Brusiga bilder

[macrobild]

Alla digitalkameror är i stort sett "iso-fria" från bas-iso. Canon, D700, D3 och D3s blir det från ~iso400-800 och de kan man se om man kollar in DR-diagrammen på DxO-Mark där "isofriheten" börjar när DR sjunker med ett steg för varje ökat iso-steg.

20D, 5DII och D700 på DxO-Mark. Välj fliken "Mesurments" och sedan fliken Dynamic Range

Det som gör D7000, K-5 och Sony A580 lite speciella är deras låga läsbrus ända från basiso men de har inte så mycket med "isofriheten" att göra då även den gamla D2H är "iso-fri" men med mycket mera brus rakt över...

du glömmer bandningen och att ett högt läsbrus ger inget mervärde i DR.
MEN återigen, bandningen , det är ett visuellt skit som bara Canon återger pga sin utläsning och omhändertagande av signalen från deras cmos och att inte ha en tillräcklig utjämning/kalibrering av utläsningspunkterna

du får dela upp problematiken
ingen Nikonkamera med konventionella cmos tekniken läs d700 d3 d3s ger en sådan bandning som Canon gör

 

[macrobild]

tilläggas skall : 1dmk4 har klart bättre koll på utjämningen än övriga Canonkameror

 

[The_SuedeII]

precis, då hade jag ISOn på auto. det var då jag bara "tryckte av" och hoppades på det bästa
jag ska definitivt prova mig fram jag ta lite testbilder så jag lär mig, i alla fall grunderna.

för övrigt så kan jag inte ställa in högsta ISO..?

Problemet här (vinterlandskapet) är att du måste ha aktivt TVINGAT kameran att göra något ganska korkat, den hade aldrig valt denna inställning själv. Detta har inte med auto-ISO att göra egentligen, men det är auto-ISO som gör det möjligt för dig att tvinga kameran att göra dumma saker...

Det enda sätt jag ser att tvinga fram dessa kamerainställningar är om du haft kameran på "M", och sedan satt slutartid och bländare helt manuellt. Då kan du "tvinga" upp kameran på det för fototillfället helt onödiga ISO3200. Kameran märker ju via ljusmätningen att ljuset inte räcker till för 1/4000s och F14.0.

Grundkunskapen som alla fotografer bör skaffa sig är sambandet mellan ISO, slutartid och bländare.
ISO = slutartid * bländartalet^2 / ljusmängden (hur ljust det du fotograferar är)

Man behöver inte räkna på det, man behöver bara veta vad de olika delarna gör.
Slutartiden bestämmer hur kort tid som sensorn "tittar" på motivet. Längre tid kanske innebär att motivet rör sig, antingen för att det faktiskt rör på sig eller att du inte håller kameran stilla... Båda varianterna innebär en oskarp bild, motivet hinner flytta sig i "bildramen".
Bländaren bestämmer ljusinsläppet per sekund, och även skärpedjupet. Bländare 8 på en vanilg APS-kamera är ganska mycket skärpedjup, om motivet inte är riktigt nära kameran (kort fokusavstånd).

Det är inte "lönt" att hålla kortare slutartid än att bilden blir skarp. Oftast ligger denna tid på kanske 2ggr så mycket som brännvidden du zoomat till, dvs 35mm > du måste hålla 1/80s eller kortare för att det ska bli skarpt.
Det är heller inte lönt att blända ner mycket mer än vad som behövs, bländar du ner måste du antingen höja ISO eller använda längre tider.

Kombinationen av dessa tre parametrar bestämmer i stort sett allt i bilden. Lär dig väga de tre olika parametrarnas olika för- och neckdelar mot varandra så har du en bra (tekniskt sett) grundkunskap att gå vidare ifrån.

(Jag hade nog kört vinterlandskapet på ISO200, F8.0 och 1/800s. Bilden hade blivit exakt lika ljus, minst lika skarp - och betydligt mindre brusig)

 

[The_SuedeII]

Jag använder allt oftare Auto-ISO i kombination med -1Ev exponeringskompensering i mina Nikon-kameror. Enbart Auto-ISO i sig självt är ett ganska trubbigt verktyg (iaf i Nikons tappning) då det ofta bränner högdagrar i lågljus-situationer.

Detta funkar bäst om man vet att det lägsta man kommer i situationen man befinner sig i är ca ISO400, och ljuset varierar starkt. Och naturligtvis bara om man fotar i raw.

 

[elbe]

Nu var det väl mer den "iso-fria" tekniken vi resonerade om och hur den kan tillämpas, även med äldre kameror. Jag föredrar att tillämpa den från iso400-800 på min 5DII då jag tycker jag behöver det. Att göra det från iso100 på en canonkamera är nog lite fel handhanavde om man känner till hur canonkameror uppträder.

Bandningen är ett känt problem som uppträder lite olika mellan olika typer canonkameror men även inom samma modell skulle jag tro. Nikon har väl oxå av tradition alltid varit lite renare i lågdagrarna än Canon.

Visst finns det bättre teknik idag i mindre sensorer och hur tekniken ser ut i kommande ff-sensorer får väl framtiden utvisa. Sony är i.v.f. väldigt duktiga, och kanske även marknadsledande, på sensorteknik upp t.o.m. aps-s-storlekar idag.

Här kommer en liten illustration av den "iso-fria" tekniken i ett enkelt försök till en praktisk tillämpning för att rädda högdagrar. Tyvärr så var inte tv-bilden statisk men alla fattar nog vitsen ändå...

