graarkivet
Medlem
Satt häromdagen med min dotter ock försökte fixa hennes trasiga telefon och även rädda alla de bilder som hon hade på den. Efter ett tag fick vi ge upp, men lika glad var hon för det. Hon brydde sig inte om dem, trots att det var flera år av minnen och känslor på dem. Det fick mig att börja tänka på mina egna bilder och värdet på dem.
Jag började fotografera när filmen var allenarådande och helmanuellt var det bästa man kun de ha. Min första kamera var en Nikon F2, som jag fortfarande har kvar. Med den tog jag mina första tidningsbilder när jag endast var 13 år gammal. Då hade bilderna ett värde som är helt bortsopat i dagens mediavärld.
2000 flyttade jag ner till Mellanöstern och började jobba för Reuters, baserad i Jerusalem. Forftarande hade inte det digitala slagit igenom helt och flera av våra stringers fotade fortfarande på film. När man satt som bildredaktör på fredagseftermiddagen fick man ringa runt till dem alla och kolla vilket ställe som det varit hetast på. Vart skulle man skicka taxin för att hämta upp rullarna? Hebron i Söder eller Nablus i Norr? Det var en ekonomisk fråga och omöjligt att betala för att få in rullarna med taxi från alla ställena. Man valde oftast ut två. Sedan kom de anställda fotograferna in med sina bilder från Jerusalem med omnejd. Så man hade ändå ett bra urval av bilder att serva tidningarna med.
Men så kom Canons D30 och förändrade hela scenen. Plötsligt kunde vi köpa in digitalkameror till alla stringers för en rimlig kostnad och vi sparade multum på transporterna. Men en annan effekt blev att vi plötsligt fick bilder från 10 olika ställen med ungefär samma motiv, samtidigt. Det enda som skiljde var ansiktena på bilderna. För att hålla fotograferna glada och hjälpa dom tog man oftast minst en bild av varje. Vi betalade då 75 dollar/bild upp till 3 bilder då räknades det som fotografen var anställd för dagen och vi kunde ta så många bilder vi ville. Avtalen var liknande på alla de stora byråerna AP,Getty, UPI osv
Effekten blev att nätet blev översvämmat med liknande bilder. De enda som verkligen utnyttjade detta var de lokala tidningarna som nu fick möjlighet att visa allt. Men internationellt var det ingen skillnad i användandet. När sedan de lokala nyhetsförmedlarna som radiostationer, nyheswebbsidor fick tillgång till den digitala tekniken var dammluckorna vidöppna. Vi översvämmas i dag av mängder med bilder. Det blir allt svårare att hitta något unikt eller nyskapande. Även snabbheten blev ett huvudargument för digitala bilder. Vid fotbolls VM i Sydkorea 2002 fanns det på finalmatchen en inofficiell tävling mellan bildbyråerna vem som kunde få ut första bilden snabbatst. Vi på Reuters vann. 36 sekunder efter avspark var första bilden ute!
I stället för kreativitet på fältet har bildbehandling blivit det nya måttet på ”bra bilder”. Man ser det allt oftare i tävlingar som PFKs Årets bild. Ta Paul Hansens vinnande bild från en begravning i Gaza. Paul är en mycket duktig fotograf och jag kritiserar inte honom. Men bilden i sig är inget speciellt. Vi tog dem flera gånger i veckan, i alla möjliga och omöjliga vinklar. Men skillnade var att han satt i photoshop efteråt och gjorde en massa lager och ändrade i färgerna. Sådan redigering var totalförbjuden för oss på Reuters. Vi fick max dra lite i kurvorna och beskära bilden, annars blev bilden ratad.
När allt fler tidningar skär ner på fotograferna och i stället låter reportrarna ta bilderna är degraderingen fullständig. Bilden har blivit en illustration till texten i stället för ett bärande element. Många gånger används bilden bara som utfyllnad för man råkar ha lite extra plats som måste fyllas. Slår läsaren upp Aftonbladet och ser Magnus Wennmans underbara bildserie ”Där barnen sover” berör den för stunden. Sedan blädrar de till nästa sida där nyheten om superkändisens skillsmässa som upprör lika mycket. Om inte mer, vilken skitstövvel han är! Hur kunde han?
Per Erik Åström skriver i sin blogg på Fotosidan ”om skärpa förr och nu” att förr kunde fotografer som Don McCullen ta utmärkta bilder TROTS tekniska begränsningar som analoga kameror, sämre objektiv och inte minst film. Jag skulle vilja vända på det och säga att det var TACK VARE detta som deras bilder blev så bra. Det fanns tid för eftertanke och man var tvungen att koncentrera sig på ett helt annat sätt. Du hade 36 bilder att fånga händelsen på. Inte 3600.
