Att ta porträtt av någon okänd!!!

[Krippa]

För mycket tekniksurr och för lite bildsnack.

Hur fångar ni andra människor ni möter, då tänker jag på ansiktsporträtt och halvkropp.
Hur närmar ni er en person, säger ni något, gestikulerar eller inleder en relation. VILL ha alla tipps.
Tid är ju ett kännbart knep för att få någon att bli bra på bild men jag ser också många bra porträtt på människor ni flyktigt möter på stan.

Av någon anledning så har jag kommit av mig sista tiden med att be personer jag inte känner ställa upp i rutan, eller ta en bild och sedan förklara mig eller... ja ni förstår. Känner mig nästan bara bekväm om jag har en bra anledning till en bild, inte för att jag bara vill ta en bra bild. Känner någon igen problematiken?

Hoppas tråden finner sig i rätt forum.
lite inspiration kan ju vara www.stevemccurry.com
/Kristofer

 

[raskolnikov]

jag tycker det är enklare ju längre det kulturella avståndet är till objektet, därigenom oftast då med det geografiska. Man slänger bara på sig moskithatten och hävdar sin imperialistiska rätt att få avbilda de underpriviligierade stackarna för den härliga kuriosa det kan tillföra samtalet vid hemkomst... Överdrivet men med viss sanning, om jag är i ett kulturellt främmande sammanhang så känns det som om motivet har en förståelse varför just de är intressanta att avbilda till skillnad från tvåbarnsmamman på konsum som upplever situationen som mer misstänkt och därmed hotande. När språket inte räcker till så kan man vifta lite med kameran och språkbegränsningen hjälper ofta till att bryta isen. Invecklade förklaringar till varför man vill plåta konsummamman blir oftast krystade eller fel. Att dokumentära ligger ju så ofta vad som cyniskt skulle kunna kallas för att gotta sig i någon annans olycka - vilket det kanske också är? Jag har en övning som jag ännu inte vågat genomföra men som jag tror skulle kunna bota varje fotograf från denna rädsla för att våga fråga om man får ta en bild. När du åker tåg eller tunnelbana: Arbeta dig systematiskt genom en hel vagn och ta ett porträtt av varje passagerare. Slarva inte med bilderna och försök variera ditt bildtänkande hos varje motiv. Fixar du denna övning så fixar du allt sedan + att du har en cool utställning att visa upp om det fotografiska stämmer..!

Lycka till och hoppas dessa tankar var värda att läsas så att de var värda att tänkas....

 

[Anddje]

Hur man gör beror väl på vad man vill åstadkomma, och hur blyg man är

Jag fotar nog oftast utan att motivet vet om det, men t.ex. en kille jag var ute och plåtade med i fredags gick fram och sa "Tjenare, ställer du upp på en bild?", och fick då t.ex. en roligt poserande pensionär som jag aldrig hade kunnat ta i smyg.

 

[AndersLindewall]

Jag har testat att fota folk på gatan bara "sådär" i förbifarten. Men numera vill jag ha lite mer. Prata lite, ha nåt minne av personen också. Dels för egen del och dels är det lättare att få okej att ta bilden. Mest för min egen del dock.

 

[bruset]

Håller med Johan om att det är enklare att fota människor på annan ort så att säga. Finns inget värre än att fota främmande människor i sin hemstad, vilket är trist eftersom man oftast är hemma. Så det får nästan uteslutande bli smygfoto för min del. Helst av allt vill man ju trycka upp porträttlinsen i ansiktet på folk med ett säreget yttre, men själv är jag oftast för feg. Det räckte med att jag åkte till Gotland i somras och vips så blev man mycket modigare (ja, vilket ställe som helst där man kan uppfattas som turist går bra(utomlands är bäst), dock inte Stockholm, sitter väl i huvudet), annars tycker jag att det är lättare när min sambo följer med ut och man slipper känna sig som den där "ensamma galningen med kameran".

