Eftertanke

[Bozi]

Hej,

I helgen fick jag mig en tankeställare i dessa pixel- och teknikjagandes tidevarv...

Min svärfar som var en flitig amatörfotograf (mycket Dia) gick bort för ett par år sedan. I helgen som gick tog vi hem mycket av detta material till oss då min svärmor skulle flytta. Då min fru sa att hon skulle tycka det var roligt att få se dessa gamla bilder igen så såg vi på ett par stycken.

Det som slog mig var att han tog mycket kort som jag nog vill påstå ingen skulle bry sig mycket om de kom upp här på Fotosidan. Bilder som visar fester, sammankomster och miljöbilder och där diverse regler som gyllensnittet o s v inte fanns med i tanken. Det var bara raka råa kort på glada människor som var uppklädda eller vardagskort.

Bilder som jag själv i dag aldrig skulle ta och om jag hade gjort det skull de ganska omgående raderas från minneskortet och datorn.

Detta bekymrar i alla fall mig nu...
Jag har blivit för kräsen. Bilder som direkt inte säger eller ger mig något faller bort, i bästa fall får de ligga kvar på hårddisken så länge den fungerar. Sedan är de borta - för alltid.

Min historia håller på att falla sönder... Redan nu är det ett glapp på 1 år utan dessa bilder. Visst, jag har porträttbilder osv min inte dessa "struntbilder" som inte betyder något i dag - men som blir så otroligt värdefulla i framtiden.

Min fru ler och minns åt sin fars bilder. "Åh där är mamma, se så hon såg ut", "Åh, där är faster..", "Hm, såg det ut så då? Det har jag inget minne av" o s v.

Jag är likadan själv när jag sitter och bläddrar i mina gamla fotoalbum från min ungdom. Tagna med en pocketkamera för 3-400 kronor på Konsum...

I dag sitter jag med en utrustning för över 30 tkr. Om jag får bilder som kommer att beröra mig mer i framtiden än de som min svärfar tog eller jag själv med min pocketkamera, det låter jag vara osagt. Jag tvivlar dock...

Det ena behöver inte utesluta det andra. Men jag kommer i alla fall försöka ta mer "skräpkort" och som jag sparar och inte alltid försöka tänka så mycket.....

Hur gör ni?

Cape Diem

Mvh
Bosse

 

[Makten]

Intressant vinkel. Jag tror jag håller med. Om jag tittar på mina gamla bilder, från tiden innan jag egentligen intresserade mig för själva fotograferandet, så finns där massor av bilder som ger mig minnen och känslor, trots att bilderna fotografiskt är helt värdelösa.

Antagligen kan det vara vettigt att försöka skilja på dokumentationsfotografering och hobbyfotografering. Köp dig en enkel kompaktkamera, digital eller analog, där du inte kan ställa in nåt. Kanske fast brännvidd. Gärna så liten att du alltid kan ha med den. Då kan man utan "krav" ta massa helt vanliga bilder, eftersom kameran ändå inte ger dig de möjligheter du skulle vilja ha för att fota för fotandets skull. Det gäller väl att släppa lite på prestigen i att varje bild ska vara kanonbra. Ta bilder bara, och skit i hur det blir just då. Att skildra vardagen kräver inte teknisk perfektion, bara att man verkligen TAR bilder.

 

[Bulla]

Jag tar massor med "skräpkort". Jag lägger inte så mycket energi på Rawframkallning uten kör mest auto. Sedan beställer jag 10x15 kopior av ett (ganska stort) urval.

De "bra" bilderna lägger jag mer krut på framkallningen och beställer större kopior av.

/Olle

 

[Gutta]

En enkel lösning om nu inte frugan också är tekniknörd och fotogalen är att helt enkelt ge henne en liten ixus lr liknande som hon tar bilder med. Så gjorde iallafall jag. Därmed inte sagt att man inte ändå kan försöka se mellan fingrarna och faktiskt låta sig själv ta "skitkort" också!

mvh
Jerka

 

[Gutta]

En annan enkel metodik som jag också använder är att ALLTID spara minst en bild från varje fototillfälle/tillställning lr dyl oavsett kvaliten på bilden/bilderna

 

[Chet]

Vet inte om jag gått ännu ett steg...

