Problemet är inte en fotografs fotograferande av någon person som befinner sig på allmän plats.
Problemet sitter i vilsna tankar kombinerat en ogrundad oro för något de inte har kontroll över.
För att påvisa hur vanliga människor resonerar kommer jag att länka till en artikel i Kvällsposten.
Den rör en "bildstöld" men det är egentligen inte det som är personens reflektion.
Den rör en ev "identitetsstöld" men det är egentligen inte det som är personens reflektion.
– På bilden på mig och min son har någon skrivit "nice picture", säger hon.
– Just att det är ett foto på min sambo och mitt barn, de kan ju göra vad fan de vill med de fotona och det är det som skrämmer mig. Min son är ju bara fyra år, säger hon.
Det är att någon kan göra vad de vill med bilderna på hennes fyraåriga barn - bilder hon själv har valt att publicera på världens största sociala medium som skrämmer henne.
http://www.expressen.se/kvallsposten/hennes-profilbild-stals-pa-facebook/
Så ser en vanlig människas rädsla ut.
Hon oroade sig inte en sekund när hon själv publicerade bilden på sitt barn. Kanske tyckte hon att den bara var gullig.
Den hon oroar sig för är att "någon" ska ta bilden från facebook och använda den till "vad som helst"
Det är denna rädsla som samhället behöver hantera. Men rädslan kommer inte att minska bara för att vi skrämmer medborgarna med att kameror är farliga och kan förstöra liv.
Vad människor är rädda för brukar vara inversen på vad som sannolikt kommer att hända.
En förälder kommer att toppa listan med:
Att ens barn ska bli bortrövat i en vit skåpbil.
Vad de borde vara orolig för är när barnet cyklar utan hjälm, plaskar vid vattnet eller springer över gatan till kompisen.
Fotografer och samhället i stort ska inte ge näring för en rädsla som är obefogad.
Det mår ingen bra avoch det skadar oss alla i längden. Att leva i rädsla förtär livet självt.
Du behöver bara vända på ditt resonemang och se var vi hamnar då i värsta fall. Då om inte förr blir det ett ramaskri när det hände som inte skulle få hända. Att folk spårar via sociala media är verkligen inget påhitt.
Jag är gift med en kvinna som sysslat nästan hela sitt yrkesliv med att göra barnavårdsutredningar (ca 35 år). Jag är själv adjunkt och har jobbat i skolan 9 år även om det var länge sedan jag nötte några skosulor i den miljön.
Om jag kan hjälpa några människor som fått sina liv och sin rörelsefrihet starkt beskuren genom att avstå från att fotografera och aningslöst publicera och i värsta fall skapa "collateral damage", så tycker jag det är ett rätt lågt pris att betala. Hur kul vore det att i värsta fall ha på sitt samvete att i stor aningslöshet gjort livet än trängre för dessa grupper?
) 
