Det är fortfarande en demokratisk rätt att vara sur. Dock plockade jg fram mina gamla 30x40 kopior plåtade med en Contax RTSII (vilken på något sätt har reinkarnerats i A900 vad gäller känsla) och den berömda Zeiss 25mm. Jag plåtade med Technical Pan och stativ och anno dazumal var jag extremt nöjd med kavlitet och detaljåtergivning. Fanns ju bara manuell fokus.
Bara att konstatera att kopiorna på Galleripapper såg bra ut, men i teknisk renhet och detaljåtergivning blir slagna av en dslr i aps-c format. Vad innehållet och komposition beträffar är det ju andra saker som gäller så där är det jag som är felfaktorn.
Tekniskt strul har jag mest upplevt med Canon där kamerahus och objektiv kommer påtagligt ofta med AF som ligger utanför såväl mina som tillverkarens toleranser vad gäller AF. På Sony har det i princip varit problemfritt när det gäller den detaljen.
Men hela grejen, som gör mig verkligt sned, är detta ständiga "uppgraderande" i form av nya kamerahus 1 gång om året (minst). Okej, det kallas utveckling och i många fall är det en ordentlig utveckling. Men någonstans känns det bara så sjukt. Speciellt när man kollar gamla bilder tagna med 6MP och 8MP dslr och jämför med vad man får ut idag med "moderna" dslr.
Jag har inget emot att slänga pengar på något som verkligen förbättrar det jag vurmar för, men det känns lite småäckligt att samla på sig ( och sälja med stor förlust) kameror som de facto ger bra resultat fortfarande. Så jag har tagit ställning för att det får fanimej bli något verkligt revolutionerande för att jag ska byta inom överskådlig framtid. Jag frestats av och till att sälja hela skiten och skaffa en mellanformatare (digital), men jag har för tillfället fastnat och hittar inga bra motiv längre enligt eget tycke och då kvittar det vad man har för utrustning.
Tekniskt bra blir det alltid, men få bilder blir det innehållsmässigt. Och det är här som det blir fukkständigt ointressant om ett kameraskrälle brusar mer än ett annat. Jag måste hitta motiven igen så jag vill klaga på mig själv.
