Helt enig.
Jag vet att det påpekas ofta att de nordiska naturfototraditionerna är väldigt strikta, och det låter ibland lite som gnyet över att skatterna är höga i Norden och 'varför kan vi inte vara som i USA eller nåt', men jag kan inte se någon annan möjlighet för (och notera ordet) naturfotot. Så fort man börjar klippa och klona och ha sig för att man hävdar att det är så man upplever naturen, då är vi inne i drömmarnas värld. Går utmärkt för sig det med, men då måste man deklarera att man lämnat naturfotot - och är då inne i ett bildskapande där man, inom parentes sagt, verkligen måste vara superkreativ och tekniskt duktig på ett annat sätt. Det är en annan genre med andra krav och annan publik. Ditt exempel, Fredrik Ödman, visar just det.
Jag kan nämna att det i Storbritannien ofta spekuleras en hel del om huruvida bilder är tagna i det fria eller i djurpark (safaribilden, där fotografen vände kameran mot de tjugo fotografer som stod och fotograferade en stackars gepard, sitter i mitt minne som en påminnelse om vad foton av 'vilda djur' kan inbegripa - djur som acklimatiserats och vant sig vid uppmärksamhet).
Även om tex. många klubbar inte har strikta regler för vad som är tillåtet i 'Natural History' eller 'Nature' photography så är det pga av dessa eviga diskussioner, frågor och domares kommentarer (och fnysningar på puben efteråt), uppenbart att det finns ett intuitivt och legitimt krav att få veta vad det är man ser i en bild av denna typ. Det är det som är charmen med genren, eller hur? Respekt, vördnad och en djup undran inför naturens skönhet och rikedom - eller grymhet , förfall och fulhet. Vilket som.
Men som den är och inte som jag vill att den ska vara.