Jan-Peter Lahall är en av Sveriges främsta natur­fotografer. Han har hittills gett ut elva böcker varav den tidlösa ”Så skimrande” utsågs till Årets Pandabok 2001. I datorn ligger betydligt fler manus. Lahall håller samma höga tempo som han alltid gjort.

Text: Amy Lagerman
Naturbilder: Jan-Peter Lahall
Reportagebilder: Magnus Fröderberg 

Jag knackar på dörren alldeles för tidigt, mest för att säkerställa att jag har kommit till rätt adress. På grund av en felhörning av klockslaget på radion har jag kört effektivt utan stopp och ligger en halvtimme före planeringen. Det är alldeles stilla på gården där jag har parkerat. Solstrålarna lyckas bara ibland tränga igenom de gråa molnen som svävar högt över hustaket. Snett bredvid det röda huset växer flera fruktträd upp ur en tjock vitsippematta. Mellan de knoppande grenarna pågår en hektisk aktivitet. Småfåglar i alla storlekar bjuds på en brakfest från flera fågelmatare som är fyllda till bredden med frön och nötter.

Inifrån huset hör jag snabba steg i en trappa innan dörren öppnas av Jan Peter Lahall, en av Sveriges främsta naturfotografer. Han skrattar bort att jag kommer för tidigt och bjuder in mig.
– Men du får vänta lite grann, för jag har varken hunnit duscha eller äta frukost än.

Lahall visar mig till en skön fåtölj framför brasan i vardagsrummet, och jag passar på att kika igenom hans webbsida under tiden han gör sig i ordning. Det är alldeles stilla. Genom ett fönster ser jag sjön Tysslingen som är ett kärt och återkommande Lahall-motiv, och snart har jag sällskap av husets herre igen. Strax därpå ansluter sig Fotosidans fotograf Magnus Fröderberg till oss.

Ändrade villkor

I dagarna har J-P Lahall lanserat sin nya webbsida. Här ska J-P sälja sina bilder som tavlor via Imagedesk, och dessutom kan kunderna prenumerera på fotografier och ladda hem en ny bild per dag. Det gäller att alltid testa nya vägar, jämfört med hur marknaden såg ut för drygt tjugo år sedan så är det mycket besvärligare att få ihop ekonomin i dag.

– Branschen har verkligen blivit jättetuff, säger J-P Lahall.
– Kunderna som förut köpte bilder har i dag köpt egna kameror. Det är många människor som är intresserade av att fotografera nu för tiden. Många ger bort sina bilder eftersom de bara fotograferar på hobbynivå. Bildmarknaden har aldrig varit mer levande, men villkoren sätter yrkesfotograferna i ett lite besvärligt läge.

Som exempel berättar Lahall om att han tog kontakt med en av sina gamla kunder nyligen: en reklambyrå som förut regelbundet köpt bilder av honom. Byrån förklarade att de numer hade tecknat avtal med en finsk bildbyrå som gav dem näst intill obegränsat med bilder för endast 6 000 svenska kronor per år.

– I dag är det nästan ett måste för fotografer att hålla föreläsningar och kurser och ge ut böcker för att ekonomin ska gå runt.

Hittills har jag faktiskt tackat nej till alla förfrågningar eftersom jag vill fotografera själv. Men fotografiet i sig är svårt att överleva på.
Marknaden är nästan övermättad av bilder.

Det hörs att Lahall är bekymrad över läget. Det påverkar också råden han ger alla unga fotografer som brinner för naturbilden.
– Nu för tiden råder jag alla som kontaktar mig med frågor att skaffa en utbildning och en anställning och att fotografera vid sidan av. Det är så viktigt att ha något att falla tillbaka på för att slippa oroa sig hela tiden. Det tänkte jag inte så mycket på förr.

1983 startade Lahall sitt företag, och bara två år senare kunde han leva på intäkterna från bildförsäljningen. Omsättningen ökade stadigt fram till 2000-talet då företaget drog in närmare 3,5 miljoner genom bland annat fotografiförsäljning genom bildbyråer i bland annat Japan, Australien, Tyskland och USA. Sedan slog digitalkameran igenom.