Mvh

David

 

[Kalle_B]

Detta är ett välkänt problem.. inget nytt alltså...

för exakten vecka sedan hadde vi den stora 24h fototävlingen i Göteborg. 4 hemliga uppdrag delades ut på plats, deltagarna visste alltså itne alls vad det skulle handla om. Ett uppdrag var att fotografera en porträttbild på en yrkesutövande person och personen skulle också godkänna att bilden användes på internet, ett annat uppdrag var att fotografera känslor på liseberg.

Dessa uppdrag var just för att tvinga folk att våga gå fram och fotografera okända männiksor och även ta kontakt med dom och be om tillåtelse. På så sätt tvingas man att skapa en kontakt.

 

[Rudie]

Tycker det här är en bra fråga.

Kan inte ni som är grymma på det här med att fotografera porträtt berätta lite.

Ge ett exempel vad ni söäger när ni närmar er ert "objekt"

Vi ses! /J.

 

[Peter.H]

1. Man presenterar sig.
2. Man frågar vänligt och snällt.
3. Man lovar att skicka en kopia som tack.

Under dessa förutsättningar ovan blir det ganska mycket enklare att få ett ja än ett nej.

Sedan ÄR det lite halvkymigt att i början fråga helt okända människor på stan om man får ta en bild på dom. Det går över med tiden.

 

[schmunk]

Det låter som ett bra tillvägagångssätt.
Jag kan tänka mig att personen dessutom frågar vad man ska ha bilden till. Vad ska man svara då? Hur ska man svara på en sån fråga utan att det låter knasigt?

 

[Lasse H]

schmunk skrev:

Jag kan tänka mig att personen dessutom frågar vad man ska ha bilden till. Vad ska man svara då?

Säg sanningen!

-Jag är en hängiven hobbyfotograf och plåtar det mesta som kommer i min väg!

Vad jag tycker är lite konstigt är att så många fotografer som utövar sin hobby i smyg och dessutom tänker ut en massa lögner att säga ifall någon skulle komma på dom med att trycka på utlösaren.

Ve och fasa, en fotograf som tar kort (ironi)!

 

[Nills]

Den evinnerliga blygheten

Jag tar mycket gärna bilder av människor i sin vardag, på stan mm. Ofta får man frågan hur jag gör, frågar först eller?
Är en fotograf av födseln en blyg person, är det därför han satt kameran mellan sej och livet, blivit en betraktare på distans som inte vill träda in i skeendet?
Visst kan man väl komma långt med smygandet och långzoomar men jag håller med i att det inte finns några genvägar. Det är nog bara ut och ta tjuren vid hornen. Kontakt kan ju också tas icke-verbalt, med leenden och blinkningar och skratt. Kanske värt att börja där.

 

[Oscar.]

Det är inte alltid så lätt...

Jag hadde precis skaffat mig en 70-200 2.8WR... den e stor,tung,lång, och med ett stort motljusskydd som ser sådär proffsigt ut. Kände mig som en riktig fotograf. Så med den balla gluggen hängandes runt min halls, humöret på topp å mod att plåta vem som helst, skulle jag ta dom där snygga bilderna idag. Jag drev runt ett tag tills jag fick syn på Frölundas spårvagns station. Wow... ett riktigt getto ställe, klotter, skitigt, ner pissat, här ska plåtas. De var en del folk på perongerna men de gjorde inget,jag kände mig stark innombords... Så jag sprang runt ett tag å hadde jätte skoj. Sen såg jag honom... en hemlös man ett tiotal meter bort, skitiga kläder och långt hår. Med ett par kassar i ena handen sprang han runt mellan papperskorgarna å letade. Jag drog upp kameran och skulle ta en bild. Då såg jag att han höll upp handen för att dölja sitt ansikte. Okej tänkte jag.. jag kan ju ta en bild ändå ..(KLANTIGT). Då skriker han till mig.."DU SKA GE FAN I OCH FOTOGRAFERA MIG.... Sen går han mot mig och stannar en 3-4 meter bort. Slänger ur sig en massa svordommar, spottar demostrerande på marken framför sig och försvinner sen fort iväg...

De var ingen bra dag. Sen dess har jag hållt mig lite mer på avstånd... så man liksom.. kan få ett försprång. Bara ifall att..

