Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir - Fotosidan
Bilden ovan tog jag själv en halvtimme innan den tunga beskjutningen av ministerierna runt Pashtunistan Square i Kabul satte igång 28 april 1978. Klicka på bilden för fler bilder i tillhörande portfolio och länken för bakgrund och bloggar.
2008 skrev jag två bloggar om Afghanistan. 2018 var det 40 år sedan de två grenarna av den Afghanska kommunismen kunde samla sig till en gemensam statskupp mot den dåvarande regimen. Missnöjet grodde ur den misslyckade hanteringen av missväxt och svält som landet drabbats av 1972-73 och statens repression av kritiken. Den ena handlade om Afghanistan 1972 då landet fortfarande var ett sömnigt, fattigt och mer eller mindre bortglömt land som vi "travellers" måste passerade genom över land, på vägen mot Indien och Fjärran Östern. Den andra om kuppen och bakgrunden till denna.
Då på 70-talet var Afghanistan ett väldigt annorlunda land än idag. Det var ett förhållandevis enkelt land att resa i, väldigt mycket trevligare och lugnare än dåtidens Turkiet och Iran och inte minst Pakistan där aggressiviteten låg mycket mer på ytan. Det var inte ovanligt att se västerländska kvinnor resa både ensamma och i mindre grupper utan att bli antastade som i Turkiet, Iran eller Pakistan. Om man kom i fredliga avsikter och respekterade invånarna och deras seder, så kunde man resa i fullständig trygghet, som Jan Myrdal en gång uttryckte det, när han besökte landet några årtionden tidigare. Idag efter mer än 40 års polarisering och ryska, amerikanska och även svenska militära äventyr, så har tilliten till främlingarna fullständigt malts ner och resultatet är ett land som är ett av världens farligaste att besöka och resa i. Talibanerna är bara de sista i en lång rad av det lokala motståndet mot alla försök utifrån att sätta sig på afghanerna.
Nu väntar alla på den slutliga striden och den väntade segern för talibanerna och att världen vänder sig i stor trötthet och uppgivenhet bort för att bara glömma - utom möjligen Pakistan, Indien och inte minst Kina som vädrar morgonluft och nya möjligheter sedan de amerikanska soldaterna åkt hem utan att några som helst fredsavtal skrivits under som skulle kunna lägga band på talibanerna. Sannolikt väntar nu stora sociala förändringar för lokalbefolkningen.
Framtill nu har det mest varit den fantastiska Magda Gad och Svenska Afghanistankommittén som varit våra öron och ögon i landet men nu uppmanas alla svenskar av UD att lämna landet och vem kommer då att ta bilder och rapportera? Minns de 5-6 miljoner som mördades i Kongo under Kongokrigen på 90-talet som knappt ingen vågade sig för att rapportera om. Hur illa det verkligen gick där kan ni läsa i belgaren David van Reybroucks "Kongo en historia" som skrevs 2010 först.
Torsdagen 5/8 har Expressen en stor bakgrundsartikel som både summerar historien och Sveriges insatser militärt i Afghanistan.
Citat av sammanfattningen:
"Talibanerna tar över: ”Fel av Sverige att dra sig ur” (expressen.se)"
"Sverige inledde sin insats i Afghanistan vid årsskiftet 2001–2002 genom att skicka soldater till internationella styrkan Isaf. Som mest ingick runt 1 000 soldater i den svenska styrkan och sammanlagt tjänstgjorde fler än 7 000 på den svenska basen Camp Northern Light fram till 2014, då den överlämnades till den afghanska staten.
Isaf avvecklades 2014 och under senare år har Sverige haft färre än 50 soldater på plats i Afghanistan. De sista 16 svenskarna kom hem den 25 maj i år.
Sveriges insats i Afghanistan fick skarp kritik i en statlig utredning som lades fram 2017. Den nådde inte mål som förbättrad säkerhet och minskad fattigdom i landet, men bidrog till bättre utbildning och hälsa, särskilt för kvinnor och flickor. Detta enligt utredaren Tone Tingsgård, tidigare riksdagsledamot (S).
Den svenska styrkan kostade upp till 27,5 miljarder kronor från 2002 fram till 2014, då huvuddelen av svenskarna drogs tillbaka. Insatsen präglades av brist på samordning och samsyn, enligt utredningen. De flesta mål uppnåddes inte, men verksamheten i Afghanistan var en god övning för Försvarsmakten, säger utredaren."
Det är verkligen sorgligt att det inte kommit mer positivt ur mer än 40 års internationella ansträngningar för att utveckla och stabilisera Afghanistan och de 27,5 miljarder bara vi svenska skattebetalare plöjt ner i landet. Nu tyder det mesta på vi inom en mycket nära tid kommer att hamna på ruta ett igen när talibanerna lämnas i fred att ta hämnd på sina fiender och omdana dagens Afghanistan till ett nytt emirat/kalifat i fullständig mediaskugga. Jag undrar också hur det ska gå för kvinnorna i landet och allt alla ideella organisationer som likt Afghanistankommittén ändå försökt bygga upp landet så gott man förmått genom olika insatser inte minst genom att bygga skolhus och se till att barnen fick utbildning. Då 1978 var inte ens 10% läskunniga.
Även Magda Gad måste nog lämna landet nu även om hon säkert blir en av de sista som överger afghanerna. Jag kommer sakna henne och hennes viktiga reportage inte minst om talibanerna inifrån. Det kommer nog bli väldigt svårt nu för både journalister och fotografer att verka i Afghanistan. De brukar ju numera vara så att det är just dessa man verkligen ser till att skjuta när inte ens Röda Korsets personal respekteras. Det var länge sedan ett rött kors utgjorde något vidare skydd i världens konfliktområden, delvis också för att den symbolen missbrukats under många år av de stridande.
God natt Afghanistan! Det tar nog ett bra tag innan det blir dag igen.
Senast ändrad:
