Efter ett antal år i yrket har jag dragit på mig en försvarlig mängd prylar. Trots att jag med jämna mellanrum försöker rensa i skåpen har jag ändå högvis av gammal och ny teknik.

Efter ett antal år i yrket har jag dragit på mig en försvarlig mängd prylar. Trots att jag med jämna mellanrum försöker rensa i skåpen har jag ändå högvis av gammal och ny teknik. Vart och ett av dessa objekt är inte enskilt värda så mycket – om man bortser från större investeringar – men räknar jag samman allt blir det ändå en ansenlig summa pengar. Skulle jag få inbrott skulle det säkert innebära en rejäl smäll för ekonomin och antagligen skulle det också orsaka mig ett gediget sammanbrott.

Förutom att jag försöker hålla efter och sälja av begagnade saker innan de går ur tiden ser jag till att vara försäkrad. Yrkesförsäkringen är förstås främst till för att rädda min och företagets ekonomi om det går åt skogen – men också alla inblandades hälsa. En rejäl försäkring försäkrar inte bara mina prylar, med den kan jag även få hjälp om jag under min yrkesutövning lyckas med konststycket att förstöra något som inte tillhör mig. Ja, eller någon som jag jobbar med som råkar skadas av mina idéer och förehavanden. Som till exempel en modell som ramlar och skadar sig när vi jobbar – eller en splitter ny mobiltelefon som tappas i golvet när jag ska fotografera den. Eller – och detta har hänt! – att hårddisken väljer att gå till de sälla jaktmarkerna innan vi är klara för dagen.

Rättigheter har man ju, men också skyldigheter. Till exempel måste jag låsa in min utrustning och ordna med ett så kallat ”skalskydd” för min lokal, som innebär att jag särskilt måste bry mig om känsliga yttre punkter såsom dörrar och fönster. Alltså har jag lagt en ansenlig summa på gallergrindar för att komplettera säkerhetsskåpet och på nätterna klapprar vaktbolag runt i korridorerna. Det är inte billigt, men ett måste.

Andra ”försäkringar” är kanske inte obligatoriska för att hålla sig kvar i branschen, men i min bok är de alldeles nödvändiga.

Resor med dyr utrustning innebär vissa problem och ibland rena faror. På det hela taget kan det vara riskfyllt för en själv att resa, beroende på hur och var man färdas. Ibland tar jag tåget till Malmö, andra gånger drar jag mig uppför ett berg medelst kedjor för att på krångligast möjliga vis ta mig från Polen till Slovakien. Eller så gör jag ett reportage i en beryktad stadsdel på en karibisk ö.

Det finns många tillfällen där jag kan bli lite orolig, både för egen del och för den utrustning jag bär på.

Det finns många tillfällen där jag kan bli lite orolig, både för egen del och för den utrustning jag bär på. Visserligen köper jag ett resetillägg till yrkesförsäkringen, men det är ju inte så säkert att jag blir glad för en ny kamera om jag ligger dubbelvikt i ett dike, bunden med kameraremmen. Eller något mycket värre. 

Det är inte du som ska bli en story, det är du som är skickad att göra den.

Det kan alltså finnas tillfällen att betala en slant till någon som har god lokalkännedom, kan hålla utkik, köra en bil eller bara befinna sig i min absoluta närhet. Men lika ofta som plånboken måste fram kommer man långt med ett leende och gammal hederlig vänlighet. Man lär sig snabbt att läsa av stämningar och söka kontakt med människor som kan tänka sig att ta en under sina vingar (det må vara lite lättare som kvinna, det ska erkännas). Detsamma gäller på hemmaplan, det behöver inte vara en ruffig barrio i Santo Domingo. 

Ska jag fotografera på ett företag lönar det sig alltid att vara vänlig, bjussig och härlig mot alla jag möter – från receptionister, vaktmästare och städpersonal till vd och styrelse. På fullaste allvar kan en bra relation med en receptionist vara skillnaden mellan ett lyckat och ett havererat uppdrag.

På resa är annars mitt allra bästa försäkring dricks. Ja, denna märkliga sedvänja som vi egentligen inte har någon anledning att bry oss om här i Sverige där serviceavgift antas vara inbakad i priset på en tjänst. I andra länder är det ju inte alltid så, men på de allra flesta språk låter ”dricks” väldigt likt ”försäkring”. I alla fall i mina öron.

Jag är helt övertygad om att min generösa dricksnivå till personal på hotell världen över är direkt kopplad till det faktum att jag aldrig blivit bestulen på någonting ur ett hotellrum. Även om jag är ordningsam och noga med att lämna mitt hotellrum prydligt tycker jag att femtilapp i dricks är minst lika mycket värt för mig som för städpersonalen. 

Och ett leende är faktiskt gratis.

Av Magnus Fröderberg

Publicerad 2019-03-13.

Läs mer om

krönika Sara Arnald

Läs mer

Fotosidan Magasin

Krönika: Är jag en astronaut?

Fotosidan Magasin

Krönika: Det finns inget ljus att måla med

Fotosidan Magasin

Krönika: Är det verkligen på gatan det händer?