Nils-Erik Larson jagar människor. Med sin kamera rör han sig genom de stora städerna och fångar träff­säkert de där ögonblicken som passerar så snabbt att de knappt hinner uppmärksammas. 

Fotosidan fångar in Nils-Erik Larson när han befinner sig i dotterns lägenhet på söder i Stockholm. Han tillbringar ofta några dagar i huvudstaden för att ägna sig åt sitt stora intresse gatufoto.

– Jag fotograferar helst i städer med minst en miljon invånare, säger Nils-Erik. Bara i år har han besökt Las Palmas, Rom och London. I höst hoppas han komma iväg på ytterligare ett par resor.

– När jag fotograferar tycker jag om att vara ute mellan sju till nio timmar. För att gatorna inte ska ta slut krävs det helt enkelt att jag befinner mig i en större stad. Gatufoto är lika med motionsfoto.

Förutom att det krävs en god grundkondition för att ägna hela veckor åt att promenera runt i olika städer krävs också viss muskelstyrka. Nils-Erik valt att jobba med en Canon Eos 5D Mark III och det tunga objektivet Canon EF 24-70/2,8L.

– Det är en professionell kamera som ger riktigt bra bilder. Det är viktigt att få ett bra material med sig hem, annars är ju fotograferandet bortkastat. Jag är dessutom en bildredigeringsnörd och tycker om att få jobba med en bra råfil.

»Olika sätt att använda en gammal telefonkiosk« är från Slussen i Stockholm. Det småregnade och dessa två hade tagit varsin kiosk i anspråk som regnskydd. Jag stod länge ute i regnet och betraktade dem. Hela tiden gick det massor med folk förbi och skymde mig. Varje gång det blev öppet fält så tog jag en bild.  

Ser sin utveckling

När Nils-Erik ska fotografera plockar han av objektivlocket redan i lägenheten och lägger kameran på armen. Sedan ger han sig ut på gatorna. Eftersom spännande motiv gärna dyker upp när man minst anar det gäller det att ha en snabb reaktionsförmåga.
Nils-Erik har ingen filosofi om att hålla sig gömd eller att diskret fotografera på avstånd. Snarare ser han till att snabbt ta sig väldigt nära. Många gånger fotograferar han bara på någon halvmeters avstånd, vilket inte är helt olikt Christer Strömholms arbetsmetod. Strömholm är förresten en av Nils-Eriks få fotograf-förebilder.

När vi ändå talar om förebilder nämner Nils-Erik även Henri Cartier-Bresson, ett namn som nästan är givet i sammanhanget. Och så en fotograf som förmodligen bäst beskrivs som Cartier-Bressons raka motsats, nämligen den japanska fotograflegendaren Daido Moriyama.

– Till skillnad från Cartier-Bressons mycket estetiska och klassiska bilder tar Daido Moriyama spontana råa svartvita bilder. Fast även om jag uppskattar deras bilder skulle jag inte vilja påstå att mina bilder har några likheter med deras.

Nils-Eriks egen bildstil har vuxit fram under många år. Genom att fotografera mycket och sedan ännu mer har han utvecklats, vilket är väl synligt i bildarkivet.

– Tidigare var jag taffligare i att uppfatta situationen och höll ett större avstånd till människorna som jag fotograferade. Nu är jag snabbare och vågar gå närmare.

När Nils-Erik uppmärksammar ett motiv snarast smyger han fram, tar bilden och går raka vägen därifrån.

– Folk reagerar olika när de blir fotograferade. I Rom älskar de att bli uppmärksammade och kan till och med tacka för att jag riktar kameran mot dem. I Stockholm reagerar ingen. Men det kan förstås bero på att de inte upptäcker mig.

Oftast är hans fotoobjekt nämligen intensivt upptagna med vad de gör. Det underlättar givetvis hans arbete, samtidigt som omedvetenheten om fotografens närvaro är själva tjusningen i motivet enligt Nils-Erik.

– Jag vill att mina bilder ska beskriva människorna jag möter. För att fånga deras blickar måste jag gå nära, och det är alltid lika spännande. Jag tilltalas av att ta själva bilden snarare än aspekten att gatufoto visar samtiden.

Vatikanen. Ett måste för alla turister i Rom. Men jag vill också ha bilder på människorna. Jag tog flera bilder utan att bli upptäckt genom att lägga kameran i knät och se motivet genom skärmen. Använde kort skärpdjup för att isolera mannen från bakgrunden.