Att fotografera på sin hemort känns inte helt enkelt utan ett uppdrag. Jag känner att allt som finns i min omgivning har jag sett... sett igen... och måsta se än en gång. Oj vad svårt det blir att motivera sig att trycka på avtryckaren.

Däremot på oupptäckt mark kännar jag att sinnena är med, öppna och hungrar efter upplevelser. Då är fingret inte långt från avtryckaren.

Känner att jag gör det här för mig själv.... Och inte i första hand för att dokumentera min vistelse på jorden. Kanske lite egoistiskt....?

 

[brasse Bosse]

Bozi skrev:
Hej,

I helgen fick jag mig en tankeställare i dessa pixel- och teknikjagandes tidevarv...

Min svärfar som var en flitig amatörfotograf (mycket Dia) gick bort för ett par år sedan. I helgen som gick tog vi hem mycket av detta material till oss då min svärmor skulle flytta. Då min fru sa att hon skulle tycka det var roligt att få se dessa gamla bilder igen så såg vi på ett par stycken.

Det som slog mig var att han tog mycket kort som jag nog vill påstå ingen skulle bry sig mycket om de kom upp här på Fotosidan. Bilder som visar fester, sammankomster och miljöbilder och där diverse regler som gyllensnittet o s v inte fanns med i tanken. Det var bara raka råa kort på glada människor som var uppklädda eller vardagskort.

Bilder som jag själv i dag aldrig skulle ta och om jag hade gjort det skull de ganska omgående raderas från minneskortet och datorn.

Detta bekymrar i alla fall mig nu...
Jag har blivit för kräsen. Bilder som direkt inte säger eller ger mig något faller bort, i bästa fall får de ligga kvar på hårddisken så länge den fungerar. Sedan är de borta - för alltid.

Min historia håller på att falla sönder... Redan nu är det ett glapp på 1 år utan dessa bilder. Visst, jag har porträttbilder osv min inte dessa "struntbilder" som inte betyder något i dag - men som blir så otroligt värdefulla i framtiden.

Min fru ler och minns åt sin fars bilder. "Åh där är mamma, se så hon såg ut", "Åh, där är faster..", "Hm, såg det ut så då? Det har jag inget minne av" o s v.

Jag är likadan själv när jag sitter och bläddrar i mina gamla fotoalbum från min ungdom. Tagna med en pocketkamera för 3-400 kronor på Konsum...

I dag sitter jag med en utrustning för över 30 tkr. Om jag får bilder som kommer att beröra mig mer i framtiden än de som min svärfar tog eller jag själv med min pocketkamera, det låter jag vara osagt. Jag tvivlar dock...

Det ena behöver inte utesluta det andra. Men jag kommer i alla fall försöka ta mer "skräpkort" och som jag sparar och inte alltid försöka tänka så mycket.....

Hur gör ni?

Cape Diem

Mvh
Bosse

Idé...Spara maanadsvis "skraepbilder".Iboerjan paa naesta aar kan du t.ex goera ett bildspel, fraan fester och sammankomster...Laegg paa lite musik och njut tillsammans med vaenner fraan dessa tillfaellen...Kan det vara naagot?

 

[Kalle_B]

Detta som kallas "skräpkort" är ju bara skräpkort för utomstående. jag själv har gnällt för att massa bilder kommer till fotosidan föreställande foster, partybilder, katter, hundar av tråkig karaktär. men det är ju stor skillnad. Jag själv tar masa bilder av privatnatur som folk skulle halshugga mig för om ja la upp dom här, intresse att lägga ut dom finns inte heller just för att dom är privata och ingen annan på jorden kan finna en bild på mina vänner/familj särksilt roliga.

Inget fel alls att ta sådana bilder, snarare tvärt om som du själv märkt så är ju dessa himla roliga att titta på för eftervärlden. Så ta hur mkt bilder osm helst, spara dom och visa för vänner o bekanta!

 

[raderad12]

Som jag skrev i en annan tråd:

.. För att inte tala om "bildkastandet", man kastar i kameran, man kastar i datorn, man kastar kanske ytterligare vid backuper, det känns som om bilderna förlorar i värde. Som jämförelse så är ju filmorginal nästan ett helgerån att kasta bort.