 

[Nills]

Ja du Oscar, så där kan det vara ibland. Känner ju igen situationen och får man nej så måste man nog respektera det.
Utsatta människor i synnerhet brukar vara måna om sin lilla värdighet och inte vilja bli utlämnade.
Kunde man ha blidkat honom? Svårt att veta. I så fall kanske man hade behövt tilltala honom utan kameran i högsta hugg, morsat och berättat om vem man var och vad man höll på med. Dokumenterar den här miljön,... skall inte sälja till tidningar.... såg dej och tyckte du var intresant....vem är du? Kanske man ibland kan få napp så och så småningom kan få ta bilder.
Lite omständigt kanske. Och med den stora tunga 70-200:an märks man ju ganska bra.Jag hade bara en 28-200 4,5-5,6 till min D-70 mej till Kina och tog 1200 bilder utan att någon protesterade. (Nu har jag bytt till en D-80 just.)

 

[joplex]

Vill passa på och tipsa om Radiant Vistas podcast, episod 17, som tar upp frågeställningar kring just det här ämnet (..street photography and the idea of approaching people on the street) http://www.radiantvista.com/archive/podcast/22/

 

[MattiasL]

Oscar. skrev:
Det är inte alltid så lätt...

Jag hadde precis skaffat mig en 70-200 2.8WR... den e stor,tung,lång, och med ett stort motljusskydd som ser sådär proffsigt ut. Kände mig som en riktig fotograf. Så med den balla gluggen hängandes runt min halls, humöret på topp å mod att plåta vem som helst, skulle jag ta dom där snygga bilderna idag. Jag drev runt ett tag tills jag fick syn på Frölundas spårvagns station. Wow... ett riktigt getto ställe, klotter, skitigt, ner pissat, här ska plåtas. De var en del folk på perongerna men de gjorde inget,jag kände mig stark innombords... Så jag sprang runt ett tag å hadde jätte skoj. Sen såg jag honom... en hemlös man ett tiotal meter bort, skitiga kläder och långt hår. Med ett par kassar i ena handen sprang han runt mellan papperskorgarna å letade. Jag drog upp kameran och skulle ta en bild. Då såg jag att han höll upp handen för att dölja sitt ansikte. Okej tänkte jag.. jag kan ju ta en bild ändå ..(KLANTIGT). Då skriker han till mig.."DU SKA GE FAN I OCH FOTOGRAFERA MIG.... Sen går han mot mig och stannar en 3-4 meter bort. Slänger ur sig en massa svordommar, spottar demostrerande på marken framför sig och försvinner sen fort iväg...

De var ingen bra dag. Sen dess har jag hållt mig lite mer på avstånd... så man liksom.. kan få ett försprång. Bara ifall att..

Jag vill inte verka otrevlig, men du bör nog jobba lite på din inställning till det hela.
Det låter lite...respektlöst. Åtminstone som du uttrycker det här. Du kanske inte alls är respektlös.

Jag hade också känt mig attackerad i hans situation som du beskriver den. Man blir ingen riktig fotograf genom att ha en stor glugg (men det vet du nog) utan genom att känna in inom vilka gränser det är ok att plåta, och hur man tar vara på situationen bäst. Framförallt handlar det om att bygga en relation, om än en kortvarig. Jag skulle aldrig plåta en hemlös utan att först visa att jag faktiskt är intresserad av honom/henne som människa, och inte som ett exotiskt fotoobjekt. Är jag inte det så ska jag definitivt ge fan i att plåta dem. Det är vår skyldighet att visa hyfs.

 

[MattiasL]

Svar på ursprungsfrågan:
jag är periodvis lite feg. Jag frågar rätt ofta folk på stan, men jag tar sällan mer än fyra-fem bilder.
För att verkligen jobba med porträttet måste man våga ta stor plats. Där har jag problem. jag vill vara diskret och ställa till med så lite besvär som möjligt. Men jag ska träna.

 

[MrColon]

Jag skulle jättegärna vilja fota mer människor, som det är nu så fotar jag inga alls i princip.