Undviker turistfällorna

När Nils-Erik tar ett flyg för att ägna ett par veckor åt att studera människor i nya miljöer bokar han helst in sig som inneboende i ett hem. Det är en enkel och omedelbar metod för att få en direkt inblick i hur folk har det, och han tänker fortsätta med sina upptäcktsfärder så länge han orkar. Däremot tänker han inte börja att läsa på om resmålet.

– Jag är inte så intresserad om de typiska turistresemålen. Därför undviker jag till exempel museer. På plats söker jag mig i stället fram till ställena där det är många människor.

Förutom att hela tiden justera kamerainställningarna under promenaderna försöker Nils-Erik planera motiven. När han har tid, och inte riskerar att dra uppmärksamheten till kameran, planerar han bilden genom sökaren. Annars skjuter han från höften. Ibland för att han vill ha en lägre bildvinkel. Ibland för att han vill fotografera obemärkt.

– Går jag till exempel in i en busskur kommer jag åt att ta en bild bara någon decimeter från en främlings ansikte. Vilket i och för sig är ett risktagande eftersom höftningen ger en del misslyckade bilder, även om det är svårt att missa helt på så kort avstånd.

Kärlek. För mycket länge sedan var jag och min fru på bröllopsresa till Rom. Vill gärna tro att de här två paren var här av samma anledning. Givetvis var det benställningarna som drog till sig mitt intresse. Jag kunde stå i flera minuter och ta flera bilder.

Människorna alltid i fokus

– Jag jagar alltid folk. Var de befinner sig spelar ingen roll för mig. Möjligtvis kan miljön synas i ett hörn av bilden, men egentligen tycker jag att den är ganska oviktig.

Generellt tycker Nils-Erik att det är synd att turister lägger så mycket tid på att fotografera minnesmonumenten på orterna de besöker. Den mänskliga omgivningen är viktigare. Under 70-talet besökte Nils-Erik Rom i sällskap med en analog Leica.

– En av mina mest kommenterade och delade bilder är av en grupp människor i Sixtinska kapellet som tittar upp på Michelangelos takmålning. Åskådarna fascineras över hur annorlunda människorna såg ut i allmänhet och deras kläder i synnerhet. Ju längre tiden går desto mer förundrade blir vi när vi får tillfälle att titta tillbaka.

Hans bästa tips för att förena gatufotograferingen med semesterfotograferingen är att tänka på vad som bäst kommer att väcka minnena till liv några år senare.

– Förmodligen är det just människorna som man kommer att titta på. Ta Spanska trappan i Rom. Den finns på ett otal vykort och egentligen behöver turisterna inte ägna så mycket tid åt att fotografera den. Det är bättre att koncentrera sig på människorna i tidstypiska kläder eftersom det kommer att vara de som sätter igång minnessnurran om några år.

Spanska trappan. Inget besök i Rom är fullständigt utan att hänga i Spanska trappan. Bilden visar en trött turist som valde att vila sig intill trappan. Jag iakttog honom länge för att se vad som skulle hända. Så kom den här flickan fram.

Årets fotograf

Trots att Nils-Eriks bilder belönats med mycket uppmärksamhet på forumen han medverkar i har han inte brytt sig om att försöka tävla med dem. Han tänkte att det vanligaste tävlandet skedde inom en genre som inte fångat hans intresse, nämligen djur- och naturbilder. Förra året bestämde han sig ändå för att ge det en chans. Då belönades med ett pris. I år tävlade han för andra gången.

– Jag är med i Eskilstuna fotoklubb och skickade in några bilder till de digitala klasserna. När jag var i Rom i år fick jag det överraskande beskedet att jag fått pris för nästan alla bilderna och att jag dessutom utsetts till Årets fotograf.

Han kommer personligen att ta emot plaketterna på Fotografiska i Stockholm, vilket gör att årets och förra årets utmärkelser flyttar hem till honom nästan samtidigt.

– Tyvärr försvann förra årets metallbit på vägen. Det var först i år som posten lyckades återfinna den i en container där den hade fallit ur förpackningen.

Nu ligger silverplaketten i en byrålåda och väntar på de fyra nya utmärkelserna: två stora och en liten silverplakett samt en i brons.

– Jag funderar på om jag ska sätta upp en hylla ovanför bildskärmen och ställa dem där. Det är givetvis roligt att ha blivit utsedd till Årets fotograf. Men roligast är ändå att uppmärksamheten riktas mot gatufotografiet.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2014-09-01.

Läs mer

FS Profilen

Fångar nattens fåglar på bild

FS Profilen

Med kameran riktad mot arbetarklassen

FS Profilen

Prisbelönt jakt på vilda ögonblick