Jag har allt mer börjat fotografera ögonblicksbilder och letar ständigt och jämt efter att kunna trycka på knappen i exakt rätt ögonblick så jag kan fånga precis det ansiktsuttrycket eller det kroppsspråket jag ser med ögonen.
Men... Allt oftare tycker jag mig märka att de jag fotograferar drar sig undan och beter sig annorlunda vid fotograferingstillfällena, såsom fester ock så vidare. Visst kan jag skaffa mig ett teleobjektiv för att på så sätt slippa komma så nära objekten men för mig känns det viktigare att kunna få fotoobjekten att känna sig tillfreds med att jag är där och att kunna släppa loss när jag fotar.
Nästa vecka skall jag åka till Tyskland med jobbet och vill dokumentera resan, men de flesta närvarande tycker att kameror är obehagliga.

Vad jag undrar är följande. Vad har ni för tips vad det gäller att kunna fota utan att människor känner sig olustiga inför situationen? Hur kan man få människor att bete sig "som vanligt" även när jag står med en kamera och en rejäl glugg påsatt? Har ni ideér kring hur man faktiskt kan göra sig lite mer osynlig rent av? Eller går ni fram och säger varför ni fotograferar och frågar om det är okej om man skjuter några bilder?

Tacksam för alla typer av synpunkter och reflektioner.

/Lasse

höftskott, stor bländare om möjligt, träning. så får du sådana bilder utan att någon märker det. jag går på stan å fotar på 1-3 meters håll på det sättet. Funkar perfekt. krävs bara lite träning.

Min lösning på problemet är dels att vara synlig - om alla ser mig gå runt med kamera är det inte så många som reagerar när jag tar kort med den heller - och inte minst att vara SNABB.

M.a.o. måste jag behärska kameran och ha den rätt inställd innan den lyfts till ögat. Jag frågar sällan innan jag tar kort, men använder självklart sunt förnuft. Plåtar du på fester kan det vara idé att fota koncentrerat en stund och sen låta kameran ligga ett tag, om det inte gäller jobb förstås.

Slan skrev:
höftskott, stor bländare om möjligt,

Klicka för att se resterande...

Menar du verkligen att du använder stor bländare? Vore inte liten bländare lämpligare för att få så stort skärpedjup som möjligt?

I min värld är stor bländare en stor öppning, dvs låga siffror på bländarringen, och en liten bländare har liten öppning, dvs höga siffror på bländarringen.

När man är bland människor man umgås med, typ på fester eller i andra umgängesformer så tror jag att det är viktigt att man umgås som alla andra, pratar & medverkar för om man bara fotograferar så blir man inte accepterad & folk ryggar tillbaks. Kameran ska finnas med men inte vara för framträdande, håll i den eller låt den ligga på bordet framför. INTE hängande runt halsen!

Detta gäller i alla miljöer med människor man känner, inte minst barn. Att bara plocka fram kameran framför barn & tänka sig få naturliga bilder funkar inte, dom måste vänja sig vid kameran & fotografen & på nåt sätt glömma bort kameran. När mina barn var små så blev dom så vana att jag alltid hade kameran redo så att dom till slut inte märkte av att jag fotograferade dem.

Vid fotografering av okända blir det svårare, där kan man inte vänja folk vid kameran på samma sätt utan där får man ta till andra metoder. Sök på gatufoto, finns ett antal bra gatufototrådar här på FS med bra råd...

//Larsa

Ok! Kul att höra vad ni har för tankar och ideér kring detta. Höftfota låter ju iof intressant, nåt jag får testa lite mera. Nån mer som har funderingar kring detta?

/L

...puttar på tråden lite. Nån mer som vill dela med sig av erfarenheter?

/Lasse

Situationsintegrering är ordet här, anser jag.

Jag vet inte om begreppet är offeciellt vedertaget, jag säger iaf så!