Don McCullen är en av mina favoritfotografer som gjorde sig känd under Vietnamkriget. Han följde med soldaterna i fält, levde med dem, led med dem och blev skadad med dem. Bilderna han tog var han ensam om många gånger. När bilderna kom hem till redaktionen behandlades de med respekt och fick stort utrymme. Folk såg bilderna och upprördes av grymheterna. Tillsammans lyckades fotograferna få en hel värld att inse vansinnet som pågick och opinionen krävde ett slut.Villket också kom.
I dag är bildflödet från fronten tillrättalagt och även om det kommer fruktansvärda bilder från tex kriget i Syrien, på Krim eller Irak så blir folk inte lika berörda. Man ser bilden på den lille dammige pojken i ambulansen, knyter näven i fickan, och går vidare. Inte många går ut på gatan och skriker ut sin vrede. Bilden på pojken är lika stark som Nick Ut´s klassiska bild på den lilla flickan i Vietnam som kommer springande naken efter ett amerikanskt bombanfall med napalm. Skillnaden är att folk har blivit så matade med liknande material i medierna att de är avtrubbade. Ett resultat av det snabba digitala samhället.
Ett område där inflationen gått ännu längre är naturfotograferingen där vissa platser är mer poppulära än andra. Tittar man i fotoböcker av storheter som Brutus Östling eller Markus Varesvuo, för att ta några exempel, ser man stora likheter. Havsörnen fotas i Norge när den tar en fisk vid vattenytan. Vad inte bildtexten säger är att örnarna är så vana vid proceduren att det är nästan omöjligt att misslyckas. De hör när båten tuffar ut och lägger sig i perfekt läge för att ljuset skall komma in i bästa vinkeln. Guiden kastar sedan i en död fisk och bara minuter senare kommer örnen in för att hämta sin måltid i cantinan. Med 8 bilder i sekunden och följande autofokus sitter bilden knivskarpt.
Det finns fler exempel. Biätarna fotas oftast i Ungern från Bences gömsle. Där har man gått ännu längre. En liten damm är specialbyggd med perfekt strand för fåglarna. Reflektorer sitter i träden och bakgrunden är perfekt anpassad med grenar att sitta på och tätt lövverk som frilägger fågeln. Tidigt på morgonen kommer fotograferna till gömslet, men strax innan har assistenterna lagt ut ett antal döda humlor på stranden. Klick, klick, klick...
Jag vill inte vara bakåtsträvare eller förminska den moderna tekniken. Jag ser vilken klinisk kvalite som kommer från dagens kameror. Det finns många jätteduktiga fotografer därute som tar underbara bilder. Men stanna upp ett tag och tänk vad bilderna säger och vad de skall användas till. Vill du bara följa andra eller göra något eget? Med allt bättre utrustning går det att ta tekniskt perfekta bilder utan att veta något om kameran, den sköter allt. Hysterin kring utrustningen och detaljer om kamerorna, som 99,99% av användarna ändå inte märker av elle använder, känns som om bilden hamat ur fokus för tekniken.
Nu har jag beslutat mig för att lägga digitalkameran på hyllan och sätta film i mina gamla trotjänare. I källaren växer mörkrummet fram och jag känner åter gjädjen av att sakta se hur bilden kommer fram i framkallaren samtidigt som Paul Simons ”You can call me Al” strömmar ut högtalarna. De digitala kamerorna kommer fortfarande att användas för tidningsjobb. Men i övrigt är de pensionerade.
Ps
Ett argument är att det skulle vara dyrt att fota analogt. Men handen på hjärtat, titta på hur mycket du investerat i din digitala kamera. Canons D80 t ex går på knappt 11 000 för bara huset. Du kan köpa en begagnad analog utrustning på tradera för under 1000 kr med hus och flera objektiv. En film går på runt 50 kr + framkallning (max 100kr tot/film). Innan du kommit upp till kostnaden av ditt digitala hus så går det rätt så många filmer. Skall du senare uppgradera huset vart tredje år, eller oftare, så blir det stora summor till slut. Min gamla F2 har 40 år på nacken och tar lika bra bilder nu som då. Det beror inte på kameran utan den som är bakom.
Vill man inte ha mörkrum går det att köpa en bra skanner för en rimlig peng. Argumentet då är att man ju ändå gör bilden digital, varför inte från början? Svaret är känslan! Se digitaliseringen som en del i processen. Tidigare rastrerade man bilderna innan tryck vilket också är en förädlingsprocess. Att lägga ett negativ på ljusbordet och se på gråskalan kan aldrig slås av en dataskärms ilskna ljus.
