Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Ett bra exempel på hur man ljuger med bilder är dokumentärfilmen ”En resa för livet” på TV4 för någon vecka sedan, där fyra musikartister bl.a. Darin, Eagle-Eye Cherry m.fl. reser till Filippinernas huvudstad Manilla för att skildra fattigdomen där. Hela reportaget är en reklamfilm för SOS Barnbyar som går ut på att få tittaren att bli fadder och betala pengar till hjälporganisationen.
Man filmar uteslutande från en soptipp, ”Smokey Mountain”, där det växt upp ett ghettosamhälle av fattiga människor och så varvar man dessa bilder med fina interiörbilder från SOS Barnbyars hem för föräldralösa och utsatta barn.
Resultatet är en bild av Manilla som knappast stämmer överens med hur människor lever i staden eller landet i övrigt. Ghetton i och runt huvudstäder och gatubarn i tredje världen är mer regel än undantag, men säger ingenting om hur människor lever i övrigt.
Socialfilmsfotografer och reportrar är däremot duktiga på att utnyttja sådana miljöer för sina egna syften utan att någon reagerar på att de utsatts för manipulation. Det går liksom inte och visa att hela samhället utanför ghettot blivit bortklonat utan att själv åka dit eller göra en egen film med annan vinkling.
Men visst, de hade väl inget avtal som sa att de inte fick klona bort verkligheten utanför... Men vänta! De klonade inte, de bara beskar bilden av Manilla och då är det ju OK att manipulera!
Jag vet inte vilken policy TV4 tillämpar men de har väl kanske inte sammakrav på sig som SVT att vara sakliga och opartiska. TV4 är business eller hur och den ägnar sig väl många fotografer åt också. Resor och uppdrag måste på något sätt finansieras om de ska bli av överhuvudtaget. Det finns säkert produktioner som mycket väl kan vara beställda eller insålda i efterhand t.o.m. för att gynna välgörenhetsverksamhet som kan upplevas som stötande. Man kan bli upprörd över det men man borde väl i så fall bli upprörd över förljugenheten i varenda resebyråkatalog. Det är business det med men åt andra hållet och för andra målgrupper.
U-landsreportage har länge fokuserat på det svarta och negativa. När det gäller Afrika-rapporteringen har den mycket länge handlat om alla dessa krig och allt elände som följt på detta. Nu har det de senaste åren blivit mer vanligt att man i större utsträckning fokuserat på den utveckling som skett inte minst ekonomiskt och det har jag väntat på länge. Äntligen!
Jag var i centrala Nairobi för någon vecka sedan och på ytan ser denna stad centralt ganska välordnad och trevlig ut. Trevligare än 1971 då jag var där första gången. Jag såg betydligt färre tiggare där än på Södermalm i Stockholm. Men det hindrar inte att man lätt kan se att det inte skett någon som helst utveckling i vissa avseenden att tala om i stora delar av landet t.o.m. om man jämför med 1971. Många handelslösa halvt övergivna dammiga hålor i Rift Valley och Masailandet är lika tröstlösa som då med skillnaden att det skett en formlig miljökatastrof där vägrenarna numera är kantade av drivor med mjukplastförpackningar av stor variation som till skillnad från i Tanzania ingen verkar bry sig om.
Detsamma slås man av på Zanzibar där det är rätt stor turistbusiness idag och hotellen ligger som pärlband efter kusten. I norr ligger hotellen mycket tätt, så tätt att de gamla fiskebyarna nästan krävs och där ser det fortfarande lika hopplöst ut på många ställen som för 10 år sedan. De verkar inte få många smulor av denna utveckling som sker.
Men vilka är vi att förhäva oss? Kolla bara på den svenska landsbygden där mycket bara överges och förfaller idag. Vi pratar heller inte så mycket om det eller hur? Stockholm, Göteborg och Malmö är väl nästan det enda vi bryr oss om idag i Sverige när det gäller Sverige-bilden. Den är väl lika falsk som Afrika-bilderna i många avseenden eller för den delen Filippinerna.