 

[Fläsk-Tarzan]

Mycket bra tråd!
Vi tar för mycket "kvalitetsbilder" med vår dyra utrustning och de bilder vi skulle kunna ta i vår närhet blir inte av. Jag har löst detta på ett enkelt sätt genom att alltid ha med mig min lilla KM-Dimage-G600 i fickan. Den tar jag bara "skräpbilder med för att inte missa många viktiga ögonblick..he he!

 

[Fläsk-Tarzan]

Glömde säga att jag får gjort de flesta till papperskopior hos den lokala fotohandlaren som jag tagit med "skräpkameran"

 

[Wizard]

Jag har löst detta genom att ha två kameror, en DSLR och en kompakt.. Med systemet "fotograferar" jag och med kompakten dokumenterar jag.. Det kan vara allt från födelsedagar, högtider till spontana bilder då mina djur eller min dotter hittar på nåt dumt/kul. På detta vis så dokumenteras en del av min vardag som jag sedan kan se tillbaks på och förhoppningsvis kommer min dotter och hennes eventuella barn tycka att detta är kul att ha.. Anledingen till att jag använder en kompakt till detta är att det är mycket lättare att plocka med/fram och fota med och på denna typ av bilder är den tekniska kvalitén inte så viktig utan det är minnet jag är ute efter..

Så fram med en kompakt, digital eller analog, och fota vardagen.. Jag är nästan säker på att man annars vid någon punkt i livet kommer ångra sig att man inte fotade mer vardagshändelser än man gjorde..

/Peter, som i princip aldrig slänger en tagen bild vare sig den är analog eller digital..

 

[Bulla]

Är det bara jag som "släpar" med systemkameran överallt?

 

[mange78]

Bozi skrev:
Hej,

I helgen fick jag mig en tankeställare i dessa pixel- och teknikjagandes tidevarv...

Min svärfar som var en flitig amatörfotograf (mycket Dia) gick bort för ett par år sedan. I helgen som gick tog vi hem mycket av detta material till oss då min svärmor skulle flytta. Då min fru sa att hon skulle tycka det var roligt att få se dessa gamla bilder igen så såg vi på ett par stycken.

Det som slog mig var att han tog mycket kort som jag nog vill påstå ingen skulle bry sig mycket om de kom upp här på Fotosidan. Bilder som visar fester, sammankomster och miljöbilder och där diverse regler som gyllensnittet o s v inte fanns med i tanken. Det var bara raka råa kort på glada människor som var uppklädda eller vardagskort.

Bilder som jag själv i dag aldrig skulle ta och om jag hade gjort det skull de ganska omgående raderas från minneskortet och datorn.

Detta bekymrar i alla fall mig nu...
Jag har blivit för kräsen. Bilder som direkt inte säger eller ger mig något faller bort, i bästa fall får de ligga kvar på hårddisken så länge den fungerar. Sedan är de borta - för alltid.

Min historia håller på att falla sönder... Redan nu är det ett glapp på 1 år utan dessa bilder. Visst, jag har porträttbilder osv min inte dessa "struntbilder" som inte betyder något i dag - men som blir så otroligt värdefulla i framtiden.

Min fru ler och minns åt sin fars bilder. "Åh där är mamma, se så hon såg ut", "Åh, där är faster..", "Hm, såg det ut så då? Det har jag inget minne av" o s v.

Jag är likadan själv när jag sitter och bläddrar i mina gamla fotoalbum från min ungdom. Tagna med en pocketkamera för 3-400 kronor på Konsum...

I dag sitter jag med en utrustning för över 30 tkr. Om jag får bilder som kommer att beröra mig mer i framtiden än de som min svärfar tog eller jag själv med min pocketkamera, det låter jag vara osagt. Jag tvivlar dock...

Det ena behöver inte utesluta det andra. Men jag kommer i alla fall försöka ta mer "skräpkort" och som jag sparar och inte alltid försöka tänka så mycket.....

Hur gör ni?

Cape Diem

Mvh
Bosse

Jag fick mig en liknande tankeställare i helgen faktiskt, då jag satt och gick igenom gamla bilder i min mors arkiv från när jag växte upp och mina syskons uppväxt osv.