– Alla mina diabilder som låg hos bildbyråerna blev värdelösa. Byråerna fick så många digitala filer att de inte tyckte att det var ekonomiskt försvarbart att skanna in diaduplikaten. Sedan dess har de digitala bildförråden snabbt och stadigt fyllts på, och den trenden lär inte avta.

Eftersom J-P inte hade användning för diaduplikaten lät han bildbyråerna världen över köra dem i dokumentförstörarna, men lät skanna in 2 100 av sina bästa original. Under ett par år levererade han ett hundratal bilder till en reklambyrå som skapade de digitala bildfilerna åt honom. Sedan ställde han dem själv och städade även upp dammpartiklar som följt med skanningen. Kunskapen hade han från alla gånger han själv gjort repron till sina fotoböcker.

– En bra naturbild blir ju aldrig sämre, så jag ser det som en investering för framtiden. Jag är fortfarande med i några bildbyråer, som till exempel Getty Images, men det går inte längre att försörja sig på enbart försäljningen därifrån.

Som om det inte redan var svårt att överleva som naturfotograf så har en del medier dragit ner på budgeten för bilder. Antingen skickar de med reportern en kamera och nöjer sig med bilden skribenten kommer tillbaka med, eller så använder de ett fotografi och gör upp med upphovsrättsinnehavaren utifall denne hör av sig.

– En kollega fick ett samtal från en rikstidning som hade gjort ett reportage om hans hemort. De bad om att få visa fotografens bilder i reportaget, men de ville inte betala för bilderna. Han tackade nej, men det är ju inte alla som har samma integritet.

Brinner för böcker

Under hela sin karriär har Lahall arbetat med fotoböcker, och det är fortfarande bokprojekt som han brinner för. Han har flera manus som ligger i arkivet i väntan på bättre tider och jobbar med ett sprillans nytt bokprojekt just nu. Innehållet i den nya boken är ett rejält avsteg från motiven vi vanligen förknippar med J-P Lahall. Denna gång har han nämligen arbetat med traditionellt gatufoto i Ukraina.

– Jag måste faktiskt säga att gatufoto faktiskt är roligare än naturfoto, säger Lahall lika oväntat som spontant och plockar fram en dummy från bokhyllan. Bilderna visar spännande grafiska motiv som kompletteras med texter skriven av den ukrainska poeten Yuri Burjak.

– Vi har redan en ukrainsk dummy, och nu jobbar vi för att ta fram en svensk och engelsk version också. Att översätta texten från ukrainska har visat sig vara en stor och omständlig process och det är två personer som hjälps åt med det. Det ska bli så roligt när den är klar.

Jan-Peter Lahall publicerar många av sina gatufoton på Facebook.

Den enda baksidan med fotoböcker är att det är få förlag som vill investera i dem. Därför återstår att ge ut dem på eget bokförlag, vilket är kostsamt.
– Jag har sökt stipendium för att finansiera arbetstiden vi lägger ner, men fick tyvärr ett avslag från den ena. Författarfonden har inte hört av sig än, så vi får se hur det går. Under tiden jobbar vi vidare.

På ungefär samma sätt jobbade Lahall när böckerna ”Campus” och ”Minnena & ljuset” producerades.
– ”Campus” uppstod när jag fick en idé om att begränsa mig till en viss avgränsad yta. Bilderna är tagna på fyra campus i Örebros län. Jag var euforisk under tiden jag fotograferade, det var så kul att upptäcka alla former och färger.

Rektorn på universitetet köpte 100 exemplar att ge bort som presenter, men än har Lahall inte tjänat in produktionskostnaden.
– Jag pratade med en reklamkille som tipsade mig om att sälja in en bokidé innan jag tryckte upp själva boken. Det är tvärtemot hur jag brukar jobba, men det är ju aldrig för sent att ändra sig. Ändras situationen får man helt enkelt anpassa sig.