Ds
Bilden: En palestinsk pojke som skjutits i huvudet av Israeliska soldater ligger på sjukhuset i Betlehem. I bakgrunden sitter pappan och sörjer sin döde son. Foto: Magnus Johansson
Jag började fotografera när filmen var allenarådande och helmanuellt var det bästa man kun de ha. Min första kamera var en Nikon F2, som jag fortfarande har kvar. Med den tog jag mina första tidningsbilder när jag endast var 13 år gammal. Då hade bilderna ett värde som är helt bortsopat i dagens mediavärld.
2000 flyttade jag ner till Mellanöstern och började jobba för Reuters, baserad i Jerusalem. Forftarande hade inte det digitala slagit igenom helt och flera av våra stringers fotade fortfarande på film. När man satt som bildredaktör på fredagseftermiddagen fick man ringa runt till dem alla och kolla vilket ställe som det varit hetast på. Vart skulle man skicka taxin för att hämta upp rullarna? Hebron i Söder eller Nablus i Norr? Det var en ekonomisk fråga och omöjligt att betala för att få in rullarna med taxi från alla ställena. Man valde oftast ut två. Sedan kom de anställda fotograferna in med sina bilder från Jerusalem med omnejd. Så man hade ändå ett bra urval av bilder att serva tidningarna med.
Men så kom Canons D30 och förändrade hela scenen. Plötsligt kunde vi köpa in digitalkameror till alla stringers för en rimlig kostnad och vi sparade multum på transporterna. Men en annan effekt blev att vi plötsligt fick bilder från 10 olika ställen med ungefär samma motiv, samtidigt. Det enda som skiljde var ansiktena på bilderna. För att hålla fotograferna glada och hjälpa dom tog man oftast minst en bild av varje. Vi betalade då 75 dollar/bild upp till 3 bilder då räknades det som fotografen var anställd för dagen och vi kunde ta så många bilder vi ville. Avtalen var liknande på alla de stora byråerna AP,Getty, UPI osv
Effekten blev att nätet blev översvämmat med liknande bilder. De enda som verkligen utnyttjade detta var de lokala tidningarna som nu fick möjlighet att visa allt. Men internationellt var det ingen skillnad i användandet. När sedan de lokala nyhetsförmedlarna som radiostationer, nyheswebbsidor fick tillgång till den digitala tekniken var dammluckorna vidöppna. Vi översvämmas i dag av mängder med bilder. Det blir allt svårare att hitta något unikt eller nyskapande. Även snabbheten blev ett huvudargument för digitala bilder. Vid fotbolls VM i Sydkorea 2002 fanns det på finalmatchen en inofficiell tävling mellan bildbyråerna vem som kunde få ut första bilden snabbatst. Vi på Reuters vann. 36 sekunder efter avspark var första bilden ute!
I stället för kreativitet på fältet har bildbehandling blivit det nya måttet på ”bra bilder”. Man ser det allt oftare i tävlingar som PFKs Årets bild. Ta Paul Hansens vinnande bild från en begravning i Gaza. Paul är en mycket duktig fotograf och jag kritiserar inte honom. Men bilden i sig är inget speciellt. Vi tog dem flera gånger i veckan, i alla möjliga och omöjliga vinklar. Men skillnade var att han satt i photoshop efteråt och gjorde en massa lager och ändrade i färgerna. Sådan redigering var totalförbjuden för oss på Reuters. Vi fick max dra lite i kurvorna och beskära bilden, annars blev bilden ratad.
När allt fler tidningar skär ner på fotograferna och i stället låter reportrarna ta bilderna är degraderingen fullständig. Bilden har blivit en illustration till texten i stället för ett bärande element. Många gånger används bilden bara som utfyllnad för man råkar ha lite extra plats som måste fyllas. Slår läsaren upp Aftonbladet och ser Magnus Wennmans underbara bildserie ”Där barnen sover” berör den för stunden. Sedan blädrar de till nästa sida där nyheten om superkändisens skillsmässa som upprör lika mycket. Om inte mer, vilken skitstövvel han är! Hur kunde han?
Per Erik Åström skriver i sin blogg på Fotosidan ”om skärpa förr och nu” att förr kunde fotografer som Don McCullen ta utmärkta bilder TROTS tekniska begränsningar som analoga kameror, sämre objektiv och inte minst film. Jag skulle vilja vända på det och säga att det var TACK VARE detta som deras bilder blev så bra. Det fanns tid för eftertanke och man var tvungen att koncentrera sig på ett helt annat sätt. Du hade 36 bilder att fånga händelsen på. Inte 3600.