Men de tankar jag fick vara snarare att den digitala tekniken i sig bidrar till att framtidens privata bildarkiv kommer att vara betydligt mer utarmade än dåtidens (Jag vill inte starta någon debatt nu angånde analog kontra digital teknik, vill bara berätta hur jag tänker). Jag menar, det är så enkelt och bara radera bilder som man inte är nöjd med och därmed försvinner de från vår historia. Negativ och positiv sparas ju liksom per automatik till eftervärlden. Hur många bränner backuper på cd/dvd av sina familjebilder eller ströbilder? Vad lämnar vi egentligen till efterkommande generationer? Detta är åtminstone något som jag är lite bekymrad över, då jag ser många i min närhet som tar bilder med sina digiala kompakter, framkallar lite papperskopior och raderar sedan bildfilerna för att kunna få plats med nya bilder på kortet/datorn. Hur länge håller en papperskopia?

Det är något speciellt med att sitta och gå igenom bilder från en annan tid, man glömmer bort sådant som komposition och skärpa, särskilt när bilderna har ett affektionsvärde. Många kopior har bleknat betydligt under 40-50 år men kvar finns negativen, som nya, inte utrensade, inga bilder är bara bortklippta utan dom finns bara där.

Bara lite hur jag tänker...


Mvh Magnus

 

[Tobias Arvidsson]

Jag försöker skilja på det, om jag är ute i naturen och försöker ta "kvalitéts kort" kastar jag det mesta jag inte gillar. Om jag fotar ett kalas eller liknande kastar jag betydligt mindre. Jag skulle vilja ha en digital kompakt att ha med mig ibland. Men eftersom jag inte har så mycket pengar och gillar att fota väljer jag att lägga pengar på system utrustningen.

Mina släktingar och vänner har till stor del ett helt annat sätt att se på bilder, och för dem, och kanske senare för mig har även de bilder som inte är estetiskt bra ett dokumentärt värde.

Jag brukar framkalla en del bilder och ge bort till släktingar och så. Det brukar vara mycket uppskattat även om jag kanske inte tycker att bilderna är toppen.

 

[AnWi]

Bulla skrev:
Är det bara jag som "släpar" med systemkameran överallt?

Absolut inte! Jag tror inte ens att det bara är du och jag. De enda tillfällen jag släpar med en digitalkompakt isf DSLR är när det är omöjligt att släpa med systemkameran.

Den 7 januari åkte jag "Snösvängen" på en militärmotorcykel med skidor. Då hade jag ingen möjlighet att få med en systemkamera utan nöjde mig med en digitalkompakt i fickan.

I övrigt åker den med överallt. Just nu är jag utan hus, väntar på min D200 (gnäll, gnäll). Därför har jag två kameror med mig. En Canon Ixus och en Kodak Retina IIIc. Ixus för "skräpbilder" och Retinan för fotografering.

Finns det något värre än att vara utan kamera när tillfället kommer eller ljuset är "alldeles rätt" eller du ser något vackert eller...

/AnWi

 

[abbeman]

Har upptäckt samma sak, det saknas vardagsbilder på hårddisken alternativt digitala utskrifter. Jag har löst det så att jag har en gammal SLR liggandes framme laddad med film. Jag "skjuter av" någon exponering då och då, när tjejen lagar mat, någon kommer och dricker kaffe osv.. Kompisar får gärna prova och leka när de hälsar på, ofta blir det ju så att den som är fotograf aldrig är med själv på något foto. Ja ja när rullen är slut efter någon/några månader är det bara att framkalla och spara i byrålådan.

 

[Galdr]

Stötte själv på det här problemet nyligen...

Min far har vid ett antal tillfällen påtalat att det var synd att vi inte tog några bilder på vår hund när han var en liten småfet valp med för stora tassar. De växer fort och blir små stabbiga monster, med för stora tassar.

Efter ungefär ett år kom vi på att det kan ju vara bra att ta kort på honom, så man kan ha att kika på när hunden blir lite äldre.

Härom månaden kom dagen då vi blev tvungna att avliva honom, 5 år gammal, pga njurfel.

Nu sitter man och grubblar och förbannar sig själv över att man inte var mer slösaktig med avtryckarfingret.