad är också där.

En fotograf får slut på film och frågar kollegan och vännen från den andra tidningen om han kan kasta över en Tri-X till honom.
Glöm det blev svaret från "kollgegan" och vännen.
Så kan det gå

Mikael

Trots att du är äldre vågar jag påstå att jag har bättre koll på pressfoto

Man får trängas, men den som ställer sig helt ivägen för kollegorna får höra det och dras undan om han inte flyttar på sig.

Det har funnits en överrenskommelse mellan tidningarna i Malmö om att om en fotograf inte får några bilder pga trasig kamera eller miss i framkallningen så får man bilder gratis från konkurrenterna. Detta enligt Thomas Löfqvist på Sydsvenskan.

 

[macrobild]

froderberg skrev:
Trots att du är äldre vågar jag påstå att jag har bättre koll på pressfoto

Man får trängas, men den som ställer sig helt ivägen för kollegorna får höra det och dras undan om han inte flyttar på sig.

Det har funnits en överrenskommelse mellan tidningarna i Malmö om att om en fotograf inte får några bilder pga trasig kamera eller miss i framkallningen så får man bilder gratis från konkurrenterna. Detta enligt Thomas Löfqvist på Sydsvenskan.

Detta gällde inte de två som stod på fältet,Thomas känner jag sedan 1978.


PS.
Hur kan man fastslå att någon har bättre koll på pressfoto?

Mikael

 

[Photocon]

Ställföreträdande "tittare"

Den här diskussionen känns off-side! Risedal ställer dock både adekvat frågor och lämnar raka svar. Det jag skriver nu har inget med skryt att göra, men jag har nog plåtat mer än 200-300 olyckor/katastrofer av olika slag. Det råder en konkurrenssituation mellan tidningarna. Och själv är jag där för att det är mitt jobb. Inte för att det är kul på något sätt. Har jag bättre koll på pressfoto än någon annan för det? Mäts det i antalet jobb? 1986 som Risedal hänvisar till ang kollega som får slut på film kan jag skriva under på. Men va fan, tråden handlar ju om närgångna pressfotografer. Jag vill säga att en pressfotograf som inte vågar vara närgången har nog valt fel yrke. Man kan vara närgången på ett vänligt sätt. har mött åtskilliga 100-kilosbiffar som ser ut som hornminor med optiker stickandes ut från 3-4 kamerahus, iförd krigsvästar o s v, som uppträder som bufflar i en porslinsbutik. De ger kåren dåligt rykte. Men de flesta är närgångna på ett proffsigt sätt och med vederbörlig empati. POLISEN har uttryckt det så här en gång för mig: " Det är bra att ni är här och plåtar för ni blir ungefär som ställföreträdande tittare. Folk som sitter i bilköer åker vidare istället för att stanna och tittat och därmed förhindra arbetet på olycksplatsen åker vidare för de vet att de kan läsa om det och se bilden i tidningen/TV senare".
Men jag vill personligen tillägga att jag är trött på olycksbilder och är glad över att det sovras rejält bland vilka olyckor som ska plåtas.
Själv upptäckte jag att jag förvandlades till ett "odjur" när det gällde att nå fram först(körde om polisbilar o dyl). Sedan när uppdraget var färdigt kom eftertanken. D v s yrkesmannen vs privatpersonen inom mig. Då kunde jag ibland ifrågasätta vad jag höll på med. Speciellt när kom tillbaks till redaktionen o nattredaktören förhoppningsfullt undrade om någon dött eftersom det var nyhetstorka Men jag hävdar att det är/var mitt jobb att vara närgången.

 

[Graal]

Har inte läst mer än inledningen men har du som tog bilden undersökt vilka personerna var som stod ivägen för ditt fotograferande? Kanske var det anhöriga eller de som hjälpt till vid olycksplatsen? I så fall är det väl inte konstigt att de står där?

