Den oroliga hobbyfotografen

[acke]

Jag har hängt på Fotosidan till och från i mer än tjugo år. Tänkte delge en spaning som jag har haft under en lång tid. En spaning som gäller både på FS och i verkliga livet. Spaningen kan vara ogrundad eller t.o.m. helt fel. Låt oss prata om det.

Jag har känslan att många hobbyfotografer går omkring och oroar sig. Oftast handlar oron om tekniska saker. Man oroar sig över eventualiteter, saker som eventuellt skulle kunna vara sanna, men man har inga bevis för att de är sanna. Man bara oroar sig, utan faktisk anledning.

Här är några enkla, uppdiktade exempel (men baserade på sådant jag sett och hört bland hobbyfotografer genom åren):

1. Jag ser ett litet dammkorn inne i mitt objektiv! Hjääälp! Det syns inget på mina bilder, men orolig är jag ändå.
2. Tänk om min kamera felfokuserar? Borde jag kolla? Bilderna blir visserligen skarpa, men ändå, tänk om det kan bli ännu bättre?
3. Tänk om jag har smuts på sensorn? Inte för att jag har märkt något, men det gnager i mig ändå.
4. Duger min gamla kamera fortfarande? Tänk om den inte håller måttet? Jag gillar mina bilder, men tänk om kameran är dålig ändå? Säg att den duger!
5. Mitt objektiv är inte skarpt i hörnen på full öppning! Visserligen fotar jag aldrig på full bländare, men blotta tanken är jobbig.
6. Tänk om min kamera blir stulen? Den har visserligen aldrig blivit stulen, men tänk om...
7. Det kommer ett litet ljud från mitt objektiv när jag fokuserar. Ljudet har alltid funnits där och objektivet funkar jättebra, men tänk om det ändå är trasigt?
8. Jag läste om någon någonstans i världen som hade fått svamp inne i ett objektiv. Borde jag skaffa ett ventilerat förvaringsskåp?
9. Min kamera har gått snart 100000 exponeringar. Tänk om den pajar snart? Ska jag sälja den medan tid är?

Alltså, personligen tycker jag att det verkar jobbigt att gå omkring och oroa sig. Nästan allt det man oroar sig för kommer aldrig att hända. Då har man oroat sig helt i onödan. Om jag oroade mig över alla tänkbara eventualiteter, ja då skulle jag ha svårt att hitta riktig glädje i fotohobbyn.

Är det inte bättre att gå ut och ha roligt med kameran? Att bara slappna av, fokusera på att ta bilder och strunta i inbillade tekniska problem? Är det inte bättre att ta tag i problemen först när de blir verkliga? Så tänker jag.

Min spaning är alltså att det finns ganska många fotografer som oroar sig över inbillade problem. Hobbyfotografer är måhända ett oroligt släkte. Rätt eller fel?
Kanske är detta bara en fråga om personlighet? Kanske är det tvärtom bra och nyttigt att oroa sig? Vad tycker ni?

 

[laha]

Med tiden har jag lärt mig en sak. IF it is working, DON'T FIX IT!

 

[hampusm]

Jag har hängt på Fotosidan till och från i mer än tjugo år. Tänkte delge en spaning som jag har haft under en lång tid. En spaning som gäller både på FS och i verkliga livet. Spaningen kan vara ogrundad eller t.o.m. helt fel. Låt oss prata om det.

Jag har känslan att många hobbyfotografer går omkring och oroar sig. Oftast handlar oron om tekniska saker. Man oroar sig över eventualiteter, saker som eventuellt skulle kunna vara sanna, men ofta har man inga bevis för att de är sanna. Man bara oroar sig. Man känner en osäkerhet som gnager i en.

Här är några enkla, uppdiktade exempel (men baserade på sådant jag sett och hört bland hobbyfotografer genom åren):

