Krönika: Den omtänksamme fotografen
”Den som är stark måste vara snäll”. Så ska seriefiguren Bamse ha sagt i en serietidning. Äktheten i citatet är jag inte helt säker på, men författaren Astrid Lindgren har i alla fall sagt det om sin berömda figur Pippi Långstrump. Spindelmannen har varit inne på samma linje, men i en annan tappning: ”With great power comes great responsibility”.
Lite så tänker jag när jag ska porträttera någon. Det är lätt att glömma vilken makt man som fotograf har när det gäller att avbilda en annan människa. Vi har en hel arsenal av hjälpmedel som kan hjälpa eller stjälpa någons självbild. Det tekniska i valet av brännvidd och bildvinkel, men förstås också hur vi ljussätter och komponerar.
Vill vi förminska någon kan vi välja att fotografera lite ovanifrån. Vill vi upphöja gör vi det motsatta, även om det väldigt sällan är en smickrande vinkel.
Måste det vara smickrande? Nej, förstås inte. Det beror ju vad du vill med porträttet och om du eller din uppdragsgivare har en specifik agenda. Men stämningen kan bli lite frostig när personen framför kameran förstår att du har ett icke-uttalat syfte …
När sessionen är över kommer nästa avvägning som kan bli en maktdemonstration: urval och efterbehandling. Jag menar, om man vill så är det ju fullt möjligt att lämna snyggare påsiktsvarianter till en person man gillar och fulare bilder till någon som man inte gillar eller som betedde sig illa under fotograferingen? Erkänn att det någon gång har kliat lite i fingrarna när någon betett sig stroppigt …
Jag har dock insett att det vore ett dåligt beslut att göra sämre bilder än jag har möjlighet att göra. Inte bara för den jag porträtterar, utan också för min business. Och jag brukar tänka att alla människor har rätten att få bli bra på bild. Det är hos mig de ska få känna det.
Skillnaden mellan att vara en skicklig fotograf och en medioker dito är att den skicklige vet att praktiska färdigheter och tekniska avvägningar är något som alla kan lära sig – eller köpa. Det som verkligen spelar roll ligger nästan uteslutande på det psykologiska planet. Hur lyckade porträtt man har förmåga att leverera har med bemötande och beteende att göra. En person som inte känner sig trygg i ditt sällskap kommer inte att bli sitt bästa jag på bild. Om det inte handlar om en professionell modell, förstås, de har förmågan att leverera ändå och det handlar sällan om bilder på dem som person, snarare en roll de spelar.
Vägen till lyckade porträtt och en trevlig upplevelse är omtänksamhet och respekt.
När jag i förra veckan var på sjukhuset för att ta röntgenbilder var det tydligt att jag inte spelade någon roll, på flera plan. Jag utsattes för en rent kränkande upplevelse och det inte förrän jag var på väg därifrån som jag insåg att jag egentligen hade varit på en porträttfotografering med röntgensköterskan som fotograf.
Trots att jag berättade att jag på grund av sjukdom och stress förra gången hade svimmat fastklämd i mammografimaskinen togs det ingen notis om min oro. Ett djupt andetag och jag bestämde mig för att kämpa mig igenom och bara vara till lags. Jag gjorde mitt bästa för att följa instruktionerna för posering och jag höll stilla trots obehaget och den förväntade smärtan.
Hårdhänt knuffade hon mig på plats för var och en av de åtta bilder som skulle tas. Hon var vass i tonen, uttryckte suckande sitt stora missnöje med mig – och jag är rätt säker på att hon en gång gav mig en smäll på ryggen för att placeringen inte var den önskvärda.
Det var inte det faktum att jag var halvnaken som gjorde att jag kände mig utsatt. Inte heller gjorde det speciellt ont. Hennes inställning och (brist på) kommunikation, däremot, gjorde mig förtvivlad.
I slutet av undersökningen fick jag tydligt förklara att jag inte var ”krånglig” för att ställa till det för henne, utan för att hon helt enkelt inte kunde verbalisera eller visa vad det var meningen att jag skulle göra och när. Och att min förtvivlan hade med den maktlösheten att göra.
Bilderna blev säkert tillräckligt bra för att fylla sitt syfte. Men jag är nästan säker på att frustrationen och smärtan ändå går att spåra i dem om man studerar dem noga.
För mig blev det en påminnelse om att jag som som fotograf aldrig får glömma bemötandet. Vägen till lyckade porträtt och en trevlig upplevelse är omtänksamhet och respekt.
Jag vill vara den omtänksamme fotografen. Och det vill du säkert också.
TEXT: SARA ARNALD
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 2/2019
SARA ARNALD
Sara Arnald är frilansfotograf och fotolärare i Stockholm. Hon har en masters från Fotohögskolan och en ingenjörsexamen från Chalmers.
4 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Min fru gick igenom den där undersökningen en gång och vägrade sen. Av de skäl du redogör för.
Det finns också olika bedömningar av meningsfullheten. Förespråkarna är tvärsäkra på att den räddar liv. Andra fullt seriösa bedömare menar att fel- och överdiagnoser skapar större problem än screeningen förebygger.
Fast i mitt stilla sinne undrar jag vem som tog bilden på skribenten och vad hen hade för syfte med detta porträtt. Jag får inte ihop kvalitén på Saras texter med den underdåniga tjejblicken nedifrån som man i vanliga fall ser på bilder när tjejer vill vara framstå som främst söta.
@ Katja Hellmig: Jag kan hålla med om att bilden kan uppfattas som du beskriver, men jag utgår från att Sara Arnald själv har valt bilden eller åtminstone godkänt att den används som illustration i hennes krönikor. Sara Arnald använder samma bild också på sin egen hemsida.
Även om jag som sagt delvis håller med om bildanalysen, och personligen inte skulle ha valt att använda den här bilden, så ser jag ser valet av illustrationsbild som skribentens eget val och som en del av uttrycket i krönikan. Varför skulle Sara Arnald själv inte agera mot en bild som hon inte gillar?
F