I denna tråden förklarar jag vad jag menar med det viktiga begreppet.
http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?s=&threadid=47729&highlight=situationsintegrering

Nyckelordet för att agera effektivt utifrån begreppet är att *ge rikt med tid och att *inte försöka vara osynlig. Lagom är ett tråkigt ord men passar bra här.

MVH Niclas,

Jag kör på Loves teknik, färdiga inställningar och snabbare än Lucky Luke, de hinner inte se kameran innan jag tryckt av. Brukar funka bra och är en alldeles utmärkt teknik vid konsertfoto, man fångar många ögonblick som många går förbi. Jag tycker vid dessa tillfällen att det är en fördel med fast optik, man tvingas komponera efter befintligt utsnitt men man vinner de där tiondelarna som gör bilden och man missar med en zoom.

Detta är en av de mest relavanta frågor som tagits upp på fotosidan. Jag undrar också...
Fast lite funderingar har jag ju. Jag tror det delvis är något medfött att kunna ta människor och får dem att slappna av. Oavsett om du är fotograf eller tandläkare.
Kvinnor är ofta bra på det, eller är det en fördom?
De är ju uppfostrade för att ta hand om barn och gamla, generellt mera socialt kompetenta.
De är inte heller så teknikfixerade, håller inte på och byter objektiv stup i ett.
Enkel och opretantiös utrustning kan underlätta tro jag. Många fina bilder tas med enkla kameror, toy-cameras ska inte föraktas! En kompakt är bra, så länge som man kallar sig med det befintliga ljuset.Men jag har svårt med zoomar med låg ljusstyrka. 35/2,0 på en mätsökarkamera kommer jag närmast min medmänniska med.

Jag tror inte att kvinnor generellt är bättre rustade för detta.
Vi är alla olika individer.

Jag är säker på att en duktig fotograf som samtidigt är intellegent nog att agera på bästa sätt utifrån de rådande förutsättningarna också kan göra det med en utrustning som typiskt anses som klumpig i sammanhanget.

Se på tex Steve McCurry.. visst har han använt leica M,, men bilderna får han oftast med helt normala slrhus som tex F90, F100..

Jag tror att utrustningen har en rättså liten betydelse för den fotograf som behandlar motivet rätt.

MVH Niclas,

EDIT:
http://www.stevemccurry.com/

Huruvida det är skillnade mellan könen i begåvning när det gäller att få fotobjekt att slappna av är nog svårt att spekulera i, men visst har du rätt i att utrustningen spelar roll. När jag sätter på mitt 24/105 mm objektiv och blixt har jag ju helt plötsligt en rätt rejäl pjäs i handen. Att detta skrämmer folk kanske är ganska naturligt. Sen håller jag helt klart med flera andra om att det gäller att vara snabb; "Lucky Luke talanger" är nog en viktig förmåga man behöver öva på. Personligen försöker jag agera så naturligt som möjligt och frågar emellanåt också om det är okej att ta några bilder. Men! "nä, jag blir så ful på bild" dyker allt som oftast upp likaså.
Att inte ha kameran upphängd runt halsen var intressant faktiskt. Skrämmer det så mycket? Det har jag alltid när jag fotar... Men hur är det med teleobjektiv, hur många använder sig av det? Jag menar, då slipper man ju att komma onödigt nära objekten?

/L

Är det inte så att om man måste stressa upp med kameran så är det oftast redan för sent?

Jag tror att man måste förutse situationerna så att kameran bara är där när det händer. Ser man så situationen så gör man nog bäst i att lugnt lyfta kameran och låta den ligga där.

Jag tror dessutom att den fotografen som svingar upp en kamera inte alls är den som påverkar situationen minst. Lugna rörelser, vara där och delta utan smygande och svingande tror jag på.

Ett sunt motto torde vara att ingen i närheten skall tänka
-oj jaha där kom en kamera upp..
Låt hellre kameran ligga uppe och låt folk agera så naturligt som situationerna tillåter.

När vi smyger med kameran ljuger vi liksom och då kan man hamna i kniviga situationer,, så känner jag.



