Det här är en lite annorlunda tråd på Fotosidan.
Jag tycker det är bra och intressant, och okey eftersom den anknyter till foton och en utförlig text som finns här.
Den som inte vill läsa sådant här, behöver ju inte göra det.
Det får dock inte bli för mycket världspolitik, i största allmänhet.
Tack Sten-Åke.
Jag gick på en Resande Folkhögskola och åkte buss till och igenom Afghanistan 1976.
Jag var bara någon enstaka dag i Kabul, men lite längre i Jalalabad.
Det var jätteroligt att se dina foton från 1978, och läsa din utförliga text.
Dina upplevelser av landet, som det var då, stämmer väl överens med mina.
Även om hur man bemöttes som turist/besökare, och din historieskrivning i stort.
Jag blev väldigt förtjust i Afghanistan, och dess folk.
Med "folk" menas då män, för jag träffade inte en enda kvinna, vad jag minns.
Det kändes som om att vi var jämlikar på något märkligt sätt. Respektfullt och fint.
Även "våra" kvinnor blev respektfullt bemötta.
Att vi var unga och naiva straffade sig inte på något allvarligt sätt i Afghanistan, men i andra länder.
När vi kom till gränsstationen mellan Iran och Afghanistan, frågade tullaren om vi hade någon present till hans chef.
Nej, sa vi.
Det svaret var vi nog ganska ensamma om, för det tog inte ett dygn för några andra att komma igenom där ....
I Herat stod det en polis i en stor vägkorsning, på en träramp, och dirigerade trafiken.
Trafiken bestod mest av djurekipage.
En tjej som körde en av våra bussar fick en häst att skena. Hon blev nog lika rädd som hästen, och körde ner trärampen med polisen.
Polisen klarade sig oskadd, men inte rampen.
Straffet fastställdes på plats. Att betala och bygga upp rampen.
Statsapparaten verkade liten och "självförsörjande".
Jag och en tjej liftade från Herat till Kabul, södra vägen, för att komma lite närmre folk.
Vi ställde oss utanför staden. Efter en stund kom polisen. Deras uniformer var lappade.
Polisen stannade alla fordon tills det kom en lastbil som skulle till Kandahar (halvvägs), och sa till oss att stiga på.
Vi satt på flaket, med en massa män.
Det var varmt. Tjejen hade en T-skjorta och ingen BH.
Jag såg hur männen tittade på henne. Inte så konstigt. Jag hade inte sett så mycket som en fotknöl på en inhemsk kvinna.
Sedan började de tala med varandra. Då blev jag lite orolig.
På flaket fanns en student som kunde lite engelska. Han förklarade.
Jo, nu när de fick se så mycket, kunde de möjligen få se hennes bröst också, undrade de.
Nej, sa jag, för det var mig han frågade och inte henne. Det får man inte.
Okey, sa han, och förklarade för de andra männen.
De tittade vänligt mot oss, och gav gesten att det accepterar vi.
Typ. Fråga kan man ju alltid ......
När vi skulle från Kandahar började det regna.
Vi tog en buss. Det kostade typ 10 kronor.
En chaufför, som hade en hjälpreda som tvättade fönster, tog betalt, mm.
När vi åkt en liten bit, kom hjälpredan och bjöd från en skål med små bruna bitar. Det ingick tydligen i biljettpriset. (I det avseendet var vi dock förbjudna av skolan att ta seden dit vi kom - det hade blivit enkel resa hem.)
Regnet tilltog. Det stod som spön i backen.
Då stannade plötsligt bussen. Männen flög ut i regnet, la ut var sin filt, och så gjorde de typ gymnastiska övningar i full fart, och så in i bussen igen. Det var någon sorts bön.
I Kabul frågade en student oss, mycket diskret, om vi möjligen hade en flaska vin att sälja.
Det hade vi inte.
Sedan åkte vi till Jalalabad.
Vackra fält med prydnadsblommor. Jättestora fält. Märkligt att de hade råd med sådant, i ett fattigt land, tänkte jag.
Det var opiumvallmo.
En bonde gick och "skördade", dvs rispade i frökapslarna med en kniv.
Han kunde inte ett ord engelska, men lyckades visa hur det gick till. Även framför min super-8 kamera.
Sedan bjöd han oss på te.
Ett strikt muslimskt land.
Javisst,
Men ändå så tolerant, i alla fall mot oss.
I många avseenden skapar nog "kolonialism" mer problem än "religion".
Det är sorgligt att det landet inte fick utvecklas i lugn takt, utan inblandning utifrån.