Noseman 2005
Aktiv medlem
Förra året köpte jag en digitalkamera efter en lång skärseldsliknande tid av våndan och beslutsångest över vilken modell jag skulle köpa. Hur många megapixlar behövde jag? Vad skulle jag använda kameran till? Fanns det mer än megapixlar att ta hänsyn till? Suck och stön. Åsa ville köpa en billig, jag ville ha en dyr (med många megapixlar).
Till slut blev det i alla fall en Konica Minolta Dimage A2 med åtta megapixlar och en tele-adapter. Nu var jag nöjd och glad. Jag fotade enorma bilder i tiff-format och tankade över dem till min lilla hårddisk. Efterhand jag samlat ihop 700 megabyte med bilder, brände jag över dem till CD och arkiverade dem.
Så åkte jag på två vänners bröllop. Fotograferade förstås. Och träffade andra digitalfotografer. På väg till bröllopsmiddagen hamnade jag i samspråk med en annan Konica Minolta-fotograf (med en mer kompakt modell i handen). Han hade råkat ut för en hårddisk-krash och blivit av med resultatet av ungefär ett halvårs fotograferande, eftersom han skjutit upp arbetet med att göra säkerhetskopior av fotografierna (eller "filerna" om man så vill). Som av en händelse kunde jag bidra med en liknande historia, då en god vän bara en vecka tidigare berättat för mig om sin hårddisk-krash, som innebar att majoriteten av de fotografier han tagit under hans dotters uppväxt - inklusive klass- och dagisfoton - försvunnit in i det stora intet. ("There is no life in the void" -Sauron)
Två tragedier som båda innebar stora förluster utan att lämna annat än mentala spår efter sig. Inga rester av fotografier eller negativ. Inga kopior som ligger och slarvar på annan plats. Bara en död klump hårdvara som endast med mycket god vilja kan fås att representera de fotografier som gått förlorade. Vi beklagade förlusterna och skakade gemensamt på våra huvuden. Oj, oj, oj. Så det kan gå. Och så typiskt att båda offren helt enkelt inte orkat vidta säkerhetsåtgärder. De hade både kunnandet och möjligheterna, men valde att hellre göra något annat.
Plötsligt slog oss en tanke. Fotografierna vi tar med våra digitalkameror finns inte. De existerar möjligen tillfälligt i form av digital information på en hårddisk, ett minneskort eller en diskett, men där finns inget negativ, inget original. Och förr eller senare kommer den att vara helt försvunnen, om man inte skriver ut den förstås. Våra lagringsmedia håller inte måttet. De kan inte bevara jpg-, gif-, tif-, eller ens rawfiler och låta fjärran generationer förundras över deras innehåll. De kommer att försvinna spårlöst. Visst, vi kan bränna filerna till CD eller DVD. Men hållbarheten på en "hembränd" CD är kortare än man vill tro, även om man lagrar den på bästa, skonsammaste vis. Och de papperskopior man emellanåt skriver ut är inte heller av den bästa kvalitet. Nej, vi måste förlika oss med tanken att våra digitala fotografier är tillfälliga.
Alltings förgänglighet. Ingenting består i evighet. Så är det förvisso. Men nu talar vi om oförmågan att bevara. Är mina digitalfoton kvar om tjugo år? Finns det överhuvudtaget några fysiska rester kvar av fotografierna jag tog på Totte och Camilla när de gifte sig? Kanske för vi en kamp vi inte kan vinna? Gör vi kanske bäst i att förlika oss med tanken på att de fotografier jag tar idag bara existerar tills jag har visat dem för alla intresserade? Är det "analoga" fotoalbumet kanske en rent idiotisk pjäs som tar upp värdefullt utrymme? Vad är egentligen syftet med att spara fotografier på gamla kompisar eller på ett berg man passerade under en dagsutflykt när man var i Turkiet häromåret? Kan vi inte minnas det utan att se det på bild, är det kanske inte värt att minnas överhuvudtaget.