Don McCullen är en av mina favoritfotografer som gjorde sig känd under Vietnamkriget. Han följde med soldaterna i fält, levde med dem, led med dem och blev skadad med dem. Bilderna han tog var han ensam om många gånger. När bilderna kom hem till redaktionen behandlades de med respekt och fick stort utrymme. Folk såg bilderna och upprördes av grymheterna. Tillsammans lyckades fotograferna få en hel värld att inse vansinnet som pågick och opinionen krävde ett slut.Villket också kom.
I dag är bildflödet från fronten tillrättalagt och även om det kommer fruktansvärda bilder från tex kriget i Syrien, på Krim eller Irak så blir folk inte lika berörda. Man ser bilden på den lille dammige pojken i ambulansen, knyter näven i fickan, och går vidare. Inte många går ut på gatan och skriker ut sin vrede. Bilden på pojken är lika stark som Nick Ut´s klassiska bild på den lilla flickan i Vietnam som kommer springande naken efter ett amerikanskt bombanfall med napalm. Skillnaden är att folk har blivit så matade med liknande material i medierna att de är avtrubbade. Ett resultat av det snabba digitala samhället.
Ett område där inflationen gått ännu längre är naturfotograferingen där vissa platser är mer poppulära än andra. Tittar man i fotoböcker av storheter som Brutus Östling eller Markus Varesvuo, för att ta några exempel, ser man stora likheter. Havsörnen fotas i Norge när den tar en fisk vid vattenytan. Vad inte bildtexten säger är att örnarna är så vana vid proceduren att det är nästan omöjligt att misslyckas. De hör när båten tuffar ut och lägger sig i perfekt läge för att ljuset skall komma in i bästa vinkeln. Guiden kastar sedan i en död fisk och bara minuter senare kommer örnen in för att hämta sin måltid i cantinan. Med 8 bilder i sekunden och följande autofokus sitter bilden knivskarpt.
Det finns fler exempel. Biätarna fotas oftast i Ungern från Bences gömsle. Där har man gått ännu längre. En liten damm är specialbyggd med perfekt strand för fåglarna. Reflektorer sitter i träden och bakgrunden är perfekt anpassad med grenar att sitta på och tätt lövverk som frilägger fågeln. Tidigt på morgonen kommer fotograferna till gömslet, men strax innan har assistenterna lagt ut ett antal döda humlor på stranden. Klick, klick, klick...
Jag vill inte vara bakåtsträvare eller förminska den moderna tekniken. Jag ser vilken klinisk kvalite som kommer från dagens kameror. Det finns många jätteduktiga fotografer därute som tar underbara bilder. Men stanna upp ett tag och tänk vad bilderna säger och vad de skall användas till. Vill du bara följa andra eller göra något eget? Med allt bättre utrustning går det att ta tekniskt perfekta bilder utan att veta något om kameran, den sköter allt. Hysterin kring utrustningen och detaljer om kamerorna, som 99,99% av användarna ändå inte märker av elle använder, känns som om bilden hamat ur fokus för tekniken.
Nu har jag beslutat mig för att lägga digitalkameran på hyllan och sätta film i mina gamla trotjänare. I källaren växer mörkrummet fram och jag känner åter gjädjen av att sakta se hur bilden kommer fram i framkallaren samtidigt som Paul Simons ”You can call me Al” strömmar ut högtalarna. De digitala kamerorna kommer fortfarande att användas för tidningsjobb. Men i övrigt är de pensionerade.
Ps
Ett argument är att det skulle vara dyrt att fota analogt. Men handen på hjärtat, titta på hur mycket du investerat i din digitala kamera. Canons D80 t ex går på knappt 11 000 för bara huset. Du kan köpa en begagnad analog utrustning på tradera för under 1000 kr med hus och flera objektiv. En film går på runt 50 kr + framkallning (max 100kr tot/film). Innan du kommit upp till kostnaden av ditt digitala hus så går det rätt så många filmer. Skall du senare uppgradera huset vart tredje år, eller oftare, så blir det stora summor till slut. Min gamla F2 har 40 år på nacken och tar lika bra bilder nu som då. Det beror inte på kameran utan den som är bakom.
Vill man inte ha mörkrum går det att köpa en bra skanner för en rimlig peng. Argumentet då är att man ju ändå gör bilden digital, varför inte från början? Svaret är känslan! Se digitaliseringen som en del i processen. Tidigare rastrerade man bilderna innan tryck vilket också är en förädlingsprocess. Att lägga ett negativ på ljusbordet och se på gråskalan kan aldrig slås av en dataskärms ilskna ljus.
Ds
Bilden: En palestinsk pojke som skjutits i huvudet av Israeliska soldater ligger på sjukhuset i Betlehem. I bakgrunden sitter pappan och sörjer sin döde son. Foto: Magnus Johansson