Först en exponering med med min 5DII iso6400 på 1/8 och bl 4 med ett 1:1-utsnitt ur en "~A0-storlek" på skärm under.

Under dessa kommer en iso6400-pressad exponerig från iso800 på 1/8 och bl 4 med ett 1:1-utsnitt ur en "~A0-storlek" på skärm under. Tillägg: TV-rutan är lokalt maskad och ej återlyft...

 

[macrobild]

färgbalansera och ta fram bilderna på nytt så ser du mycket mer

 

[elbe]

Dom är färgbalanserade efter det ljus som råder i rummet. 3478 K, Tint -1,6 för båda.

Klickar jag på en vit yta kommer det blå bruset fram bättre och sätter jag vitbalansen till dagsljus så kommer det röda bruset fram bättre. Båda dessa alternativ ser vitbalansmässigt sämre ut...

 

[cocuyo]

(Jag hade nog kört vinterlandskapet på ISO200, F8.0 och 1/800s. Bilden hade blivit exakt lika ljus, minst lika skarp - och betydligt mindre brusig)

Flera av inläggen här är inte särskilt hjälpsamma mot trådskaparen, men The Suedell ger bra eftertryck åt det jag nämnde om vinterbilden.

De tre parametrarna ISO, slutartid och bländare är alla en balansgång för att på bästa sätt utnyttja möjligheterna som mediet ger. Jag nämnde att man får bäst skärpa ur optiken vid bländare 5,6 när man har den på 18 mm, och då kan man ju undra varför både jag och The Suedell väljer att blända ner ett steg mer.

Det hänger ihop med en egenskap till som vi inte har nämnt, skärpedjupet. Skillnaden i skärpa mellan den "bästa" och ett steg ytterligare nedbländning är mycket liten, men man vinner i skärpedjup, så att närbelägna och avlägsna objekt i motivet avbildas skarpt på samma gång. Därigenom blir bilden som helhet något skarpare, eftersom man också får snön strax framför tårna att bli skarp.

Om man bländar ner mer, som här nära två steg till från bländare 8, tappar man märkbart i skärpa hos optiken. Det gäller inte vid alla brännvidder, men vid 18 mm, det mest vidvinkliga, bör man hålla bländaren större än 11 när det går (mindre f-tal). När man zoomar in till mest tele blir det bra skärpa med bländare 11.

Och det är för att ljuset är så starkt och vi försöker hålla bländaröppningen rimligt stor, som vi kommer till en så kort tid som 1/800. Det räcker med 1/100 för att få bilden skarp, men då blir bländaröppningen på tok för liten; den skulle hamna på 22. Det går inte att ta skarpa bilder med 18 mm f/22, på grund av diffraktion, ljusets avböjning vid kanten av det mycket lilla hålet. Bilden blir då luddig som från en hålkamera.

 

[Karl2]

Litet Gaussisk oskärpa radien 20 delta 20 rättar ju till bruset.

 

[The_SuedeII]

Litet Gaussisk oskärpa radien 20 delta 20 rättar ju till bruset.

Och det tar bort alla detaljer i snön, som kommer se ut som ett vitt plast-skynke. Man bör naturligtvis sikta efter att göra sin bild så bra som möjligt, en "smart-" eller "surface-blur" (inte Gaussian!) tar bort mer av verkligheten än av bruset.

 

[Photocon]

Hur man än vrider och vänder på det hela så blir en mer komplex bild med djupa skuggor, delvis hårt belysta och delvis mjukt belysta mellandagrar samt starka högdagrar alltid partiellt över- resp underexponerad och framkallar därmed olika grader av brus i olika delar av bilden.

I min värld exponerar jag alltid efter det centrala i motivet. Det sker självklart på bekostnad av andra "mindre väsentliga" motivdelar som ändå kan lyftas resp sänkas i rawkonverteringen.

Man ser ibland försök till att får hela bildytan perfekt, vilket kan lyckas rätt bra om sensorn har bra DR. Men det sker ibland också på bekostnad att betoningen av huvudmotivet slätas ut, anser jag. Ibland vinner en bild på att behålla sina djupa skuggor och får mer sting utan lättningen.

Vidare tyclekr jag det förekommer alldeles för stor "brusrädsla". Här i tråden har givits ett antal goda råd av både basal och lite mer avancerad art vad gäller inställningar på kameran.

Ang efterbehandling så är bandning det absolut fulaste bildförstörande elementet. Visst brus kan ganska lätt partiellt tas bort. Och brus som syns på skärmen kan betyda "nada" vid printning.

Hellre lite brus än detaljförstörande brusreducering i väsentliga motivdelar. Jag plåtar gärna med ökad detaljering som mål och försöker exponera efter där detaljeringen ska synas mest. Men min point är att vill man betona något speciellt i en bild så kostar det alltid något i en annan del av bilden.

Nu ser man ofta HDR-bilder som försöker återge "allt" i skuggor och nästan i "LSD"-färger. Ser för j***igt ut enl min smak.

Andra lyckas bättre genom att använda sitt kunnande i konsten att exponera så rätt som möjligt vid varje tillfälle samt är skickliga på att i rawkonverteraren lyftta de partier av bilden som underexponerats till förmån för det centrala motivet. Och har de desutom tillgång till en kamera med så hög DR som möjligt kan det se riktigt bra ut. Så bra att man inte tänker på bruset.

//Lennart