Fotosidans jurist Catharina Ekdahl skriver i sin krönika om panoramafriheten - en frihet som också har en baksida. Varför ska företag ha rätt att nyttja denna frihet för att tjäna pengar?

Under försommaren kunde vi läsa krigsrubriker i engelska tidningar om fotolagstiftningen ”the Freedom of Panorama”. Panoramafriheten innebär att man får fotografera stadsmiljöer där även designade byggnader eller offentligt placerade konstverk kan komma med. I vår svenska upphovsrättslag har vi en sådan panoramafrihet. Det är alltså fritt att fotografera byggnader, oavsett de är privata eller offentliga. Den inställningen delar vi med de flesta andra länder i Europa med undantag för Frankrike, Italien, Grekland och ett par till. Merparten av de som har panoramafrihet, inklusive Sverige, tillåter även att sådan fotografering får ske i kommersiellt syfte.

I Sverige har vi också en bestämmelse som säger att konstverk som är stadigvarande placerade utomhus på allmän plats får ”avbildas”. Även den bestämmelsen delar vi med flera andra europeiska länder. Men ni är nog många som känner till att just den regeln är uppe för rättslig prövning i ett mål som handlar om Wikimedias webbsida offentligkonst.se. I tre av de fall som offentligt placerad konst har fotograferats och lagts upp på den aktuella sidan hävdar upphovsrättsorganisationen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) att det sker olagligt.

Med ”avbilda” menas nämligen bara avbildning ”i planet”, det vill säga genom att rita av eller fotografera konstverket. Inte att få publicera det på en webbsida. Säger BUS.

Om det är en uppfattning som delas av Högsta domstolen får vi snart veta. För de båda parterna har nämligen hoppat över alla andra instanser och gått direkt till Högsta domstolen för att snabbt få ett svar som kommer att gälla framöver, tack vare prejudikatet som då skapas.

Tillbaka till de brittiska tidningarna. Deras upprördhet kom sig av att det i EU Parlamentets rättsliga kommitté lades fram ett förslag om att panoramafriheten skulle begränsas. Förslaget innebar att om fotograferingen av upphovsrättsligt skyddade byggnader och offentliga konstverk sker i ett kommersiellt syfte, krävs tillstånd från arkitekterna och konstnärerna. Nu fick inte förslaget fäste, så något EU-direktiv som innebär att vi i Sverige och alla andra europeiska länder måste harmonisera våra nationella upphovsrättslagar och införa en sådan begränsning slipper vi. Den här gången.

Låt oss ändå titta på förslaget ur ett upphovsrättsvänligt perspektiv.

Varför ska företag och andra kommersiella intressen egentligen få använda andras skapade byggnader och offentliga konstverk för sina egna syften? För att lyfta sin egen marknadsföring eller försäljningen av sina produkter och tjänster?

Eftersom de måste ha tillstånd från fotografen för att använda fotografierna, borde de rimligen även se till att kontakta arkitekten eller konstnären och få tillstånd att använda det som finns på bilderna och som de vill dra nytta av. Och förslaget i sig hade ju inte drabbat vanliga människor som plåtar byggnader och skulpturer för glatta livet och sedan lägger upp dem på sociala medier. Såvida man inte redan bor i något av de länder som redan har den restriktiva lagstiftningen. Eller hur?

Men det är exakt där innebörden av förslaget hade drabbat oss alla. Genom de användarvillkor som vi som använder sociala medier har godkänt, ger vi ju faktiskt företaget bakom tjänsten tillstånd för kommersiellt nyttjande av varje bild eller film som vi lägger upp på våra konton.

Företaget har även rätt att upplåta sådan rätt till andra företag. Det innebär i klartext att om en arkitekts byggnad eller konstnärs skulptur finns på våra egna fotografier skulle vi ha brutit mot det som förslaget om en begränsad panoromafrihet hade inneburit. Detta trots att den kommersiella användningen inte hade skett av mig utan av ett företag som har fått tillgången och rätten till bilden av exempelvis Facebook.

Förslaget om den begränsade panoramafriheten har återigen blottat det upphovsrättsliga myntets två sidor. Ena sidan är upphovspersonernas intressen om att slippa otillbörligt nyttjande. Den andra sidan handlade i det här fallet om alla de som använder sociala medier i sin dagliga kommunikation. En sådan lagstiftning hade sannolikt aldrig respekterats om den hade blivit verklighet. Helt enkelt för att den inte hade varit anpassad efter våra digitala vanor. Inte heller för de villkor som gäller för sociala medier.  För det finns en ”joker i leken” som helt sluppit kritik i försommarens debatt.

Hade det inte varit för de användarvillkor som vi tvingas acceptera när vi registrerar oss för sociala medier, hade frågan om kommersiell användning inte drabbat oss privatpersoner

Följaktligen hade då heller inte våra intressen behövt komma i konflikt med upphovsrätten. Kan vara värt att notera.

Av Catharina Ekdahl
Konsult i egna firman Ekdahls Juridik & Föreläsning

Läs tidigare krönikor

Fotomarknaden är het och fotografen får en del av kakan

Vad är ett fotografi värt?

Rätten till sitt eget ansikte

Därför ska du inte önska dig en kameradrönare i julklapp!

Vem äger egentligen rätten till ett fotografi?

Fotografen och den personliga integriteten

Av Magnus Fröderberg

Publicerad 2015-09-14.

Läs mer

Lag och rätt

Juristen svarar: Får jag fotografera ett konstverk och lägga ut bilden på sociala medier?

Lag och rätt

HD slår fast: Fel av Polisen att beslagta fotografs minneskort

Lag och rätt

Juristen svarar: Får man filma på skolavslutningen?