MVH Niclas,

EDIT:
Fråga, Hur många av de mest kända (duktigaste/mest framgångsrika) fotograferna har vi sett smyga med kameran?
Nej den är uppe i luften, med i samtalen, synlig och en naturlig del av den sociala interaktiviteten där på plats, inne i situationerna!

...men hur gör ni om ni vill fota någon när ni samtidigt har ett samtal med samma person, säger ni innan att ni vill ta bilder då? Eller väljer ni att bara spontanfota? Ofta tycker jag att det är just i konversationer många fototillfällen dyker upp.

Jag vet många som tar en del exponeringar bara för att inte själva exponeringarna skall störa när rätt ögonblick dyker upp.

Andra väntar in och ser mycket genom sökaren, under samtalets gång..



Mitt personliga tips.,
Ha kameran i handen och mycket upp i ögat är mitt tips, låt kameran bli en del av dig!
Att ha den liggande på bordet, plötsligt ta den upp i ett stressat ögonblick får vem som helst att stelna till.

Ruggigt viktigt ämne detta!

MVH Niclas,

Det finns nog inte ett sätt att komma runt problemet, det måste till flera. Jag använder de här, men det finns säkert flera sätt. Den systemkamera som jag använder mest är en ca 25 år gammal Canon A1 med flera fasta vidvinklar och en 28-82 zoom. Ingen autofokus alltså men en rätt pålitlig exponeringsmätning.

Att få kontakt med en som man fotograferar är ett sätt. Det kan man få genom att lyfta ögat från sökaren och titta på offret och säga några ord. Funkar bäst med stativ. Alternativt ha båda ögonen öppna och få kontakt med det ena ögat. Ser man glad ut syns det i ena ögat och halva ansiktet och det verkar lugnande. Fordrar en del övning att kunna växla sitt seende mellan ögonen och funkar utan stativ.

Det motsatta kan också fungera: Man lyfter ögat från sökaren, tittar bort ett ögonblick (och kanske pratar med någon annan) och när offret slappnar av, vilket man får se med det indirekta seendet, så trycker man av.

Man måste inte ens ha kameran i närheten av ansiktet när man tar en bild. Kameran i handen i midjehöjd, stående på ett bord, hängande runt halsen är andra sätt att fotografera. Man måste inte trycka av med pekfingret, det finns flera fingrar och en tumme. Blända ner lite, gissa avståndet, alternativt fast lämpligt avstånd eller hyperfokalavstånd. Hur man gör med exponeringen beror ju på kameratypen. Jag brukar köra med auto eller bländarprioritet och en lämplig exponeringskompensation.

Kameran runt halsen, vänster hand vilande på prismahuset, tummen bakom kameran (så att den blir vågrät), avtryck med pekfingerleden och näsan pekande åt ett annat håll än objektivet är ett bra sätt i gatufoto. Med bl 8 och en 28 mm har man hygglig skärpa från oo till 1,5 m (småbild). Med en 35 mm blir skärpedjupet lite mindre. Är man i ett sällskap så är det ju lämpligt att prata med sina medresenärer i förväg om att man tänker ta en del bilder lite oarrangerat och spontant.

Jag använder också två digitalkompakter. Tekniken är ung likadan frånsett att jag inte har halsrem på dem, och det gäller att få autofokus att låsa på rätt motivdel vilket kan vara knepigt men inte oöverkomligt. I gengäld är ju skärpedjupet stort. Den ena av dem, en Ricoh, har jag ibland i vänster hand (jag är högerhänt) uppochner, med armen hängande utmed sidan. Startar kameran med pekfingret och trycker av med långfingret. Med avslagen skärm kan jag gå omkring rätt länge. Den här kameran har just ingen fördröjning när man trycker av och definitivt ingen alls om man har förfokuserat.

I Tyskland, dit du ska, tror jag att man har en annan rätt till den egna bilden än vi har i Sverige. Det finns säkert de som kan det här bättre än jag så skriv gärna om det här.