1. Jag ser ett litet dammkorn inne i mitt objektiv! Hjääälp! Det syns inget på mina bilder, men orolig är jag ändå.
2. Tänk om min kamera felfokuserar? Hugaligen, borde jag kolla? Bilderna blir visserligen skarpa, men ändå, tänk om det kan bli ännu bättre?
3. Tänk om jag har smuts på sensorn? Inte för att jag har märkt något, men det gnager i mig ändå.
4. Duger min gamla kamera fortfarande? Tänk om den inte håller måttet? Jag gillar mina bilder, men tänk om kameran är dålig ändå? Säg att den duger!
5. Mitt objektiv är inte skarpt i hörnen på full öppning! Ajajaj! Visserligen fotar jag aldrig på full bländare, men blotta tanken är jobbig.
6. Tänk om min kamera blir stulen? Den har visserligen aldrig blivit stulen, men tänk om...
7. Det kommer ett litet ljud från mitt objektiv när jag fokuserar. Objektivet funkar jättebra, men tänk om det ändå är trasigt?
8. Jag läste om någon någonstans i världen som hade fått svamp inne i ett objektiv. Otäckt! Borde jag skaffa ett ventilerat förvaringsskåp?
9. Min kamera har gått snart 100000 exponeringar. Tänk om den pajar snart? Ska jag sälja den medan tid är?

Alltså, personligen tycker jag att det verkar jobbigt att gå omkring och oroa sig. Mycket av det man oroar sig för kommer aldrig att hända. Då har man oroat sig helt i onödan. Om jag oroade mig över eventualiteter, ja då skulle jag ha svårt att hitta riktig glädje i fotohobbyn.

Är det inte bättre att gå ut och ha roligt med kameran? Att slappna av, fokusera på att ta bilder och strunta i inbillade tekniska problem? Är det inte bättre att ta tag i problemen först när de blir verkliga? Så tänker jag.

Min spaning är alltså att det finns fotografer som oroar sig över inbillade problem, ofta helt i onödan, Rätt eller fel?
Kanske är detta bara en fråga om personlighet? Kanske är det bra och nyttigt att oroa sig? Vad tycker ni?

Det har inget med fotohobby att göra, det gäller folk i allmänhet. Gå och häng lite på ett gitarrforum, ett MC-forum, ett bilforum, eller bara prata med folk på stan. Folk oroar sig över saker.

 

[acke]

Med tiden har jag lärt mig en sak. IF it is working, DON'T FIX IT!

En bra sammanfattning! Lita på din känsla. Har du inga bevis för att något är fel, ja då är allt rätt! Rätt är normalläget. Rätt är default.

 

[acke]

Det har inget med fotohobby att göra, det gäller folk i allmänhet. Gå och häng lite på ett gitarrforum, ett MC-forum, ett bilforum, eller bara prata med folk på stan. Folk oroar sig över saker.

Ja, kanske är det så. Men varför oroar vi oss så mycket? Är det inte dumt och onödigt? If it ain't broken, don't fix it, som Laha skrev här ovan.

 

[hampusm]

Ja, kanske är det så. Men varför oroar vi oss så mycket? Är det inte dumt och onödigt? If it ain't broken, don't fix it, som Laha skrev här ovan.

Väldigt onödigt säger jag, som inte har så lätt för att oroa mig. Min svärmor oroar sig över ALLT, vilket är påfrestande både för henne och för objekten för hennes oro, men hon kan inte hjälpa det. Vi är alla olika…

 

[acke]

Väldigt onödigt säger jag, som inte har så lätt för att oroa mig. Min svärmor oroar sig över ALLT, vilket är påfrestande både för henne och för objekten för hennes oro, men hon kan inte hjälpa det. Vi är alla olika…

Jo jag vet allt om både mödrar och svärmödrar. Min morsa var likadan. Hennes inställning var att allt som kan gå fel, kommer att gå fel. Hängslen och livrem räcker inte, brallorna kan trilla av ändå. Hon var oron personifierad.

 

[pdahlen]

Klarar samtliga gropar utom #2, där faller jag i. För DSLR så har jag alltid gjort skärpetest och fininställning av fokus det första jag gör med objektivet. Men även #2 kommer att fyllas igen med spegelfria i framtiden

 

[acke]

Klarar samtliga gropar utom #2, där faller jag i. För DSLR så har jag alltid gjort skärpetest och fininställning av fokus det första jag gör med objektivet. Men även #2 kommer att fyllas igen med spegelfria i framtiden

Det här var bara några spontana exempel, direkt ur minnet. Det finns många fler. Vill du ha tio gropar till?

 

[acke]

Det som också är intressant är att hobbyfotografens oro nästan alltid tycks handla om hårda saker, alltså teknik och prylar. Ytterst få verkar vara bekymrade över upplevda problem med mjuka faktorer, t.ex. bildseende eller kompositionsförmåga.

Jag oroar mig sällan, men om jag tvingar mig själv till oro, då är jag lite bekymrad över att mina bilder inte är i samma klass som Ansel Adams, Richard Avedon och Robert Capa. Vad sjutton kan det bero på? (ironi)

 

[J O Härnström]

Oroa sig?!
"Det är inte lätt att va'ödmjuk
för en som är felfri som jag"
Mats Rådberg och Rankarna

 

[hampusm]

bildseende eller kompositionsförmåga.

