Uppriktigt sagt blir jag både förvånad och lite beklämd av att läsa den här tråden. I och för sig tror jag många missförstår trådstartaren. Men alldeles för många tycks förstå precis vad han menar men anser ändå att fotografen på bilden gör helt rätt.
Det finns två ord man aldrig får glömma som fotograf. Sen spelar det ingen roll vad man plåtar. Visa respekt.
Det gör man t ex genom att inte köra upp objektivet i ansiktet på folk i känsliga sammanhang som begravningar och trafikolyckor. Jag kan lova att fotografen på bilden inte gör, som någon skribent föreslog, "precis vad tidningarna vill". Den bildredaktör som visste hur han agerar skulle definitivt inte köpa hans bilder, oavsett hur bra de är.
Fast det där är verkligen dina egna preferenser och inga andras. Efter den tragiska våren som varit så finns det tre fall som alla visar lite på komplexiteten, men sett från andra sidan.
Vi har morden i Arboga, Lissjö och Engla. Alla de hade helt olika preferenser för vilken mediapublicering de tyckte var okej. De anhöriga i Lissjö ville inte vara med vilket också till stor del respekterades av media. De anhöriga har varit mycket öppna med hur deras liv tett sig efter den hemska dagen. De har sagt ifrån till vissa medier efter det att de medierna har misskött sig och varit väldigt öppna mot de medier som visat dem respekt. De har varit med TV och där berättat hur livet varit fram till rättegången.
Samma sak med de anhöriga till Engla som varit mycket öppna mot media och till och med bett om att begravningen skulle TV-sändas.
Det här visar på att vi alla har olika preferenser för vad som är okej och inte. Både som mediakonsument, producent eller som offer i olika nyhetshändelser.
Tar man då en olycka som exempel så är det verkligen inte läge att springa fram och fråga om det är okej av många anledningar. Men främst för att man garanterat skulle springa i vägen och dels för att man ändå inte skulle kunna lita på svaret man får. Således blir det medias ansvar att försöka dra gränsen och det tror jag de flesta gör, även om gränserna varierar för olika media. På stället tar man bilderna, hemma på redaktionen avgör man vad som är okej att publicera och inte och generellt tycker jag att det sköts bra också.
Men oftast tycker att det här mynnar ut i en diskussion som jag hade med en snubbe när jag var ute och plåtade just en olycka i samband med ett rally. Han var först rätt aggressiv och tyckte att alla fotografer var gamar som bara ville ha smaskiga bilder. Över huvud taget fann ingen anledning alls till varför man skulle vare sig fota eller skriva om en olycka i rally. När jag påpekade att den där olyckan antagligen kostade svenska skattebetalare en sisådär 100k så undrade jag lite försiktig om de inte har rätt att få reda på det.
Vi kom överrens om att de hade nog skattebetalarna trots allt. Men så kom han på nästa angreppsvinkel och tyckte att vi borde ju skriva och plåta från rallyn även när det inte sker olyckor. Men det görs det ju också tyckte jag hänvisade till UNT som under flera år rapporterat rätt flitigt om de lokala förmågornas framfart i SM. - Jo, men den läser inte jag! fick jag till svar då... Varpå jag bara sa att han inte kunde stå och döma ut media om han inte hade större koll än vad den lokala tidningen gjorde och kvällspressen.
Lite där ligger problemet också anser jag. Skulle ingen köpa det skulle det inte produceras. Nästa grej är att antingen så griper folk sådana här saker helt ur luften eller också tillhör de ju faktiskt de som läser och ser på dessa bilder. Med tanke på hur insatta många tycks vara så förefaller det ju trots allt vara det senare...
Mvh
Maverick