Att det är svårt att tjäna pengar på sitt yrke har flera baksidor. Utöver det uppenbara och praktiska i vardagslivet, drabbas även inspirationen.
– Tyvärr är jag inte riktigt lika peppad längre. Det är jobbigt att hela tiden ha i bakhuvudet att lönen för mödan man lägger ner faktiskt är riktigt taskig. Fast jag kommer aldrig att lägga kameran på hyllan.

De analoga kamerorna ligger på en hylla och samlar damm. Jan-Peter är nästan helt digital idag. Han tar några rullar då och då med en enkel kamera från 1950-talet.

Jagar motiv och inte genre

Innan vi går ner till Tysslingen för att guidas till en av Lahalls favoritplatser får vi en rundvisning på J-P:s arbetsplats. Övervåningen är vikt åt arbete, uppdelat i ett kontor och ett bildrum.
– Jag tycker att det är skönt att ha arbetsplatserna separerade. På kontoret jobbar jag med affärer medan bildrummet är vikt åt kreativitet.

På väggarna hänger ett urval av hans egna fotografier. Det är en spännande samling av inramade bilder i ädelförfarande, som till exempel gummitryck och pictochromeprintar tillverkade av bildhantverkarna Hans Nohlberg & Chia N-Löfqvist, samt några gravyrer från bland andra Lasse Mellberg på Biskops Arnö. I hallen som förbinder de båda rummen står ett bord med en samling begagnad kamerautrustning. Det är prylar från ett helt yrkesliv som visas där. Bildrummet är ljust och rymligt och ståtar med ett ljusbord, ett enormt skrivbord, flera arkiv med diabilder samt printar som ska visas på ett galleri i Österlen. Här inne i bildrummet skissar J-P även på det han hoppas ska bli hans andra Pandabok. Trots de många pågående jobben är ordningen är minutiös.

– De flesta tror av någon anledning att jag är slarvig, men jag har stenkoll. Det måste man ha för att kunna arbeta effektivt. Ta till exempel den här lådan, säger han och drar ut en av metallådorna som är märkta med ett fotomotiv.

– Här har jag kvar ett urval vykort från tiden när firman levererade motiv till Posten. Sedan lade ju Posten ner och hela den verksamheten upphörde, men jag har en del av lagret kvar.

På den andra sidan av ljusbordet står arkivet med diabilder, alla fotograferade mellan 1975 och 2005.
– Det är halva mitt livsverk som ligger sorterat här, säger J-P och drar ut den översta lådan och avslöjar samma pedantiska ordning.

Självklart har han kopior som han förvarar på andra platser. För att gardera sig inte bara mot bränder och stöld har han dessutom valt att inte koppla upp datorn i bildrummet mot internet.
– Från början lät jag bli att koppla upp mig mot webben på grund av virusrisken. En positiv bieffekt är att jag på kuppen är helt säker från att få mitt bildarkiv hackat. Här inne kan ingen varken störa eller förstöra.

Han blir fotograferad bakom bildskärmen på skrivbordet under tiden han berättar att han just nu arbetar på ett uppdrag om Wadköping. Han ska fotografera hela den gamla stadsdelen i Örebro. Bilderna ska sedan användas av föreningen Wadköpings vänner till ett bildspel, på deras webbsida samt i en bok. Deadline närmar sig med stormsteg, men föreningen har gett honom lite respit eftersom de själva ligger lite efter i planering. Parallellt med redigeringen av Wadköpingsbilderna jobbar han med planeringen av utställningen på Österlen. På golvet ligger flera printar med motiv från Ukraina som ska hängas upp på väggarna i galleriet. Några med de levande färger som J-P förknippas med alltsedan han visade upp naturens skönhet med Velviafilm under 90-talet. Några i vackra gråskalor i stramare grafiska mönster, som en tavla av en liten spansk sparv som sitter på ett virrvarr av telefontrådar.

– Den här sparven satt bredvid ett storkbo på en stolpe. Förut hade jag fotograferat storken, men nu blev det i stället ett grafiskt renare foto av den här mindre fågeln. Den spanska sparven utgjorde helt enkelt en bättre bild.