Det är själva grejen att gå fram och prata med en främmande person som gör mig blyg, jag vet ju innerst inne att både jag och personen skulle må bra av det, men ändå så finns osäkerheten där.

Det är som någon nämnde, att fota i sin egen stad är ju värst.

Lite off-topic, jag tycker även det är tråkigt att fota i sin omgivning för att allt är så vardagligt.

MattiasL skrev:
Svar på ursprungsfrågan:
jag är periodvis lite feg. Jag frågar rätt ofta folk på stan, men jag tar sällan mer än fyra-fem bilder.
För att verkligen jobba med porträttet måste man våga ta stor plats. Där har jag problem. jag vill vara diskret och ställa till med så lite besvär som möjligt. Men jag ska träna.

Ja, så är det med mig också. Men jag tror nästan att man gör mindre besvär om man verkligen går fram och pratar med folk.

 

[Andreas Sigfridsson]

Finns det några bra trick, övningar eller knep att ta till för att bli modigare när man fotar okända? Det har ju diskuterats i ett antal trådar hur man bör göra (tala med dem, visa sig i miljön, få dem att känna sig trygga), men hur får man sig själv att känna sig trygg?

 

[Fabian.Gafvelin]

Jag brukar oftast bara höja kameran och ta bilden.
Ibland blir folk grummo men det får man tåla, jag vill helt ärligt inte ge dem tid att förbereda sig, det sabbar ofta uttrycket.
Att jag sedan gör det stilla och försiktigt, lite som när man närmar sig en okänd hund, för att inte skrämma upp någon är något självfallet.
Tricket är ofta att göra det som den mest naturliga sak i världen, gör ingen stor grej av det hela, på detta sätt har jag ofta märkt att folk helt missar att jag fotar dem även om det sker från 3 meters håll.
En del fotografer upplever ju att det är enklare att fota med en mindre kamera just när man sysslar med denna form av foto, själv springer jag ibland runt med en liten halvformatare bara just för att folk inte bryr sig om den lika mycket.
Mnga digitala kompakter med lite mer funktioner (typ nikon coolpix p5000) tar man sig ganska långt med och fotar man annalogt är det väl minox olika varianter som är fina, farsan min (yrkesfotograf) bär ofta med sig en contax T2.

 

[Benganbus]

Krippa skrev:
För mycket tekniksurr och för lite bildsnack.

Hur fångar ni andra människor ni möter, då tänker jag på ansiktsporträtt och halvkropp.
Hur närmar ni er en person, säger ni något, gestikulerar eller inleder en relation. VILL ha alla tipps.
Tid är ju ett kännbart knep för att få någon att bli bra på bild men jag ser också många bra porträtt på människor ni flyktigt möter på stan.

Av någon anledning så har jag kommit av mig sista tiden med att be personer jag inte känner ställa upp i rutan, eller ta en bild och sedan förklara mig eller... ja ni förstår. Känner mig nästan bara bekväm om jag har en bra anledning till en bild, inte för att jag bara vill ta en bra bild. Känner någon igen problematiken?

Hoppas tråden finner sig i rätt forum.
lite inspiration kan ju vara www.stevemccurry.com
/Kristofer

Jovisst känner jag igen det,
på nå't sätt!
Jag börjar ofta med att fråga nå't. (Tex då jag tog bilden på frisören)
Jag tror jag hade sett en bild här på FS tagen inifrån hans salong,
så jag gick in och frågade om det va så?
Men icke,
så vi fortsatte att prata prata om Slussen, bra filmer osv. och så frågade jag om jag kunde ta en bild.

Så här tar jag nog de flesta sk "porträtt" jag tagit på gatan!

Den sista bilden, på fotografen, den tog jag då han va upptagen med att prata med Affe!
De e också ett bra sätt, nå'n pratar med motivet, då tar man bilden!


http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/821051.htm Frisören

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/420358.htm DN Södra station

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/846863.htm Gunnar Smoliansky

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/420365.htm DN Slussen

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/792952.htm Åke

http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/1043321.htm Fotograf vid Planket