Jag är fortfarande förundrad över detta käbbel, där försvarare av de för tillfället starkaste märkena på marknaden ser sig tvungna att dissa systemet som frågeställningen gäller. Ämnet är ju fördelarna med Sony, och en samling förståndshandikappade individer börjar dilla om "hål" i utbudet jämfört med ett par tillverkare som ännu inte tycks fatta åt vilket håll vinden blåser.
Det finns alltså ett par solklara fördelar med Sony, som har nämnts liksom i förbigående; där kanske den mest markanta, den som kan synas på bilderna, är att sensorerna är avsevärt bättre än hos en av de två stora konkurrenterna, och den andra konkurrenten har valt att helt enkelt köpa Sonys sensorer. En annan fördel, som delas med flera av de mindre tillverkarna, är bildstabiliseringen i kamerahuset. Det är roande att se hur några förtvivlat försöker få det att framstå som en fördel att sakna stabilisering.
Sedan blir det lite luddigare, eftersom det finns någon slags ställningskrig mot allt som är nytt, och där försvararna för den utdöende DSLR-trenden förtvivlat håller fast vid lösningar som inom ett par år kommer att vara hopplöst omoderna. Där kommer bland annat AF in, och det framställs som att fasavkännande AF skulle ha fördelar som är större än nackdelarna för det stora flertalet. Det är så klart inte riktigt sant, för att uttrycka det milt. Visst har vi ganska mycket tjejer som vill plåta hästar som hoppar, och där finns det fördelar med fasavkänningen, likaledes vid fotografering av vissa sporter, men annars kommer ständigt frågor om felfokusering, vilka i samtliga fall har sin grund i den stora svagheten hos fasavkännande system, att de lika glatt ställer oskarpt, och att det händer förfärande ofta. Fasdetekterande AF kanske kommer att mogna till att fungera bra, men än så länge har det svagheter som är uppenbara. Fort går det, och ibland blir det rätt.
Där har alltså Sony två skilda system, som skiljer sig så mycket i grunden att man kan betrakta dem som helt väsensskilda, medan också ett par mindre tillverkare har liknande lösninger. Ingen av de två stora har ännu helt hakat på trenden, som inom några år kommer att ta över marknaden för systemkameror: Frihet från komplex, fördyrande och onödig mekanik. När DSLR-lösningen ska försvaras framställs alltid den elektroniska sökaren som underlägsen, främst genom eftersläpning, men också med andra argument. I regel är dock de elektroniska sökarna betydligt bättre på många sätt än spegelreflexsökare i moderna DSLR-kameror.
Man kan så klart käbbla om det här, men det är inte särskilt givande. Till stor del måste vi ju anpassa oss till vad diverse tillverkare har att erbjuda, och det är inte allom förunnat att kunna bygga sin idealiska kamera själv, som Viktor Hasselblad eller Oskar Barnack en gång gjorde.
Beroende på hur man själv är funtad, och beroende på vilka bilder man vill skapa, kan olika verktyg vara mer eller mindre lämpade, och det finns knappast någon kamera som är idealisk för alla, som förenar alla fördelar man kan tänka sig. I själva verket är fördelar för en nackdelar för en annan. Jag tror att jag har uttryckt det ganska tydligt redan, då enligt min mening spegelreflexsökare är ren idioti med den teknik som finns idag, där man kan bygga mer tillförlitliga, billigare och ergonomiskt bättre lösningar. Vi kan fortsätta käbbla om snabbheten; fort men fel.
Jag tycker att det är glädjande att det finns tillverkare som bryter den äldre trenden med nyare idéer, som Fujifilm, Panasonic, Samsung, Olympus, Pentax och Sony. Jag har egentligen lite svårt att förstå varför man inte valde den vägen från början när den digitala tekniken blev användbar. Tidigt fanns ju förhoppning om att man skulle kunna fortsätta använda sin kamera med bakstycke för digitalfoto, men det blev verklighet bara för mellanformatskameror. Alla småbildskameror som vi satsade på under ett halvsekel blev på kort tid i stort sett oanvändbara. Allting skulle vara nytt, men ändå stannade de stora tillverkarna vid en teknik som har uppenbara svagheter. Från min horisont är det ett svek mot kunderna från båda de stora tillverkarna, eftersom det faktiskt hela tiden har funnits tekniska möjligheter att anpassa alla proffsmodeller till digitalteknik. Canon, Nikon, Pentax, Contax, alla valde att inte göra det.
Och vid övergången till det nya sköljde man till en del ut barnet med badvattnet, när man valde att göra kontrollorganen för den grundläggande tekniken digitala, vilket i flera avseenden innebär sämre ergonomi än i kamerorna som laddas med film.
När tekniken så småningom mognar och dammet har lagt sig kommer vi att se vart vinden blåste.
