Min tanke är.
1) Börja med A. Dvs ge mig på och leka med bländaren, kanske ger förståelse för hur den påverkar och hur slutartiderna styrs. Tänkte då ställa ISO på Auto.
2) När jag fotar barnen träna på S. Tvinga kameran till snabba slutartider så jag slipper rörelse suddet. Även här ISO Auto.
3) Fokuspunkter. Kanske ge sig på att använda 1 punkt istället för automat och då alla punkter. Ofta tar kameran och fokuserar på något mörkt vid sidan istället för det jag vill. Har inte klurat ut hur jag byter punkt när man valt 1 men det går väl att läsa sig till.
Vad säger alla duktiga fotografer?
Hur ska jag göra för att komma vidare smidigast?
Om jag lär mig lite i taget så blir det kanske roligare att fotografera än att det bara känns "övermäktigt" med alla variabler som ändå finns och att D90 spenderar hela sin livslängd med att vara en dyr och stor "kompaktkamera".
Bra tänkt. Med den inställningen kommer du långt. Det känns säkert lite övermäktigt till först, men snart har du nog förstått det mesta. Ta inte alltför stora steg i taget bara.
Några synpunkter:
Bra att börja med A-läget. Passa på att lära dig bländarskalan på samma gång: 1,4 - 2 - 2,8 - 4 - 5,6 - 8 - 11 - 16 - 22 - 32 osv. Dessa bestämmer hur mycket ljus du släpper in på sensorn, och går du ett steg till vänster på skalan släpper objektivet in dubbelt mer ljus (t.ex. så är f/4 alltså dubbelt ljusstarkare än f/5,6).
Välj alltid fokuspunkt själv. Du har 11 att välja mellan. Se till att slå om switchen på höger sida bredvid skärmen, så kan du navigera mellan olika fokuspunkter. Se bara till att också ha kameran inställd på enpunktsfokusering (eller vilket läge du nu vill ha, bara du inte väljer det där kameran väljer själv...
Det är kanske onödigt att blanda in iso auto direkt i början. Men det är en bra funktion att lära sig hantera i vilket fall som helst.
S-läget är kanske det som kräver mest varsamhet, speciellt i kombination med ljussvaga objektiv. Auto-iso är bra att ha påslaget, speciellt om bländarvärdena ofta blir största möjliga.
Lär dig också lite om ljusmätningsalternativen. I miljöer där det är stor skillnad mellan det mörkaste och ljusaste, och motivet måste bli rätt exponerat kan spotmätning vara bra. T.ex. på konserter så gör det inget om bakgrunden blir svart, huvudsaken är att de upplysta ansiktena är rätt exponerade. Med matrix-mätning (som för det mesta annars fungerar utmärkt) blir ansikten och andra ljuspunkter lätt alltför utfrätta (t.ex. här har jag kört med spotmätning:
http://www.flickr.com/photos/magnusnordstrom/4634024515/sizes/o/ Bilden är f.ö. kraftigt beskuren och slutartiden 1/125s var uppenbarligen inte tillräckligt kort. Detta är helt klart den skummaste konsertbilden jag tagit hittills. Hur f*n rör man på ett finger så mycket som gitarristen har gjort här på den tiden? Därav titeln...)