Vad är den inneboende tekniska skillnaden som gör E-mount-objektiv så enormt hållbara, och A-mount-objektiv så enormt sköra?
Flera av mina Minolta AF-A-mountobjektiv var av generation 1 som man kallar den och kom redan på 80-talets mitt. Ett av dessa (50mm/1,7 kärvade mekaniskt och fastnade i helt öppet läge flera ggr trots rengöring och rep - utbyte av fjäder). Jag kastade det till sist då jag inte fann det ekonomiskt motiverat att skicka in det för en 6-700:- när man kunde få ett annat för en tusenlapp max..
Jag hade även ett 24mm Minolta AF. Det ska sägas att jag verkligen gillade både 50mm/1,7 och 24mm/2,8 som jag hade. Dessa var i övrigt väldigt fint byggda men de hade båda dessa mekaniska fjäderbelastade bländarna och skruvdrivna fokuseringen. Ni kan ju tänka er idag om man skulle försöka köra 20 bilder/sek med fjäderbelastade mekaniska bländare. En annan sak som kan nämnas var ju att kamerhusen måste utrustas med en elektromagnerisk koppling för att DMF (Direct Manual Focus) skulle kunna funka. Det här är ju ett kompatibilitetsproblem idag för de som kör spegellöst med A-mounts som dessa och det har tvingat Sony att ha olika typer av adapters som parerar detta (LA-EA2 (APS-C hus) och 4 (APS-C och FF-hus). Dessa adapters har alltså en inbyggd mekanisk focusmotor för de äldre objektiven.
Mitt Tamron 24-135mm (som ändå var av SP-typ (Super Performance och skulle vara lite high end) hade tre problem: Dels gick zoommekaniken sönder (platrullar i frästa spår) och dels gick fokusringen enormt hackigt, vilket nästan omöjliggjorde manuell fokus med precision då fokusgängan även var för brant som i många AF-objektiv optimerade för AF-speed och dels var det hopplöst i AF-läge då det var hopplöst olinjärt i förhållande till kamerahusen. Det fouserade notoriskt fel med samtliga A-mounthus jag haft. Det funkade optiskt bra när det funkade mekaniskt hyfsat manuellt så man kunde köra MF (innan det pajade). Werner Schaden fixade det två ggr innan jag till slut kastade det också, då jag inte vill sälja det och utsätta andra för samma elände.
Jag nämde även en kitzoom tidigare som jag fick till D7D som boksatvligen föll sönder då två av de tre skruvar som höll linselementpaketet på plats lossnade och försvann. Det hänge och glappade där i en skruv när jag upptäckte eländet.
Sedan är det det här men den mekaniska drivningen av dessa objektiv och mekaniska lösningar med gängor i AF-objektiven. Det är en mekanisk kompromiss detta med gängstigningen. Man prioriterar AF-speed som jag nämnt för att varenda testare ett tag verkade besatt av detta medan precision alltid värderades ner. Äldre mekaniska objektiv som är gjorda för MF har oftast betydligt flackare fokusgängor och det gör den enklare att fokusera manuellt åtminstone med kameror som inte har alltför dåliga mattskivor för detta eller för mörka sökare (läs i allmänhet APS-C DSLR:er.
Även den billigaste Sony E-mountobjektiven har faktiskt haft riktigt bra mekanisk precision bortsett från att de också saknar den helt skruvdrivna fokusstyrning så styrs de by wire och då är man inte styrd av mekaniska fokusgängor eftersom dessa objektiv inte har några sådana. E-mountobjektiven har inga skruvar som kan vickas loss på objektivsidorna såsom mitt Minolta-kitzoom hade så de är verkligen mer mekaniskt stabila också.
På toppen av detta och justeringsförsök att få husen kalibrerade så pajade antiskak i min D7D två ggr. Det var så känsligt för stötar att det räckte med att min rycksäck tippade in i ett skott på min båt första gången. Andra gången var när jag var på Los Roches-öarna och fiskade Bone fish med min son. Antiskak den gången med. Hade jag inte haft min lilla Ricoh Caplio-kompakt så hade det varit riktigt illa.
Märkligt nog har jag ju haft både Sonys DSLR:er och SLT:n A55 med antiskak samt även i A7 II utan några som helst problem trots att även dessa kameror har fått sina smällar. Så jag säger inte att mekanik inte funkar generellt men jag är övertygad om att ju mindre av den varan man har ju bättre när det gäller driftsäkerheten.
Jag har också kunnat konstatera att många moderna AF-objektiv (oavsett tillverkare) och även objektiv ofta som rakt inte är billiga inte alls kan mäta sig med den mekaniska kvaliteten man ser i äldre helt manuella objektiv som jag också använder fortfarande. Jag har både en hyfsad mängd Konica Hexanon och mina gamla Pentax SMC-M, samt även något Olympus Zuiko-objektiv och de är helt underbara mekaniskt. Inte tillstymmelse till spel i fokusgängorna som har en fantastiskt precision och långa flacka fokusgängor. Jag vet inte när förfallet verkligen satte in för det började redan innan DSLR:er blev var mans egendom och jag hade ju även en analog Minolta SLR med ett par objektiv som allt var rena skräpet. Displayen fick total tuppjuck och när jag var på Topkapi i Istanbull så gick kamerans bakstycke inte att öppna så jag kunde byta film. Jag hade inte ett enda sådant tillbud eller annat fel med min Pentax-utrustning som jag släpade runt världen under 25 år! Så om man inte har råd med att bygga kameror och objektiv med verkligt pålitlig mekanik så föredrar jag sådana kameror där den i möjligaste mån byggts bort.
Det är nog den enda verkliga garantin mot mekaniskt strul.
