En välgrundad moraluppfattning
Yrket
Detta är bilden som artikeln använder som exempel. . Bilden länkar till http://www.humanistart.com. Alternativt så letar du efter "Nick Ut" på Googles Bildsökning
Problem
Ska man som fotograf ingripa för att hjälpa, för att kanske rädda ett liv? Tänk dig följande exempel:
Du är ensam fotograf ute på ett uppdrag att dokumentera ett krig. Plötsligt så ser du en flicka komma springande mot dig. Hon har slitit av sig kläderna eftersom dom var dränkta med brinnande napalm. Du måste nu ta ett blixtsnabbt beslut. Antingen så räddar du flickan, eller också så tar du en bild som kommer att skapa en internationell opinion mot kriget som därmed kan hjälpa till att få ett slut på det. Detta kommer troligtvis också leda till att hjälporganisationerna kommer att få mer bidrag vilket kan rädda fler liv.
Rent själviskt så kommer du att kunna sälja bilden för bra pengar och du kommer ganska säkert att vinna Pulitzerpriset, journalisternas nobelpris.
OBS! Bilden är tagen utav Nick Ut under Vietnamkriget (1972) efter en napalmbombning. Efter det att han tog bilden så räddade han flickan som idag lever i Toronto, Canada och har två barn. Bilden vann Pulitzerpriset 1972.
Fakta (För att ta bilden)
Vi vet att en bild kan påverka en opinion starkt. Om vi stannar kvar i Vietnamkriget så har vi t.ex. bilden utav polismästaren i Saigon som skjuter en ung fånge i huvudet mitt på gatan. Denna bild var den som fick många att engagera sig i fredsrörelsen.
Vi vet också att bilder kan skapa en känsla av skam för att man har det så bra när någon annan inte har det vilket gör att man stöder hjälporganisationer. En bild som denna kan alltså rädda många människors liv. Jag är även skyldig att som fotograf leverera till min kund/arbetsgivare samt att jag som journalistisk fotograf har en skyldighet att leverera relevanta foton till läsaren.
Fakta (Mot att ta bilden)
I dom pressetiska reglerna så står det bara att man ska visa hänsyn vid anskaffning utav bilder i samband olycksfall och brott. Det som gäller är ”det goda omdömet”. Samtidigt så är nog inte den lilla flickan så intresserad av en internationell opinion mot kriget just nu, utan hon vill ha hjälp att släcka elden och skölja bort napalmen som bränner sönder hennes hud.
Som konkreta exempel där fotografer har gjort olika val kan nämnas branden i Göteborg, terrorattacken i USA den 11 september i år och en bild tagen utav Kevin Carter i södra Sudan 1993;
· I Göteborg så fanns det fotografer som inte orkade fotografera utan gjorde sitt bästa för att hjälpa till med räddningsarbetet.
· I USA så var det många som fortsatte filma istället för att hjälpa till att evakuera människor eller lägga första förband.
· Kevin Carter tog en bild på en liten flicka som helt utmärglad ligger ihopkrupen på ett fält i Sudan. I bakgrunden så ser man en gam som sitter och väntar. Han tar bilden och schasar sedan bort gamen. Bilden blev en symbol för lidandet i Afrika. Många humanitära organisationer har använt den för att samla in pengar till hjälpverksamhet. När Carter fick den ständigt återkommande frågan vad han hade gjort mer för att hjälpa flickan så svarade han uppgivet; "Inget, de fanns i tusental". Bilden vann Pulitzerpriset 1994, Carter fick sitt internationella genombrott. Två månader senare tog han sitt liv.
(Fakta i det två första fallen fick jag via telefonintervju med journalistförbundet, det tredje är hämtat ur ”Bilder från ett århundrade” Expressen)
Dessa tre exempel visar hur bilder och situationer påverkar på ont och gott. Det är upp till fotografen i varje situation att avgöra vad han anser vara det rätta. En tanke som också dyker upp är att man kanske inte ska visa allt så att det blir ett frosseri i andras olycka. Det kan nästan bli lite pornografiskt med alla bilder på lidande, vilket kan leda till att vi som människor blir avtrubbade inför våld och orättvisor.