Det är där jag har mina brister. Men det är ju också något som går att träna.

 

[acke]

Det är där jag har mina brister. Men det är ju också något som går att träna.

Samma här. De där berömda tiotusen timmarna har inte alls bitit på mig. Och tiotusen till räcker nog inte heller. Men det är inget bekymmer eller skäl till oro. Det fina är att man kan ha kul med foto som hobby utan att sikta mot att bli bäst i världen. Det räcker att man utvecklas i någon riktning.

 

[laha]

Jag oroar mig sällan, men om jag tvingar mig själv till oro, då är jag lite bekymrad över att mina bilder inte är i samma klass som Ansel Adams, Richard Avedon och Robert Capa. Vad sjutton kan det bero på? (ironi)

Hellre det än att du anser dig vara bättre fotograf än dessa.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det som också är intressant är att hobbyfotografens oro nästan alltid tycks handla om hårda saker, alltså teknik och prylar. Ytterst få verkar vara bekymrade över upplevda problem med mjuka faktorer, t.ex. bildseende eller kompositionsförmåga.

Jag oroar mig sällan, men om jag tvingar mig själv till oro, då är jag lite bekymrad över att mina bilder inte är i samma klass som Ansel Adams, Richard Avedon och Robert Capa. Vad sjutton kan det bero på? (ironi)

Det ordnar sig med AI Ulf!

Verkar som om Mogadon-kustens deppiga blåst i dimma och regn håller på att sprida sig även till resten av landet men nu verkar det bestämt ljusna för alla utom fotopuristerna vid horisonten.

Slut på ångesten! Snart behöver man inte ens ha en kamera för att få sina bilder precis som man vill ha dem.

AI kryper närmare och närmare - här en AI-genererad “Topp tio fototips“

För ett tag sen skrev vi om AI-bildgeneratorn DALL-E 2 som skapade oväntat bra bilder. Nyligen släpptes ChatGPT som på riktigt är förbluffande bra. Vad kan detta innebära för fotoyrket?

www.fotosidan.se

 

[Lothar Marunga]

Jag har också börjat nörda. Kan sitta vid köksbordet med 3-4 hus och 7-8 objektiv och fota mot olika föremål. Så zoomar man in bilderna, jämför resultatet och blir helt förstörd när den bästa kombon inte ger bästa bilden. ..då är det bara att börja om.
Och givetvis planerar man "..att bara jag får den eller den kameran så blir allt bra".
Men jag inser att jag är skadad. Å andra sidan har jag lärt mig mycket om fokusering, ljus och kamerainställningar.

 

[MrKarisma]

Haha! Vilket bra inlägg av TS! Jag har fotat i över 20 år, jobbat med också på olika sätt och gör delvis fortfarande. Jag är den "oroliga" typen, troligen pga uppväxt med psyksjuka och missbrukande föräldrar. Oron för kameror och deras funktion har minskat, men nu är det batteri-tiden som ger mig ångest.. Orkar inte släpa med mig extra batterier och har aldrig kommit hem med mindre än typ 50% kvar (extremfall) så istället släpar jag ofta med mig en extra kamera istället som backup ifall batteriet i den första skulle ta slut - Att behöva släpa på två kameror ger mig ångest osv.. Men det är ju ganska värdsliga problem egentligen.. haha. Oro är sällan speciellt logisk.

 

[nyanders]

Själv är jag inte speciellt orolig över de saker som TS listade, men jag stötte på en väldigt orolig själ när jag skulle sälja ett objektiv.
Objektivet hade ett par minimala märken på frontlinsen, inte i mitten utan ute i kanten. Jag har aldrig sett några spår av det i de bilder jag tagit med objektivet. Hursomhelst så la jag ut objektivet med ett skapligt nedsatt pris och jag informerade om dessa märken, jag vill vara ärlig med det jag säljer.
En spekulant som hörde av sig frågade ingående om märkena, han var väldigt orolig över att det skulle påverka bilderna. Sedan var han väldigt orolig att han inte skulle kunna sälja objektivet senare utan att förlora på affären. Argumentet att han redan köpte det till nedsatt pris och förmodligen skulle kunna sälja det för ungefär samma summa bet. Han köpte inte objektivet

 

[Snuddas]

Jag har hängt på Fotosidan till och från i mer än tjugo år. Tänkte delge en spaning som jag har haft under en lång tid. En spaning som gäller både på FS och i verkliga livet. Spaningen kan vara ogrundad eller t.o.m. helt fel. Låt oss prata om det.

