Sally Mann visas i Stockholm
I de flesta artiklar som handlar om Sally Mann beskrivs hon som kontroversiell. Vilket hon är uppriktigt trött på. Men hur man än väljer att beskriva Mann är det svårt att komma ifrån att hon gör som hon själv vill. Hon ber inte om ursäkt och hon rätar sig inte in i ledet.
Sally Mann hade sin första soloutställning 1977. Men det var inte förrän i början av 90-talet som hon slog igenom stort med sitt projekt Immediate Family som hon började jobba med 1985. Manns egna barns nakenhet fick den kristna amerikanska högern att slå i taket och beskriva bilderna som barnpornografiska. Hon replikerade med bilden The three graces, där hon mycket talande visade sig själv och sina två döttrar nakna, kissandes utan omsvep på en stenhäll. I USA är det visserligen förbjudet att visa bilder på barn som kissar, men tack vare internet kan vi utgå från att kritikerna ändå fick veta vad hon ansåg om beskyllningarna. Sedan stormen kring Immediate Family känner de flesta fotointresserade till hennes arbete.
I sommar visar hon utställningen A matter of time på Fotografiska i Stockholm som innehåller verk från hela hennes 40-åriga karriär. Det äldsta fotografiet är från 1971 och det nyaste tog hon i år. Manns publik vet att fotokonstnären bjuder på sitt liv vilket också är fallet denna gång.
I Proud flesh visar hon maken Larrys kamp mot sjukdomen muskeldystrofi. Hans kropp förtvinar långsamt medan Mann dokumenterar nedbrytningen på glasplåtar. Det är inte de enda bilderna hon har av honom, men bildsamlingen som ingår i serien Marital trust tänker hon inte visa innan maken har gått i pension. Vilket förmodligen är klokt med tanke på Larry är verksam åklagare i familjens bostadsort i Virginia. Den amerikanskt prudentliga omgivningen skulle eventuellt inte ta lätt på bilder av sin åklagare i de olika sexuella situationer som Mann antyder i intervjuer.
Fascinationen över livet och döden har alltid varit närvarande i Sally Manns bilder, förmodligen tydligast i bildsamlingarna Battlefields och What remains. I den sistnämnda valde hon att föreviga lik i olika stadier av förruttnelse. Hon fotograferar gärna med en 8x10 storformatkamera och säger sig vara helt ointresserad av att gå över till digitala kameror. Mann har tagit emot flera utmärkelser och återfinns bland annat på MoMA, The Whitner Museum of American Art, New York och Moderna Musset i Stockholm.
Utställningen A matter of time visas på Fotografiska fram till den 30 september. Unikt i denna visning är det tre gånger sex meter stora självporträttet som har en central plats i utställningen.
Läs mer
Sally Mann av Sally Mann.
5 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Jag tyckte också att bilderna på de ruttnade liken var ganska så spekulativa, såg inte någon mening med att visa dom, man äcklades och ville gå ut från det rummet de hängde så fort som möjligt. Men jag har senare läst att Mann fick intresset och idén till detta då de hittade liket efter en förrymd brottsling på deras mark, hon frågade då FBI om hon kunde få fotografera på platsen, när teknikerna gjort sitt och det gick tydligen bra. Hon fick då också reda på att FBI hade en sån här anläggning där personer frivilligt donerat sina kroppar till att bli studerade under föruttnelsen (för att säkrare kunna bestämma bl.a hur länge ett lik legat på en viss plats). Hon fascinerades av detta och frågade om hon fick göra en serie bilder från försöken och det gick tydligen bra det också.
Något annat jag läste om henne var att när hon gjorde serien Southern landscapes letade hon efter storformatsoptik med speciella egenskaper, och det hon sökte fanns bara hos skadade och defekta objektiv. Jag tror hon hade letat bland nära 1000 skadade storformatsobjektiv innan hon hittade det hon sökte. Och det blev otroligt bra till de bilderna.
http://gelatin-silver.blogspot.com