Värdering
Jag utgår ifrån värderingen att alla människor är lika mycket värda oavsett kön, ålder, hudfärg eller trosbekännelse. Och att vi alla som människor har ett ansvar gentemot våra medmänniskor att förebygga och hindra att någon lider, skadas eller dödas genom olycka, våld eller krig.
När det gäller att värdera värdet av en bild som på ett realistiskt och bra sätt visar tillståndet i världen så anser jag att det är väldigt viktigt eftersom vi har lättare att ta till oss det vi ser. Det kan vara det vi behöver för att inse att det är allvar. Vi kan ta WTC som exempel. Först så trodde jag först att det var ett skämt när jag fick höra det. Det var inte efter att ha slagit på teven som jag förstod att det var sant. En bild säger mer än tusen ord heter det ju.
Norm
Vad ska då vara norm? Vad bör gälla? Om man ser till mina värderingar vad det gäller människor så kan man tycka att det är självklart att jag ska ingripa. Men om man tar det steget längre, att fler kan bli hjälpta utav bilden, så blir det inte lika lätt längre. Ska jag rädda en eller chansa och kanske rädda flera. Vad jag än väljer så har jag ett ansvar. Ett ansvar för mänskligt liv. Jag får för ett ögonblick möjlighet att agera Gud. Eller ”får”, jag blir tvingad. Jag kan inte fly.
Om man sedan tänker på vad Kevin Carter sa på frågan om vad han gjorde: ”Inget, de fanns i tusental” så kan man ju tänka på att det kanske inte är så mycket man kan göra. Hur stor skillnad gör jag som enskild person om jag t ex hjälper den lilla flickan som brinner eller tar den hungrande lilla flickan till vård. Är det inte bättre att ta bilden och skapa en opinion?
För att bemöta det argumentet så vill jag berätta en historia som Eddie Murphy berättar i filmen ”Holy Man”. (Fritt citerat)
En dag var jag ute och gick på en strand. Det var dagen efter en storm och på stranden så låg det tusentals utav sjöstjärnor som hade spolats upp. En liten flicka sprang omkring och plockade upp, och kastade tillbaka dom i havet. Jag gick fram till henne och sa med mitt vuxna tankesätt:
– ”Varför gör du så? Du kan ändå inte rädda alla. Det finns tusentals på stranden, det kommer inte göra någon skillnad.”
Flickan tittade på mig med sina stora oförstående flickögon och sa:
– ”För den, för den sjöstjärnan så gör jag en skillnad.”
Och så är det även i livet, i ett krig eller svältkatastrof. Jag kan göra skillnad, om inte för alla men kanske för en eller två. Avvägningen man får göra är om jag genom bilden kan rädda fler människor eller inte och om jag orkar leva med att kanske låtit en människa dö för att jag skulle kunna ta en bild och hjälpa fler. När Kevin Carters bild publicerades så blossade det upp en pressetisk debatt. Man diskuterade om det bara var en gam på bilden eller om det var en bakom kameran också. Han orkade inte, och ändå så har hans bild räddatt många genom den genomslagskraft den har haft när humanitära organisationer använt den.
För att återgå till vad som gäller i de pressetiska regler som finns. Det står inget rakt ut men när jag kontaktade journalistförbundet och frågade så sa dom att det är ”det goda omdömet” som får styra. Jag blir mer och mer medveten om att det är det som måste gälla. Man kan inte sätta upp en regel som ska gälla alla fotografer i alla situationer. Jag vet inte själv hur jag skulle handla. Jag är en människa som värderar människoliv väldigt högt men samtidigt så resonerar jag lite som man ibland hör i politiska sammanhang: ”ibland måste man offra en för att uppnå det goda”. Och dessutom så måste jag erkänna att jag inte skulle ha något emot att vinna Pulitzerpriset.
Problemet när jag nu ska utreda detta problem är att jag inte kan säga vad som är rätt eller fel.