 

[Davon]

Hamnade mitt i en drunkningsolycka härom månaden i Malmö och fotografen i mig började såklart klicka. Höll mig först nära, men medan det nyfikna folket samlades så stegade jag alltmer bakåt och uppåt med mer zoom, och ärligt så upplevde jag de bilderna med helheten och folket mer "sägande" så att säga.
Stannade dock inte så länge utan gick vidare och fick snart syn på en fin kulle. men minnet var fullt så jag raderade alla olycksbilderna och tog på kullen istället =)

 

[Photocon]

David Bladh skrev: Stannade dock inte så länge utan gick vidare och fick snart syn på en fin kulle. men minnet var fullt så jag raderade alla olycksbilderna och tog på kullen istället
______________________________________________

Sympatiskt gjort på något sätt. En honnör till dig för det! Men hade du varit utsänd på uppdrag hade du nog inte agerat så.

Jag gjorde ett bildreportage om svin (inte närgångna pressfotografer). På återväg till tidningen kom larmet: 6 personer i singelolycka 7 km från min position. Väl framme ville jag bara kasta kameran åt h-e! En dagmamma hade packat in sig själv, sin egen son och en väninna samt 3 dagbarn i bilen för att åka och bada. Trängsel o värme i bilen hade skapat oro och hon tappade kontrollen över fordonet.
Där dyker jag upp som först på platsen (hörde sirener på avstånd). I dikena låg 3 barn och skrek, 1 låg stilla, bilen var ett vrak. De 2 vuxna medvetslösa. Sirener o blåljus närmade sig. Det verkade som om tiden stod stilla, men jag uppskattar tiden jag var "ensam" på olycksplatsen till 10-15 sek. Att fotografera lik, medvetslösa offer och ramponerade bilar är inte så kul. Inte ens spännande, bara tråkig rutin efter ett antal år som anställd pressfotograf.

Men att plåta till ackompanjemang av skrikande, skräckslagna barn var ingen rutin för mig. Jag blev, trots min rutin, rejält skakad.

5 av 6 överlevde. Dagmammans eget barn omkom och hon blev sedermera åtalad för vållande till annans död. Bara tänk tanken: I de bästa intentioner att fixa en trevlig dag för barnen, blir hon åtalad för grov vårdslöshet, vållande till annans död och miste sitt enda barn. Jag var den enda som hade gångbara bilder från olycksplatsen, då andra fotografer inte hann fram pga ambulanspersonalens proffsiga arbete.

Resultatet för min egen del: Jag fick nog, kände att jag inte orkade stå längst fram vid alla olyckor och sade upp mig ett tag senare för att jobba som fotograf åt ett museum istället.

Men jag hade väl för mycket trycksvärta i blodet och återanställdes några år senare på samma tidning. Och det blev många olyckor/bränder o dyl efter det. Flygolyckor med spridda kroppsdelar, fötter stickande ut ur bilkylare. I sanningens namn många andra trevliga reportage oxå, men fallet med dagmamman har etsat sig fast och jag närmade mig sedan dess alltid olycksplatser på ett annat sätt. Lät mig aldrig bli undanträngd men tänkte alltid efter: "Hur plåta detta med respekt för offer o anhöriga samtidigt som det blir en bra nyhetsbild?" Det har varit en ledstjärna sedan dess.

En yrkessjukdom är att man är iskall under själva uppdraget, reaktionerna kommer senare. Och när ens egen fru och barn är iväg någonstans i bil och inte kommer hem på avtalad tid så slår skräcken klorna i en. Man vet ju hur lätt en olycka sker!

Men jag står fast vid att en pressfotograf måste vara närgången. Sedan 1½ år har jag egen firma och tar inte många olycksbilder. När det sker tänker jag alltid - den enes bröd, den andres död- jag har inte råd att tacka nej till uppdrag. Men uppdragen kan genomföras med empati och i samförstånd med räddningspersonal för det är de och offren som är de viktiga aktörerna på en olycksplats. En pressfotograf är observatör. Andra personer som stannar bilar eller rusar till för att titta är föga bättre än de som applåderar en offentlig avrättning vilket var ett "folknöje" även i Sverige för inte så länge sedan. Och då säger jag: Fy fan!