Ibland låter J-P modfälld när han funderar över vart fotografin är på väg, men för den sakens skull har han inte slutat att se motiv. Där han förut i huvudsak fokuserade på naturens under bryr han sig i dag inte så mycket om vilket motiv han betraktar. Det enda viktiga är att det är en bra bild.
– Jag är genuint intresserad av fotografi oavsett om det handlar om gatufoto eller naturfoto. Det finns en risk att man blir lite insnöad om man fokuserar för mycket på intresset av motivet framför motivet självt.

Det kan gå dagar utan att han ser ett motiv, men så fort han får upp vittringen på en spännande bild kan han inte släppa idén innan han har fångat ögonblicket.
– När jag hittat den där första ledtråden springer jag efter kameran och följer spåret tills jag har bilden.

Har kunnat alla fågelläten

Vi går ut när klockan närmar sig lunch. Ljuset är knappast något att jubla över, molnigt och jämngrått. Därför finns det inga större förhoppningar om att komma hem med mästerliga bilder, men kameran får hänga med i alla fall. Vi går ner i skogsdungen bakom ladan. Det doftar fantastiskt av de många vitsipporna som brer ut sig på marken, och medan vi följer stigen pekar J-P ut alla fågelholkar som han har hängt upp i träden. På ett större lövträd femtio meter från stigen hänger en stor uggleholk.
– Den där satte jag upp för nio år sedan och  varje år sedan dess har det häckat kattugglor där. Ibland slår de sig ner i kastanjeträdet och hoar.

Samtidigt som fåglarna sjunger så bjuds vi på små anekdoter ur J-P:s liv. Som att han var en hippie under 70-talet och jobbade som byggare. Och att han som barn var så pass naturintresserad att han satt kvar i skolan efter lektionerna för att rita blåmesar och talgoxar.
– När jag var 12 år åkte jag upp till ett naturområde tio mil norr om Kiruna med en ornitologisk förening. De vuxna var mäkta imponerade över att jag kunde varenda fågelläte. I tonåren var mina föräldrar glada över mitt fågelintresse och tänkte att det skulle hålla mig borta från festandet. Sedan visade det sig att fågelskådarna själva var ena riktiga festmästare …

Vi går vidare och hoppar in i J-P:s husbil som har både spis, kylskåp och en bekväm säng, vilket är perfekt när han behöver ta sig en längre sträcka för att fotografera. Han kör oss till en plats några hundra meter från bostaden. Härifrån utgår han gärna när han ska fotografera: en liten vik där knappt en handfull båtar ligger uppdragna. När J-P ska fotografera svanarna som under våren mellanlandar i Tysslingen är det med den lilla svartrandiga båten som han försiktigt närmar sig de majestätiska fåglarna. Härifrån breder sig en vacker idyll ut sig med röda lador i fjärran, fårad åkermark och en frodigt grön strandkant som ramar in den stålgrå krusade ytan på sjön.
– Det är en utmärkt utgångspunkt när jag ska fotografera växter och vatten i olika former. Och där borta, på andra sidan sjön, ligger ett gömsle som jag ibland använder både när jag fotograferar och när jag jagar fågel. Motiven är oändliga här vid Tysslingen.

Vid Tysslingen.

Dagen avslutas

Vi stannar en stund och ser oss omkring tills regnet börjar falla i små kyliga droppstänk. Tiden har gått fort, och det har blivit dags att avsluta besöket för att låta J-P återgå till arbetet. Ursprungsplanen, att skugga J-P under tiden han fotograferade, gick om intet till förmån för en spännande och högaktuell diskussion om fotobranschens villkor i dag och en trevlig guidning i vacker natur. Det blev som J-P konstaterade tidigare på dagen: ”Ändras situationen får man ju helt enkelt anpassa sig."

Av David Elmfeldt

Publicerad 2016-01-04.

Läs mer

Reportage

Bildkritik - tema Porträtt med proffskritik av Therese Asplund

Reportage

Staffan Widstrand - Med blick för det vilda

Reportage

På fotouppdrag i Sahara