Okej! Det var riktigt intressanta aspekter. En sak jag ofta har tänkt på är de mer svårflörtade fallen. Jag har märkt att de som verkligen VILL vara med på bild rätt sällan är de som blir BÄST på bild. De som faktiskt blir fantastiska porträttbilder tillslut är de som är lite blyga, lite tillbakadragna och sköra till sättet. Hur i herrans namn kan man få dessa att ställa upp framför kameran? Fenomenet ser man ju även hos barn, de blyga barnen, de som är lite så där, tillbakadragna i karaktären, känsliga barn, blir väldigt ofta mycket naturliga, kvinnor likaså. Men att fotografera dom är svårare. Dilemmat är dessutom tvådelat, först måste man övertyga dem så så det överhuvudtaget ställer upp på bild och sen är det svårt att få dem att faktiskt ha ett naturligt beteendemöster. Ansiktets muskulatur och uttryck blir ju som bekant inte speciellt lyckat på bild om modellen spänner sig. Alkohol är enligt min erfarenhet mycket dåligt. En berusad modell t ex. på fest får lätt hängiga ögonlock osv. Om man använder en porträttmålare som exempel har han ju ett stillasittande statiskt objekt framför sig, och därefter kan han skapa en avbild som i sin tur blir som han föreställer sig objektet, men som fotograf avbildar man det man ser. Därför blir denna typ av psykologi helt avgörande för hur bra bilderna blir i slutändan.
Personligen är jag väldigt svag för just mycket spontanitet i bilderna. En av mina favorituttryck på bild är när människor fnissar, när de helt enkelt har tappat kontrollen över sig själva för ett kort kort, ögonblick. Andra exempel är när människor blir blyga, eller möts av något de inte förväntade sig. Här är det givetvis en spontan fotografs talang det hänger på, men hur gör man med den blyga modellen, den man kan få ut mest av på bild?

Skäll ut blyga modeller efter noter. Ställ till en scen.

Intressant tråd.

Själv fotar jag på olika sätt om jag använder kompakten eller systemaren. Kompakten är enklare att smyga med då man på displayen kan se vad man siktar på även vid höftskott eller med sträkta armar... Sytemaren kör jag ofta helt öppet med och har den hela tiden helt synlig, i handen, inte runt halsen.

Jag har nästan alltid med nån kamera så släkt och vänner har vant sig, jag är också ganska noga med att ta många bilder men sortera bort de som kanske kan anses som kränkande eller pinsamma och det vet också mina "offer" och det ger en viss frihet när folk vet detta.

Nyligen fotade jag på en större tillställning (ca 250 pers) med jobbet och började med att fota alla när det kom och tog välkomstdrinken, då viste också alla att det fanns en kamera, sedan gick jag i princip runt med kameran hela kvällen och många var intresserade och efter en tid så slappnade de flesta av och jag fick en hel del bra bilder med folk så som dom faktiskt var just då. Många bara log när de märkte att jag tagit en bild.

Jag föröker köra med blix och lång slutartid så att det inte blir platta typiska blixtbilder utan att man ser miljön runt omkring om än lite suddig.

bildsten skrev:
...I Tyskland, dit du ska, tror jag att man har en annan rätt till den egna bilden än vi har i Sverige. Det finns säkert de som kan det här bättre än jag så skriv gärna om det här.

Klicka för att se resterande...

I Tyskland kan en person förbjuda dig att fotografera denne även på allmän plats.

En avbildad person har rätt att bestämma om och när/hur en bild får publiceras, avsett var den är tagen. Denna rätt gäller fram till 10 år efter personens död.

Undantag finns för allmänintresse, annars hade inte pressen kunnat jobba. Svårtolkat om man läser paragraferna exakt.

För reklam krävs alltid tillstånd, även för partipolitiskt kampanjmaterial (till skillnad från i Sverige).

Är personen med i en folksamling (12 personer) behövs inget tillstånd. [Lex Bismarck]
För forskning eller rättssäkerhet får också personbilder publiceras.