Det har kommit många intressanta svar och infallsvinklar på det jag skrev. Vissa oroas med mig, vissa ser inget problem alls. Precis som variationen på era svar, så pendlar även jag mellan hopp och förtvivlan.
Historien visar ju endast en bråkdel av vardagen för t.ex. 1500-talets människor. Vi vet förvisso ganska mycket om överklassens förehavanden, men beträffande "vanligt folk" - har vi endast ett fåtal ledtrådar att försöka följa och dra slutsatser av. Kanske vore några bilder på husdjuren - eller varför inte några suddiga partybilder - något som arkeologer och folklivsforskare verkligen skulle jubla över? Å andra sidan, vad av värde skulle vi lära oss av detta? Vilken betydelse skulle t.ex. bilderna från min ungdoms blöta fester hemma i Delsbo ha för människorna som lever om 500 år? Kanske ingenting.
Jag funderar på om hela idén med bevarande i sig är felaktig? Jag bläddrar igenom mina fotografier och jag tittar på era bilder - de som ni lagt upp här. Och jag inser att förutom det nostalgiska värdet är det knappt en procent (om ens det) som verkligen är värt att bevara för framtiden. Ett tråkigt fotografi på Tiskenparkeringen utanför centrala Falun är antagligen värt lika mycket - kanske mer - om 500 år än ett välkomponerat, konstnärligt dito, som snarare förmedlar en känsla än avbildar verkligheten. Men ett sådant foto skulle knappast få särskilt god kritik på en sajt som den här, eller hur? (Om nu någon överhuvudtaget skulle våga sig på att lägga upp ett sådant foto här...)
Fotografi har alltså flera syften. Vi har det konstnärliga, som jag hävdar är det som med rätta hyllas på sajter liknande den här, men vars bevarandevärde för det mesta är/blir tveksamt. Så har vi det dokumentära. Det som avbildar verkligheten utan krusiduller. Det som jag också vill hävda är amatörfotografernas styrka. De bara riktar kameran och trycker av. Utan tanke på gyllene snitt eller ljusförhållanden. Ur den aspekten tar min hustru bättre foton än jag, för hon är inte intreserad av annat än att dokumentera (även om hon inte kallar det så). Jag, därmot, måste springa runt och hitta vinklar, invänta ljusförhållanden och hålla på. Även om jag också helst av allt bara vill dokumentera. Av vår bildproduktion är hennes den som mest förtjänar att bevaras.
Precis som mina vänner knappast lär av sina misstag, så lär ju inte heller vi oss särskilt mycket av historien. Kanske är "historielösheten" ändå att föredra? Att utvecklas oberende av tidigare generationers misstag och klantigheter. Man talar om "skatter" och känner stor vördnad inför hundraåriga daguerrotyper, men vad skall man ha dem till, annat än att titta på? Har de något nyttovärde för mig som digitalfotograf? Nej, det enda jag tittar på är kläderna, frisyrerna, husen och bilarna i bakgrunden. Naturen. Jag blickar in i ett fönster som leder mig hundra år bakåt i tiden. Gyllene snittet kan kyssa mig därbak - om hundra år är det inte därför jag tittar på kortet. Bildkompositioner hör till nuet, medan värdet av det faktiska innehållet är tidlöst.
Det har talats om CD/DVD, RAID, lagring i titan, kontinuerlig säkerhetskopiering (som att prenumerera på sina egna fotografier - en lustig tanke) m.m. Kanske skall vi nu börja fundera på vad vi försöker att bevara.
Fotokonst á la
www.fotosidan.se eller dokumentation á la "kattbilder"?
