Hej !
Nä, tvärt om. Det blir som med en mindre sensor.
Givetvis måste bilden printas / interpoleras så att den blir lika
stor att betrakta. Då tar det "skärpedjupskarpa" området en
större del av bilden.
Ja, jag förutsätter att man med beskärning egentligen menar "beskär och gör sedan det som är kvar lika stort som den ursprungliga bilden".
Då förstorar man allt, inklusive oskärpecirklarna. Det blir samma resultat som att titta på bilden från ett annat betraktningsavstånd. Sätt upp en bild på 10*15 cm, där det är lite oskarpt i bakgrunden, på väggen. Backa tio meter och titta på bilden. Nu ser den skarp ut i sin helhet. Ta fram förstoringsglaset och gå in till bilden på noslängds avstånd. Nu ser även en del av det som ingår i det normala skärpedjupet oskarpt ut.
För att man alls ska kunna tala om ett skärpedjup har man varit tvungen att införa ett "normalt" betraktningsavstånd. Men det innebär att man också måste införa en normal förstoringsgrad av bilden. Det går inte att enbart förutsätta att man ska titta på bilden på 30 cm avstånd, om man godtyckligt kan skriva ut den som 10*15 cm eller 2*3 meter.
Så även om den förstorad bild förstorar det "skarpa" området, så gör den också det skarpa mindre skarpt i lika stor omfattning.
Jag begriper ännu inte hur en bild, tagen med 50 mm och så att säga förstorad två gånger, kan bli skarpare än en bild tagen med 100 mm, men förstorad bara en gång.
Skärpedjupet finns inte alls i den tagna bilden, utan i den betraktade bilden. Vi utnyttjar ju betraktarens ögons oförmåga att se skillnad på tillräckligt små cirklar och punkter.