Jag har känslan att många hobbyfotografer går omkring och oroar sig. Oftast handlar oron om tekniska saker. Man oroar sig över eventualiteter, saker som eventuellt skulle kunna vara sanna, men man har inga bevis för att de är sanna. Man bara oroar sig, utan faktisk anledning.

Här är några enkla, uppdiktade exempel (men baserade på sådant jag sett och hört bland hobbyfotografer genom åren):

1. Jag ser ett litet dammkorn inne i mitt objektiv! Hjääälp! Det syns inget på mina bilder, men orolig är jag ändå.
2. Tänk om min kamera felfokuserar? Borde jag kolla? Bilderna blir visserligen skarpa, men ändå, tänk om det kan bli ännu bättre?
3. Tänk om jag har smuts på sensorn? Inte för att jag har märkt något, men det gnager i mig ändå.
4. Duger min gamla kamera fortfarande? Tänk om den inte håller måttet? Jag gillar mina bilder, men tänk om kameran är dålig ändå? Säg att den duger!
5. Mitt objektiv är inte skarpt i hörnen på full öppning! Visserligen fotar jag aldrig på full bländare, men blotta tanken är jobbig.
6. Tänk om min kamera blir stulen? Den har visserligen aldrig blivit stulen, men tänk om...
7. Det kommer ett litet ljud från mitt objektiv när jag fokuserar. Ljudet har alltid funnits där och objektivet funkar jättebra, men tänk om det ändå är trasigt?
8. Jag läste om någon någonstans i världen som hade fått svamp inne i ett objektiv. Borde jag skaffa ett ventilerat förvaringsskåp?
9. Min kamera har gått snart 100000 exponeringar. Tänk om den pajar snart? Ska jag sälja den medan tid är?

Alltså, personligen tycker jag att det verkar jobbigt att gå omkring och oroa sig. Nästan allt det man oroar sig för kommer aldrig att hända. Då har man oroat sig helt i onödan. Om jag oroade mig över alla tänkbara eventualiteter, ja då skulle jag ha svårt att hitta riktig glädje i fotohobbyn.

Är det inte bättre att gå ut och ha roligt med kameran? Att bara slappna av, fokusera på att ta bilder och strunta i inbillade tekniska problem? Är det inte bättre att ta tag i problemen först när de blir verkliga? Så tänker jag.

Min spaning är alltså att det finns ganska många fotografer som oroar sig över inbillade problem. Hobbyfotografer är måhända ett oroligt släkte. Rätt eller fel?
Kanske är detta bara en fråga om personlighet? Kanske är det tvärtom bra och nyttigt att oroa sig? Vad tycker ni?

Sammanfattningsvis påstår jag att: "Om man oroar sig i förtid får man lida längre".

 

[Sten-Åke Sändh]

I dessa hårt polariserade tider med diskussioner mellan skyttegravarna om mansläger med tillhörande kakaoceremonier så erinrar man sig ju Magnus Ugglas refräng ..." där kommer mamma med bullar och rykande choklad. Hon kramar och gullar, ser till att han mår bra", ja hon som visste precis vad hennes "superstar" ville ha.

Vi curlade ju hårt redan på 80-talet med den generationen och de fick ju en chock när de senare skulle göra lumpen (för den hade ju inte Reinfeldt hunnit avskaffa än, i tiden då ideologierna ansågs döda och med de alla motsättningar i världen och alla, precis alla skulle med och få komma in i värmen ... ja t.o.m. de som stått ute längt där i kylan d.v.s. ryssarna, som vi nu f.ö. har sparkat ut dit igen)

Så det blev en jäkla kulturkrock då när bl.a. min son och hans generation väringar kallades in till I1 i Solna och fick möta major Sol, som inte direkt var en man som strålade, har jag förstått. Namnet till trots så brukade sagde man vråla "Känn inte efter så jävla mycket". Undrar hur han skulle jackat in runt lägereld och chokladceremoni på "manslägret där man skulle lära sig att verkligen känna in och "prata om känslor""

Jag vet inte men vi kanske har den ångest vi förtjänar. Nästan allt man odlar brukar ju växa med lite omsorg och omsorgen lär det ju inte vara någon brist på i det här fallet.