Grundnorm
Jag håller med Bexell att kärleksbudet är en bra plattform att utgå ifrån när det gäller grundnormen. Problem uppstår dock när jag då skall se vad som är rätt eller fel att göra i situationen. Godhetsprincipen kan ju förespråka vilket beslut som helst. Rättviseprincipen förespråkar nästan mer att jag tar bilden eftersom jag då kan rädda fler människor och där med blir det mer rättvist än om jag hjälper en som får det jättebra. Människovärdesprincipen förespråkar å andra sidan att hjälpa den lilla flickan eftersom hon har ett lika högt egenvärde och hon är lika unik som vem som helst utav dom andra som kanske kommer att få hjälp.
Normativ teori
Det blir inte lättare när jag ger mig på denna bit. När jag tänker på denna fråga så sitter jag med stencilen framför mig. Och jag ställer mig samma frågor som står där.
Vad är gott?
Vad är rätt?
Vem är jag?
Svaret är att jag inte vet. Vad är gott? Att rädda flickan eller kanske rädda fler. Vad är rätt? Att följa min arbetsgivares order; att skaffa bra bilder som säljer lösnummer och som visar hur fruktansvärt det är eller ska jag tänka själv och försöka förbättra situationen lite för den här människan, i detta möte. Livet handlar ju om möten. Vem är jag? Är jag en god människa som gör goda handlingar? Ok, det kanske jag är, men då är vi tillbaka till vad som är gott. Jag kommer tyvärr inte längre i denna fråga. Man kan diskutera detta till domedagar och ändå inte komma fram till något annat än att det är upp till ”det goda omdömet”.
Jag har utgått från en mall som heter; "En välgrundad moraluppfattning" Ur boken "Teologisk Etik" utav G. Bexell och C.H. Grenholm
Problem
Ska man som fotograf ingripa för att hjälpa, för att kanske rädda ett liv? Tänk dig följande exempel:
Du är ensam fotograf ute på ett uppdrag att dokumentera ett krig. Plötsligt så ser du en flicka komma springande mot dig. Hon har slitit av sig kläderna eftersom dom var dränkta med brinnande napalm. Du måste nu ta ett blixtsnabbt beslut. Antingen så räddar du flickan, eller också så tar du en bild som kommer att skapa en internationell opinion mot kriget som därmed kan hjälpa till att få ett slut på det. Detta kommer troligtvis också leda till att hjälporganisationerna kommer att få mer bidrag vilket kan rädda fler liv.
Rent själviskt så kommer du att kunna sälja bilden för bra pengar och du kommer ganska säkert att vinna Pulitzerpriset, journalisternas nobelpris.
OBS! Bilden är tagen utav Nick Ut under Vietnamkriget (1972) efter en napalmbombning. Efter det att han tog bilden så räddade han flickan som idag lever i Toronto, Canada och har två barn. Bilden vann Pulitzerpriset 1972.
Fakta (För att ta bilden)
Vi vet att en bild kan påverka en opinion starkt. Om vi stannar kvar i Vietnamkriget så har vi t.ex. bilden utav polismästaren i Saigon som skjuter en ung fånge i huvudet mitt på gatan. Denna bild var den som fick många att engagera sig i fredsrörelsen.
Vi vet också att bilder kan skapa en känsla av skam för att man har det så bra när någon annan inte har det vilket gör att man stöder hjälporganisationer. En bild som denna kan alltså rädda många människors liv. Jag är även skyldig att som fotograf leverera till min kund/arbetsgivare samt att jag som journalistisk fotograf har en skyldighet att leverera relevanta foton till läsaren.
Fakta (Mot att ta bilden)
I dom pressetiska reglerna så står det bara att man ska visa hänsyn vid anskaffning utav bilder i samband olycksfall och brott. Det som gäller är ”det goda omdömet”. Samtidigt så är nog inte den lilla flickan så intresserad av en internationell opinion mot kriget just nu, utan hon vill ha hjälp att släcka elden och skölja bort napalmen som bränner sönder hennes hud.
Som konkreta exempel där fotografer har gjort olika val kan nämnas branden i Göteborg, terrorattacken i USA den 11 september i år och en bild tagen utav Kevin Carter i södra Sudan 1993;
· I Göteborg så fanns det fotografer som inte orkade fotografera utan gjorde sitt bästa för att hjälpa till med räddningsarbetet.