Digital fotografering som en bild av en värld där det förflutna inte är relevant och därför inte kan (eller bör?) bevaras för framtiden. En värld där nuet är det enda som betyder något och därför också är det enda som egentligen existerar. Digital fotografering som en bakvänd polaroid-process: Istället för att växa fram, bleknar bilden för att slutligen försvinna för att egentligen aldrig ha existerat.
På samma sätt tenderar vi att istället för att samla vår musik i hyllor, backar eller ställ, skapa den digitalt i den stund vi vill höra den, för att sedan förpassa den till samma digitala icke-tillvaro som våra fotografier. Och plötsligt är den bara borta! Kanske en hårddisk-krash. Kanske jag råkade "deleta" filen eller - gud förbjude - hela mappen av misstag? Nåja, Bara att ladda hem den på nytt. Det är nu det gäller. Det är nu jag lyssnar eller tittar. Inte nyss eller om en stund, utan nu. Och vi har inte längre utrymme att bevara våra livs historier. "Compact living" heter det. Minnen tar plats - ut med dem eller lagra dem digitalt. "Compact living" - om du bara lever i det absoluta nuet kasnke du har plats för ditt liv.
Förutom allt tal om digitalfoto fick jag under vårt samtal även veta att sedan bokbindningskonsten (med tråd) i princip helt ersatts av limmade bokryggar, kommer även böcker att gå ett öde, likt digitalfotografiet, till mötes. Limmet man binder samman bövkerna med fräter nämligen på papperet. Innan ens 100 år (vilket är mycket om man lever i den nya nu-kulturen, men lite om man lever kvar i en bevarandekultur) har passerat, har våra böcker förvandlats till buntar av lösa blad. Det säger sig självt att en sådan bok inte kommer att anses värd att bevara...
Om 500 år kommer arkeologer inte att hitta litteratur, musik eller fotografier från vår tid. Vi kommer att vara ett mysterium. Man kommer att undra hur vi såg ut, vad vi gjorde och tänkte på. Vad vi lyssnade på eller hur vi överhuvudtaget roade oss. Man kommer inte att veta någonting. Vi kommer att gå under benämningen "det historielösa folket".
Jag undrar om det är bra eller dåligt?
Till slut blev det i alla fall en Konica Minolta Dimage A2 med åtta megapixlar och en tele-adapter. Nu var jag nöjd och glad. Jag fotade enorma bilder i tiff-format och tankade över dem till min lilla hårddisk. Efterhand jag samlat ihop 700 megabyte med bilder, brände jag över dem till CD och arkiverade dem.
Så åkte jag på två vänners bröllop. Fotograferade förstås. Och träffade andra digitalfotografer. På väg till bröllopsmiddagen hamnade jag i samspråk med en annan Konica Minolta-fotograf (med en mer kompakt modell i handen). Han hade råkat ut för en hårddisk-krash och blivit av med resultatet av ungefär ett halvårs fotograferande, eftersom han skjutit upp arbetet med att göra säkerhetskopior av fotografierna (eller "filerna" om man så vill). Som av en händelse kunde jag bidra med en liknande historia, då en god vän bara en vecka tidigare berättat för mig om sin hårddisk-krash, som innebar att majoriteten av de fotografier han tagit under hans dotters uppväxt - inklusive klass- och dagisfoton - försvunnit in i det stora intet. ("There is no life in the void" -Sauron)
Två tragedier som båda innebar stora förluster utan att lämna annat än mentala spår efter sig. Inga rester av fotografier eller negativ. Inga kopior som ligger och slarvar på annan plats. Bara en död klump hårdvara som endast med mycket god vilja kan fås att representera de fotografier som gått förlorade. Vi beklagade förlusterna och skakade gemensamt på våra huvuden. Oj, oj, oj. Så det kan gå. Och så typiskt att båda offren helt enkelt inte orkat vidta säkerhetsåtgärder. De hade både kunnandet och möjligheterna, men valde att hellre göra något annat.