Så bottomlinen är: Man skulle hellre plåta en vacker kulle om man nu inte hade ett jobb att utföra!

 

[froderberg]

macrobild skrev:
Detta gällde inte de två som stod på fältet,Thomas känner jag sedan 1978.

Nej. Det finns många sådana historier. Det innebär inte att fotografer generellt är väldigt vänliga mot varandra.

Skrivande journalister har inte samma kollegiala inställning. Generellt sett. Finns många skrivande reportrar som retar sig på fotografernas kollegialitet.

 

[Davon]

Minns jag funderade att söka på en arbetsannons hos polisen som fotograf på brottsplatser. Men funderade på vad jag skulle bli tvungen och se ifall jag på något vis skulle råkat få jobbet och avstod. Och efter att ha läst vad Lennart skrev så är jag glad för det. I viss mån är det väl nödvändigt att ta sådana bilder som pressfotograf - om det på något mirakulöst sätt kan avskräcka andra människor att ta liknande risker om de får se resultaten av dom så att säga. Så är det ju ett jobb - när det handlar om jobb - och jobb är till för att överleva helt enkelt.
Tycker sen det är obehagligt sen att varenda människa ska springa fram till en olycka med sina kameramobiler i högsta hugg numera i hopp om att kanske få de där 72000 kronorna som Aftonbladet erbjuder till bästa bild. Sen sitter väl sammahuggormar hemma och blir förbannade när nån paparazzifotograf haft skammen nog att ta en närbild på Brittans bak.

 

[tritub]

Photocon skrev:
David Bladh skrev: Stannade dock inte så länge utan gick vidare och fick snart syn på en fin kulle. men minnet var fullt så jag raderade alla olycksbilderna och tog på kullen istället
______________________________________________

Sympatiskt gjort på något sätt. En honnör till dig för det! Men hade du varit utsänd på uppdrag hade du nog inte agerat så.

Jag gjorde ett bildreportage om svin (inte närgångna pressfotografer). På återväg till tidningen kom larmet: 6 personer i singelolycka 7 km från min position. Väl framme ville jag bara kasta kameran åt h-e! En dagmamma hade packat in sig själv, sin egen son och en väninna samt 3 dagbarn i bilen för att åka och bada. Trängsel o värme i bilen hade skapat oro och hon tappade kontrollen över fordonet.
Där dyker jag upp som först på platsen (hörde sirener på avstånd). I dikena låg 3 barn och skrek, 1 låg stilla, bilen var ett vrak. De 2 vuxna medvetslösa. Sirener o blåljus närmade sig. Det verkade som om tiden stod stilla, men jag uppskattar tiden jag var "ensam" på olycksplatsen till 10-15 sek. Att fotografera lik, medvetslösa offer och ramponerade bilar är inte så kul. Inte ens spännande, bara tråkig rutin efter ett antal år som anställd pressfotograf.

Men att plåta till ackompanjemang av skrikande, skräckslagna barn var ingen rutin för mig. Jag blev, trots min rutin, rejält skakad.

Jag hoppas innerligt att du som första person på platsen satte igång med första hjälpen tills räddningstjänst och ambulans kunde ta över, och inte började plåta.
Visst, en bra bild ger pengar, men om det finns personer / fotografer som hellre tar en bra bild än räddar liv blir jag ruskigt oglad...

 

[macrobild]

froderberg skrev:
Nej. Det finns många sådana historier. Det innebär inte att fotografer generellt är väldigt vänliga mot varandra.

Skrivande journalister har inte samma kollegiala inställning. Generellt sett. Finns många skrivande reportrar som retar sig på fotografernas kollegialitet.

Du Magnus jag ringde en kollega för att höra hur kollegialt det är eftersom du hänvisade till Thomas L på SDS. Du har nog missuppfattat det rejält hur kollegialt det kan bli bland Skånska tidningar.Att vissa "gubbbabilder " kan skickas vidare, köpas men så fort bilden är mer exklusiv så håller man hårt i bilden, dvs inte ens SDS kan få bilder som Kvällsposten har exklusivt.

