Min gamla Canon T90 har sju olika programautomatiklägen. Ett neutralt, och sedan tre "på varje håll", där den ändrar programkombinationen ett steg för varje. Det är samma sak som programskift i dagens EOS-kameror, men ligger kvar hela tiden.
Alltså programautomatik med prioritet på större skärpedjup eller kortare slutartid.
För övrigt håller jag med om att M är bra till det som det är bra på, alltså vara konsekvent hela tiden, men det är inte bäst på allt. Jag använder precis vilket läge som jag finner lämpligast för stunden med mina kameror. Grön ruta finner jag aldrig lämpligt, för då kan jag inte styra var fokuseringen sker. Det finns ingen grön ruta på kameran jag använder oftast heller.
Varierande reflektion med samma belysning, samt vid användning med blixt, då tycker jag M är helt överlägset.
Men när jag bara knäpper lite sådär för att minnas hur något såg ut, då väljer jag ofta P. Ger en kombination med inte alltför litet skärpedjup (behöver inte vara så petig med fokuseringen) och en rimlig slutartid (ger i regel inte skakningsoskärpa om man inte slarvar grymt). Lättskött, med andra ord.