Plötsligt slog oss en tanke. Fotografierna vi tar med våra digitalkameror finns inte. De existerar möjligen tillfälligt i form av digital information på en hårddisk, ett minneskort eller en diskett, men där finns inget negativ, inget original. Och förr eller senare kommer den att vara helt försvunnen, om man inte skriver ut den förstås. Våra lagringsmedia håller inte måttet. De kan inte bevara jpg-, gif-, tif-, eller ens rawfiler och låta fjärran generationer förundras över deras innehåll. De kommer att försvinna spårlöst. Visst, vi kan bränna filerna till CD eller DVD. Men hållbarheten på en "hembränd" CD är kortare än man vill tro, även om man lagrar den på bästa, skonsammaste vis. Och de papperskopior man emellanåt skriver ut är inte heller av den bästa kvalitet. Nej, vi måste förlika oss med tanken att våra digitala fotografier är tillfälliga.
Alltings förgänglighet. Ingenting består i evighet. Så är det förvisso. Men nu talar vi om oförmågan att bevara. Är mina digitalfoton kvar om tjugo år? Finns det överhuvudtaget några fysiska rester kvar av fotografierna jag tog på Totte och Camilla när de gifte sig? Kanske för vi en kamp vi inte kan vinna? Gör vi kanske bäst i att förlika oss med tanken på att de fotografier jag tar idag bara existerar tills jag har visat dem för alla intresserade? Är det "analoga" fotoalbumet kanske en rent idiotisk pjäs som tar upp värdefullt utrymme? Vad är egentligen syftet med att spara fotografier på gamla kompisar eller på ett berg man passerade under en dagsutflykt när man var i Turkiet häromåret? Kan vi inte minnas det utan att se det på bild, är det kanske inte värt att minnas överhuvudtaget.
Digital fotografering som en bild av en värld där det förflutna inte är relevant och därför inte kan (eller bör?) bevaras för framtiden. En värld där nuet är det enda som betyder något och därför också är det enda som egentligen existerar. Digital fotografering som en bakvänd polaroid-process: Istället för att växa fram, bleknar bilden för att slutligen försvinna för att egentligen aldrig ha existerat.
På samma sätt tenderar vi att istället för att samla vår musik i hyllor, backar eller ställ, skapa den digitalt i den stund vi vill höra den, för att sedan förpassa den till samma digitala icke-tillvaro som våra fotografier. Och plötsligt är den bara borta! Kanske en hårddisk-krash. Kanske jag råkade "deleta" filen eller - gud förbjude - hela mappen av misstag? Nåja, Bara att ladda hem den på nytt. Det är nu det gäller. Det är nu jag lyssnar eller tittar. Inte nyss eller om en stund, utan nu. Och vi har inte längre utrymme att bevara våra livs historier. "Compact living" heter det. Minnen tar plats - ut med dem eller lagra dem digitalt. "Compact living" - om du bara lever i det absoluta nuet kasnke du har plats för ditt liv.
Förutom allt tal om digitalfoto fick jag under vårt samtal även veta att sedan bokbindningskonsten (med tråd) i princip helt ersatts av limmade bokryggar, kommer även böcker att gå ett öde, likt digitalfotografiet, till mötes. Limmet man binder samman bövkerna med fräter nämligen på papperet. Innan ens 100 år (vilket är mycket om man lever i den nya nu-kulturen, men lite om man lever kvar i en bevarandekultur) har passerat, har våra böcker förvandlats till buntar av lösa blad. Det säger sig självt att en sådan bok inte kommer att anses värd att bevara...
Om 500 år kommer arkeologer inte att hitta litteratur, musik eller fotografier från vår tid. Vi kommer att vara ett mysterium. Man kommer att undra hur vi såg ut, vad vi gjorde och tänkte på. Vad vi lyssnade på eller hur vi överhuvudtaget roade oss. Man kommer inte att veta någonting. Vi kommer att gå under benämningen "det historielösa folket".
Jag undrar om det är bra eller dåligt?
