Jan-Peter Lahall är en av Sveriges främsta natur­fotografer. Han har hittills gett ut elva böcker varav den tidlösa ”Så skimrande” utsågs till Årets Pandabok 2001. I datorn ligger betydligt fler manus. Lahall håller samma höga tempo som han alltid gjort.

Text: Amy Lagerman
Naturbilder: Jan-Peter Lahall
Reportagebilder: Magnus Fröderberg 

Jagar motiv och inte genre

Innan vi går ner till Tysslingen för att guidas till en av Lahalls favoritplatser får vi en rundvisning på J-P:s arbetsplats. Övervåningen är vikt åt arbete, uppdelat i ett kontor och ett bildrum.
– Jag tycker att det är skönt att ha arbetsplatserna separerade. På kontoret jobbar jag med affärer medan bildrummet är vikt åt kreativitet.

På väggarna hänger ett urval av hans egna fotografier. Det är en spännande samling av inramade bilder i ädelförfarande, som till exempel gummitryck och pictochromeprintar tillverkade av bildhantverkarna Hans Nohlberg & Chia N-Löfqvist, samt några gravyrer från bland andra Lasse Mellberg på Biskops Arnö. I hallen som förbinder de båda rummen står ett bord med en samling begagnad kamerautrustning. Det är prylar från ett helt yrkesliv som visas där. Bildrummet är ljust och rymligt och ståtar med ett ljusbord, ett enormt skrivbord, flera arkiv med diabilder samt printar som ska visas på ett galleri i Österlen. Här inne i bildrummet skissar J-P även på det han hoppas ska bli hans andra Pandabok. Trots de många pågående jobben är ordningen är minutiös.

– De flesta tror av någon anledning att jag är slarvig, men jag har stenkoll. Det måste man ha för att kunna arbeta effektivt. Ta till exempel den här lådan, säger han och drar ut en av metallådorna som är märkta med ett fotomotiv.

– Här har jag kvar ett urval vykort från tiden när firman levererade motiv till Posten. Sedan lade ju Posten ner och hela den verksamheten upphörde, men jag har en del av lagret kvar.

På den andra sidan av ljusbordet står arkivet med diabilder, alla fotograferade mellan 1975 och 2005.
– Det är halva mitt livsverk som ligger sorterat här, säger J-P och drar ut den översta lådan och avslöjar samma pedantiska ordning.

Självklart har han kopior som han förvarar på andra platser. För att gardera sig inte bara mot bränder och stöld har han dessutom valt att inte koppla upp datorn i bildrummet mot internet.
– Från början lät jag bli att koppla upp mig mot webben på grund av virusrisken. En positiv bieffekt är att jag på kuppen är helt säker från att få mitt bildarkiv hackat. Här inne kan ingen varken störa eller förstöra.

Han blir fotograferad bakom bildskärmen på skrivbordet under tiden han berättar att han just nu arbetar på ett uppdrag om Wadköping. Han ska fotografera hela den gamla stadsdelen i Örebro. Bilderna ska sedan användas av föreningen Wadköpings vänner till ett bildspel, på deras webbsida samt i en bok. Deadline närmar sig med stormsteg, men föreningen har gett honom lite respit eftersom de själva ligger lite efter i planering. Parallellt med redigeringen av Wadköpingsbilderna jobbar han med planeringen av utställningen på Österlen. På golvet ligger flera printar med motiv från Ukraina som ska hängas upp på väggarna i galleriet. Några med de levande färger som J-P förknippas med alltsedan han visade upp naturens skönhet med Velviafilm under 90-talet. Några i vackra gråskalor i stramare grafiska mönster, som en tavla av en liten spansk sparv som sitter på ett virrvarr av telefontrådar.

– Den här sparven satt bredvid ett storkbo på en stolpe. Förut hade jag fotograferat storken, men nu blev det i stället ett grafiskt renare foto av den här mindre fågeln. Den spanska sparven utgjorde helt enkelt en bättre bild.

Ibland låter J-P modfälld när han funderar över vart fotografin är på väg, men för den sakens skull har han inte slutat att se motiv. Där han förut i huvudsak fokuserade på naturens under bryr han sig i dag inte så mycket om vilket motiv han betraktar. Det enda viktiga är att det är en bra bild.
– Jag är genuint intresserad av fotografi oavsett om det handlar om gatufoto eller naturfoto. Det finns en risk att man blir lite insnöad om man fokuserar för mycket på intresset av motivet framför motivet självt.

Det kan gå dagar utan att han ser ett motiv, men så fort han får upp vittringen på en spännande bild kan han inte släppa idén innan han har fångat ögonblicket.
– När jag hittat den där första ledtråden springer jag efter kameran och följer spåret tills jag har bilden.

Av David Elmfeldt

Publicerad 2016-01-04.

Läs mer

Reportage

Bildkritik - tema Porträtt med proffskritik av Therese Asplund

Reportage

Staffan Widstrand - Med blick för det vilda

Reportage

På fotouppdrag i Sahara