Sedan-jag har haft press leg sedan 1985, huruvida stor min erfarenhet gentemot din är kan jag bara spekulera i men en sådan är tämligen ointressant.

Mikael

 

[Davon]

Nä fy vare, hade jag varit där först o börjat plåta istället för o hjälpa hade jag nog inte kunnat leva med mig själv. Förstår inte hur någon skulle kunna det. Var redan folk som tog hand om situationen och blåljusen var där i ungefär samma sekund som jag. så var inte direkt något jag kunde göra ändå.

 

[Photocon]

Magnus Hammarberg skrev:Jag hoppas innerligt att du som första person på platsen satt

__________________________________________

Du behöver inte bli oglad. Från det jag stannat bilen på olycksplatsen o noterat att inga utryckningsfordon kommit måste jag ju först parkera min egen bil så att den inte hindrade någon hjälp och jag hörde sirener på avstånd. Tog mig några sekunder att parkera på en liten skogsvägsinfart. Detta var 1989 och fotografbilarna var utrustade med radiotelefon direkt till redaktionen. Anropade redaktionen o bad dem ringa till ambulans/polis. En säkerhetsåtgård då vägen jag befann mig på och där olyckan skett var "gamla E:4 som löpte parallellt med nya E4:an. Vanligt att man hör fel vilken väg utryckningsfordon tar i sådana fall. Från red svarade man att hjälp var på väg på rätt väg eftersom dubbla larm gått ut.

Alltså hade jag kollat att mer kvalificerad hjälp var på väg innan jag tagit mig ur bilen.

Och som jag skrev tidigare: Jag upplevde det som en lång stund, när jag hörde skriken, men det var endast 10-15 sekunder innan ambulans var på plats. Ingen bild togs innan. Kameran låg visserligen skjutklar i framsätet.

Hade jag inte hört sirener när jag anropade redaktionen så vet jag inte riktigt hur jag skulle reagerat om jag ska vara ärlig. Jag hoppas att jag inte stått där som ett fån och varit rädd för att göra något fel. Är man inte kunnig kan man ju förvärra saker i all välmening. MEN FOTOGRAFERAT SKULLE JAG INTE HA GJORT FÖRST. De små kunskaper jag hade då i förstahjälpen skulle jag prioriterat. Vi hade en policydiskussion efter denna händelse på redaktionen. Man ansåg att jag prioriterat rätt med tanke på händelsernas utveckling. MEN OM...?
Den här vägen var mycket glest trafikerad. Så mina ringa förstahjälpenkunskaper då hoppas jag hade kommit till nytta om de verkligen hade behövts.

Det förekommer många cynismer bland journalister och någon jag diskuterat händelsen med ansåg att jag skulle "skjutit" först. Jag hoppas det var ett dåligt skämt. Men jag blev ssv skakad över hur lite mina förstahjälpenkunskaper hade räckt när jag diskuterade fallet med räddningspersonal.
Mycket riskabelt med barn i 6-årsåldern.

 

[froderberg]

macrobild skrev:
Sedan-jag har haft press leg sedan 1985, huruvida stor min erfarenhet gentemot din är kan jag bara spekulera i men en sådan är tämligen ointressant.

Det är enastående hur lätttrampad du är på fötterna.

 

[macrobild]

froderberg skrev:
Det är enastående hur lätttrampad du är på fötterna.

Nu förstår jag inte vad du menar, vad jag däremot kan utläsa är att vissa påtar sig rätten att tala om för andra att de har mer erfarenhet av pressfoto.
Utan att veta vad den andra gör eller har gjort.

Mikael

PS Magnus - du skrev

"Trots att du är äldre vågar jag påstå att jag har bättre koll på pressfoto"

Då undrar jag - hur kan man mäta eller verifiera detta?

 

[froderberg]

macrobild skrev:
Nu förstår jag inte vad du menar, vad jag däremot kan utläsa är att vissa påtar sig rätten att tala om för andra att de har mer erfarenhet av pressfoto.
Utan att veta vad den andra gör eller har gjort.

Rätt att uttala mig har jag såklart. Om jag har rätt är en annan sak.