· I USA så var det många som fortsatte filma istället för att hjälpa till att evakuera människor eller lägga första förband.
· Kevin Carter tog en bild på en liten flicka som helt utmärglad ligger ihopkrupen på ett fält i Sudan. I bakgrunden så ser man en gam som sitter och väntar. Han tar bilden och schasar sedan bort gamen. Bilden blev en symbol för lidandet i Afrika. Många humanitära organisationer har använt den för att samla in pengar till hjälpverksamhet. När Carter fick den ständigt återkommande frågan vad han hade gjort mer för att hjälpa flickan så svarade han uppgivet; "Inget, de fanns i tusental". Bilden vann Pulitzerpriset 1994, Carter fick sitt internationella genombrott. Två månader senare tog han sitt liv.
(Fakta i det två första fallen fick jag via telefonintervju med journalistförbundet, det tredje är hämtat ur ”Bilder från ett århundrade” Expressen)
Dessa tre exempel visar hur bilder och situationer påverkar på ont och gott. Det är upp till fotografen i varje situation att avgöra vad han anser vara det rätta. En tanke som också dyker upp är att man kanske inte ska visa allt så att det blir ett frosseri i andras olycka. Det kan nästan bli lite pornografiskt med alla bilder på lidande, vilket kan leda till att vi som människor blir avtrubbade inför våld och orättvisor.
Värdering
Jag utgår ifrån värderingen att alla människor är lika mycket värda oavsett kön, ålder, hudfärg eller trosbekännelse. Och att vi alla som människor har ett ansvar gentemot våra medmänniskor att förebygga och hindra att någon lider, skadas eller dödas genom olycka, våld eller krig.
När det gäller att värdera värdet av en bild som på ett realistiskt och bra sätt visar tillståndet i världen så anser jag att det är väldigt viktigt eftersom vi har lättare att ta till oss det vi ser. Det kan vara det vi behöver för att inse att det är allvar. Vi kan ta WTC som exempel. Först så trodde jag först att det var ett skämt när jag fick höra det. Det var inte efter att ha slagit på teven som jag förstod att det var sant. En bild säger mer än tusen ord heter det ju.
Norm
Vad ska då vara norm? Vad bör gälla? Om man ser till mina värderingar vad det gäller människor så kan man tycka att det är självklart att jag ska ingripa. Men om man tar det steget längre, att fler kan bli hjälpta utav bilden, så blir det inte lika lätt längre. Ska jag rädda en eller chansa och kanske rädda flera. Vad jag än väljer så har jag ett ansvar. Ett ansvar för mänskligt liv. Jag får för ett ögonblick möjlighet att agera Gud. Eller ”får”, jag blir tvingad. Jag kan inte fly.
Om man sedan tänker på vad Kevin Carter sa på frågan om vad han gjorde: ”Inget, de fanns i tusental” så kan man ju tänka på att det kanske inte är så mycket man kan göra. Hur stor skillnad gör jag som enskild person om jag t ex hjälper den lilla flickan som brinner eller tar den hungrande lilla flickan till vård. Är det inte bättre att ta bilden och skapa en opinion?
För att bemöta det argumentet så vill jag berätta en historia som Eddie Murphy berättar i filmen ”Holy Man”. (Fritt citerat)
En dag var jag ute och gick på en strand. Det var dagen efter en storm och på stranden så låg det tusentals utav sjöstjärnor som hade spolats upp. En liten flicka sprang omkring och plockade upp, och kastade tillbaka dom i havet. Jag gick fram till henne och sa med mitt vuxna tankesätt:
– ”Varför gör du så? Du kan ändå inte rädda alla. Det finns tusentals på stranden, det kommer inte göra någon skillnad.”
Flickan tittade på mig med sina stora oförstående flickögon och sa:
– ”För den, för den sjöstjärnan så gör jag en skillnad.”
Och så är det även i livet, i ett krig eller svältkatastrof. Jag kan göra skillnad, om inte för alla men kanske för en eller två. Avvägningen man får göra är om jag genom bilden kan rädda fler människor eller inte och om jag orkar leva med att kanske låtit en människa dö för att jag skulle kunna ta en bild och hjälpa fler. När Kevin Carters bild publicerades så blossade det upp en pressetisk debatt. Man diskuterade om det bara var en gam på bilden eller om det var en bakom kameran också. Han orkade inte, och ändå så har hans bild räddatt många genom den genomslagskraft den har haft när humanitära organisationer använt den.
