Same, same but different

Under större delen av mitt liv har jag rört mig i samma typ av landskap och för det mesta inom sju områden, som jag blivit extra förtjust i. Bergslagen, som är min hemvist, består i mycket av skog, myrar och vattendrag! Vackert tycker jag men det är inget öppet landskap precis och det är bara de stora sjöarna som bjuder på obrutna linjer.

Inte allt för sällan har det känts som jag fotograferar detsamma och att det inte kan vara speciellt intressant och en viss fototrötthet har smugit sig in. Så för något år sedan såg jag ett TV-program som handlade om den Sydkoreanska fotografen Bae Bien-Us, som fotograferat tallar i större delen av sitt liv. Inte för att jag på något sätt vill jämföra mig med honom, men kan man fotografera tallar ett helt liv och få till något så vackert måste jag också kunna utvecklas av att fota "där jag står". En annan fotograf som också påverkat mig mycket är den canadensiske naturfotografen Dan Jurak. Hittade hans blogg för två år sedan och hans filosofi kring foto har påverkat mig mycket. Även han rör sig inom ett litet område, men visar hur ljus och förhållanden hela tiden förändras och gör att ingen bild av samma ställe är den andra lik.

Alla bilderna från Saxhytteälven som jag ofta passerar på mina strövtåg!

Ha en god dag därute!

Morgonljuset

Med åren vaknar jag allt tidigare, oftast slår jag upp mina melerade vid 5-6-tiden på morgonen. Att jag vaknar tidigt gör mig inget då morgontimmarna är den del av dagen jag gillar bäst. Skall jag inte till arbetet blir det en kort morgonrutin och sedan bär det ut för att möta den nya dagen. Just nu är det en perfekt tid att vakna om man vill ta del av när morgonen randas.

Trots ordentlig koll på SMHI:s prognoser vet man aldrig hur ljuset eller dimman kommer te sig. Ljuset förändras också mycket snabbt under morgontimmarna och ibland kan det vara svårt att förstå att bilder kan vara tagna med bara minuters mellanrum. De dagar då dimman inte vill lätta och släppa igenom solen är mindre roliga tycker jag, då allt blir som mjölke. Lagom med dimma, som ger det där speciella ljuset när solen sakta börjar stiga är magiken jag vill se.

Hade tänkt mig lite mer av funderingar och exempel på morgonljus, men får inte till uppladdningen av bilder så jag får återkomma till ämnet!

Over and out!

Förändringens vindar

För fyrtiosex år sedan hade jag sparat ihop tillräckligt mycket kapital för att köpa mig en alldeles egen hund. Vi hade hund i mitt barndomshem under hela min uppväxt och min Morfar födde upp jakthundar, men en egen hund var något annat. För mig innebar det åtskilliga timmar i skog och mark dagligen, träning, tävling och så småningom också som instruktör. Detta liv har nu fått ett abrupt avslut då jag fick ta bort min Bell p.g.a. sjukdom för några veckor sedan. Vad har nu detta med foto att gör?

För mig har fotografering och hundliv bildat en symbios! Kameran har hängt runt nacken vid våra turer och när något lockat mitt öga har jag knäppt några bilder och sedan har turen fortsatt. Både naturupplevelserna och fotograferingen, som blivit en del av livet de senaste åren, har varit min form av meditation. Då har tankarna flödat fritt och min vana att se i bilder har fått sitt utlopp.  Så länge jag kan minnas har mina upplevelser kommit i bilder, men inte förrän jag fick en kamera i min hand har jag kunnat skapa något som i någon mån påminner om det jag upplever. Nu känner jag mig trots mogen ålder mycket vilsen i tillvaron och undrar var fotograferingen (som ändå finns kvar) skall ta vägen.

Att vandra med en hund i naturen bjuder på upplevelser utöver det en människa kan registrera. Hundens luktsinne är fantastiskt och vi människor har inte en chans att se det en hund ser med sitt luktsinne. När Bell hittade något levande under våra strövtåg var det uppenbart! Svansen gick och hon var uppenbart lycklig över sitt fynd. Det sista hon visade mig på var denna fågelunge som låg och tryckte i utkanten av en vall.

Vart tar då mitt fotograferande vägen? Vet ej! Har tagit mig ut vid fem tillfällen de sista sex veckorna och då har turerna gått till platser som inte förknippas med mina hundturer. Kommer jag i närheten av dem gråter jag bara! Tidigare åkte jag någonstans, parkerade bilen och så blev det en tur i några timmar där Bell kunde gå lös. Nu har jag åkt till Mossar eller stannat vid någon sjö eller tjärn där jag tycker det är vackert. Jag har också fotat på ett annat sätt! Inga snapshot som det blev förut utan stannat och väntat ut det ljus jag vill ha (se ovan). Vem vet en vacker dag kommer kanske stativet fram som jag köpte för ett och ett halvt år sedan och som fortfarande ligger ouppackat, till användning! Inser efter en del tankemöda att det är naturfotot som ligger mig närmast om hjärtat och som jag bör fortsätta att bejaka! De gånger jag fotat i en miljö med människor känner jag mig mest besvärad.

In memorial! En fantastisk följeslagerska som jag sörjer mer än vad jag trodde var möjligt.

Att starta den här bloggen när en förhoppning om att det skall sporra mig till att inte släppa fotograferingen som gett mig mycket nöje de senaste åren. Så något mer inlägg hoppas jag följer!

Happy shooting därute!