För att återgå till vad som gäller i de pressetiska regler som finns. Det står inget rakt ut men när jag kontaktade journalistförbundet och frågade så sa dom att det är ”det goda omdömet” som får styra. Jag blir mer och mer medveten om att det är det som måste gälla. Man kan inte sätta upp en regel som ska gälla alla fotografer i alla situationer. Jag vet inte själv hur jag skulle handla. Jag är en människa som värderar människoliv väldigt högt men samtidigt så resonerar jag lite som man ibland hör i politiska sammanhang: ”ibland måste man offra en för att uppnå det goda”. Och dessutom så måste jag erkänna att jag inte skulle ha något emot att vinna Pulitzerpriset.
Problemet när jag nu ska utreda detta problem är att jag inte kan säga vad som är rätt eller fel.
Grundnorm
Jag håller med Bexell att kärleksbudet är en bra plattform att utgå ifrån när det gäller grundnormen. Problem uppstår dock när jag då skall se vad som är rätt eller fel att göra i situationen. Godhetsprincipen kan ju förespråka vilket beslut som helst. Rättviseprincipen förespråkar nästan mer att jag tar bilden eftersom jag då kan rädda fler människor och där med blir det mer rättvist än om jag hjälper en som får det jättebra. Människovärdesprincipen förespråkar å andra sidan att hjälpa den lilla flickan eftersom hon har ett lika högt egenvärde och hon är lika unik som vem som helst utav dom andra som kanske kommer att få hjälp.
Normativ teori
Det blir inte lättare när jag ger mig på denna bit. När jag tänker på denna fråga så sitter jag med stencilen framför mig. Och jag ställer mig samma frågor som står där.
Vad är gott?
Vad är rätt?
Vem är jag?
Svaret är att jag inte vet. Vad är gott? Att rädda flickan eller kanske rädda fler. Vad är rätt? Att följa min arbetsgivares order; att skaffa bra bilder som säljer lösnummer och som visar hur fruktansvärt det är eller ska jag tänka själv och försöka förbättra situationen lite för den här människan, i detta möte. Livet handlar ju om möten. Vem är jag? Är jag en god människa som gör goda handlingar? Ok, det kanske jag är, men då är vi tillbaka till vad som är gott. Jag kommer tyvärr inte längre i denna fråga. Man kan diskutera detta till domedagar och ändå inte komma fram till något annat än att det är upp till ”det goda omdömet”.
Jag har utgått från en mall som heter; "En välgrundad moraluppfattning" Ur boken "Teologisk Etik" utav G. Bexell och C.H. Grenholm
Publicerad 2002-03-12.
Läs mer
Få ut mer av Fotosidan som inloggad
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
Merläsning
Susan Meiselas tilldelas priset Outstanding Contribution to Photography
Fotografer
Susan Meiselas tilldelas priset Outstanding Contribution to Photography vid Sony World Photography Awards 2025. Meiselas hyllas för sitt djupt engagerade förhållningssätt och har skapat ett starkt verk som breddar synen på dokumentärfotografi genom sina insiktsfulla skildringar av människor i deras samhällen.
Läs mer...
5
31 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Den gav inte bara "kalla fakta", utan även en rejäl tankeställare i ett väldigt svårt ämne...
Jag har själv som vision att fotografera i u-länder, för att på så sätt påverka opinion osv, och de saker som tas upp i artikeln har snurrat i mitt huvud länge...
Nu fick jag ivarjefall lite fotfäste i ämnet!
När det gäller de bilder som du tagit som exempel så minns jag båda mycket väl. När Nick Ut tog sin bild var jag väl knappt påtänkt ens, men jag vara inte särskilt gammal när jag läste någon form av fotografisk årsbok där bilden fanns med. Det är bild som etsar sig fast.
Likaså gjorde Kevin Carters bild när den kom. Både dessa exempel talar för att man ska ta bilden. För hur många kommer ihåg texten som var till bilden? Bilden kommer jag ihåg trots att det är 8 år sedan Kevin tog sin bild och åtminstone 15-20 år sedan jag såg Nick Uts bild första gången. Faktum var att jag gissade att det var Nicks bild du använde som exempel redan innan jag såg den. Fast jag visste inte vem som var fotograf. Fotografen är som regel ointressant i alla fall, det är budskapet som är viktigt.
Dock finns det två fundamentala skillnader mellan dessa två fotografer. Nick tog bilden och gjorde sedan det som krävs för att man ska kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas. Medans Kevin uppgivet inte gjorde nånting annat än att ta bilden. Detta visar att det ofta finns möjligthet att göra båda delarna, ta bilden och behålla sitt människovärde. Kevin torde ha haft stora möjligheter till det då han inte riskerade att vådaskjuten. Nick däremot utsatte sig själv för stora risker genom att vara där han var. Nick var den där flickan som sprang runt och slängde tillbaka sj
För otvetydig, för mig iaf, så kommer man minnas de man inte hjälpte snarare än alla som eventuellt hjälpte genom sin bild. Hjälper man däremot någon så är det det man kommer att minnas och glädjas över och känna sig stolt över, "I made a difference". Bilden, den blir bara en bonus. Främst för de som som får hjälp tack vara den.
Människa i första hand, fotograf i andra hand.
Mvh
Maverick
Jag har sagt det förrut, men det tål att upprepas; denna text är bland det bättre jag läst på länge.
Tack Daniel!
Vidare så tar jag inte bilder på folk i misär om det är semesterbilder jag är ute efter.
Slutligen är det skillnad på om folk har det svårt eller är i direkt livshotande fara.
Mvh
Maverick
När jag lämnade in den i skolan så fick jag knappt godkänt. Min lärare tyckte inte att jag hade löst problemet. Men det går ju inte att lösa så enkelt.
Kul att diskutionen fortsätter nu efteråt.
Jo, det fungerar men då är det inga semesterbilder jag tar. Mina semesterbilder är som de flesta andras, ogenomtänkta och vars enda syfte är att hjälpa mig att minnas. Inga tiggare i världen lär bli lyckligare för att jag har en massa bilder på dem i mina privata album.
Kanske borde fortsätta diskussionen i en tråd istället.
/Maverick
Se här: http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?s=&threadid=1910
Om du prioreterar annorlunda när du turistar i Indien så är det säkert helt okej. Men vart har du gjort av alla dessa bilder som ska få oss andra att rycka in och hjälpa dessa? Ta inte illa upp, dina bilder är bra. Men de får inte mig att leta efter postgironummret till "rädda barnen".
Mvh
Maverick
Tack för ordet.
PS. Det som du skrev att Eddie M har sagt i filmen var med som en text i texthäfftet till de nationella proven i svenska i år. Jag tycker den historien är mycket tankvärd.
Andreas.
Jag blir nästan tårögd när jag föreställer mig det framför mig.
Fotografen tog livet av sig efter en tid och jag får tårar i ögonen när jag tänker på bilden.
Nu skall jag hem och krama min dotter hårt.
Tack för artikeln, den är ett ypperligt exempel på människans oförtröttliga strävan efter att hitta det rätta, det sanna, det vackra.
/Maverick
Den tar upp viktiga frågeställningar som varje fotograf riskerar att hamna inför.
Ett du inte ger ett färdigt svar tycker jag snarare är en styrka i din artikel än en svaghet. Det lämnar ett större utrymme för läsaren att pröva sin egen värdegrund.
/Stefan
Jag försöker inte att få det att låta som god sak.
Meningen med texten var att belysa problemet från bägge hållen. Jag förespråkar inte det ena eller det andra.
Det är meningen att den som läser själv ska avgöra om det är rätt eller fel.
Det jag vill ha sagt är att det inte alltid är självklart.
MVH
Daniel
Å andra kanske han agerade på det viset som du förklarade, han blev som alla andra som ser/upplever den sjukt vridna grymheten som finns i världen att han blev mentalt skadad av det. Ungefär som många soldater som har varit i krig en längre tid...