Förändringens vindar

För fyrtiosex år sedan hade jag sparat ihop tillräckligt mycket kapital för att köpa mig en alldeles egen hund. Vi hade hund i mitt barndomshem under hela min uppväxt och min Morfar födde upp jakthundar, men en egen hund var något annat. För mig innebar det åtskilliga timmar i skog och mark dagligen, träning, tävling och så småningom också som instruktör. Detta liv har nu fått ett abrupt avslut då jag fick ta bort min Bell p.g.a. sjukdom för några veckor sedan. Vad har nu detta med foto att gör?

För mig har fotografering och hundliv bildat en symbios! Kameran har hängt runt nacken vid våra turer och när något lockat mitt öga har jag knäppt några bilder och sedan har turen fortsatt. Både naturupplevelserna och fotograferingen, som blivit en del av livet de senaste åren, har varit min form av meditation. Då har tankarna flödat fritt och min vana att se i bilder har fått sitt utlopp.  Så länge jag kan minnas har mina upplevelser kommit i bilder, men inte förrän jag fick en kamera i min hand har jag kunnat skapa något som i någon mån påminner om det jag upplever. Nu känner jag mig trots mogen ålder mycket vilsen i tillvaron och undrar var fotograferingen (som ändå finns kvar) skall ta vägen.

Att vandra med en hund i naturen bjuder på upplevelser utöver det en människa kan registrera. Hundens luktsinne är fantastiskt och vi människor har inte en chans att se det en hund ser med sitt luktsinne. När Bell hittade något levande under våra strövtåg var det uppenbart! Svansen gick och hon var uppenbart lycklig över sitt fynd. Det sista hon visade mig på var denna fågelunge som låg och tryckte i utkanten av en vall.

Vart tar då mitt fotograferande vägen? Vet ej! Har tagit mig ut vid fem tillfällen de sista sex veckorna och då har turerna gått till platser som inte förknippas med mina hundturer. Kommer jag i närheten av dem gråter jag bara! Tidigare åkte jag någonstans, parkerade bilen och så blev det en tur i några timmar där Bell kunde gå lös. Nu har jag åkt till Mossar eller stannat vid någon sjö eller tjärn där jag tycker det är vackert. Jag har också fotat på ett annat sätt! Inga snapshot som det blev förut utan stannat och väntat ut det ljus jag vill ha (se ovan). Vem vet en vacker dag kommer kanske stativet fram som jag köpte för ett och ett halvt år sedan och som fortfarande ligger ouppackat, till användning! Inser efter en del tankemöda att det är naturfotot som ligger mig närmast om hjärtat och som jag bör fortsätta att bejaka! De gånger jag fotat i en miljö med människor känner jag mig mest besvärad.

In memorial! En fantastisk följeslagerska som jag sörjer mer än vad jag trodde var möjligt.

Att starta den här bloggen när en förhoppning om att det skall sporra mig till att inte släppa fotograferingen som gett mig mycket nöje de senaste åren. Så något mer inlägg hoppas jag följer!

Happy shooting därute!

2013-09-21 20:09   Dubbelolle

Rörande berättelse, jag råder dig att skaffa en ny hund, det är bästa sättet att gå vidare om saknaden är så stor. Ha det så bra o lycka till. Och, sista bilden på vovven är kanonfin! LO

Svar från yka 2013-09-21 21:18

Saknaden är så stor eftersom jag för första gången på 46 år befinner mig i en helt ny livsituation. Det bästa rådet ger du mig, men just nu är det inte möjligt, jobbar för mycket. Snart blir jag pensionär och då ändras livssituationen igen! Stort tack för din respons Lars Olov!

2013-09-21 20:22   SiU

Under förra året förlorade jag båda mina dåvarande hundar så jag vet hur det känns...även mitt fotograferande sker till största delen under hundpromenaderna. Men ett liv utan hund är otänkbart för mig så nu har jag en ny liten vän vilket jag även hoppas att du får!

Svar från yka 2013-09-21 21:24

Grattis till din nya livskompis! Tyvärr är inte den möjligheten öppen för mig nu! Tror det är en av anledningarna till att sorgen är extra djup. Men tiderna förändras och förhoppningsvis jag med dem. Hör till dem där som tror att det finns en mening med det mesta! Tack för din respons Sirpa

2013-09-21 23:48   Sten Björklund

Ja Yvonne det kan var väldigt tungt ibland särskilt när man är väldigt fäst vid ett djur. En hund är ju så personlig. Vi har haft tre hundar och två har dött en "naturlig " död " . Det blir så mycket svårare när man själv måste fatta beslutet att ta bort hunden.
Jag har egentiligen inte varit intresserad av att skaffa en massa djur men mina barn bar hem dom utan att fråga och då var det bara att ta hant om dom på bästa sätt. Idag har vi bara en mängd katter. Alla övergivna sommarkatter.
Eller stadskatter kanske det skulle heta då de flesta kommer från området kring fryshuset och globen i Stockholm.
Jag ska med intresse följa dig här på bloggen framöver. Du har givit mig många intressanta och trevliga svar på min blogg under lång tid så jag tror du har mycket att ge här.
Mvh. Sten

Svar från yka 2013-09-22 20:09

Visst är det så Sten att det är tuffare när man måste fatta ett beslut om att ta bort en hund som egentligen inte har åldern inne för att lämna jordelivet. Bell var bara 6.5 år och också den första hund jag haft som inte lämnat in av åldersskäl. Du får mig att dra på smilbanden när du berättar om alla djur du haft och har i ditt liv trots att du inte är intresserad. Ja barn kan få en till det mesta! Hoppas jag kan få till det med bloggandet! Tror det kan sporra min fotografering! Men vet inte vad som hände med mitt första inlägg då de två första bilderna jag la ut försvann. De fanns där när jag publicerade inlägget men försvann. Har du någon aning om vad som skedde? Hade hoppats att du kunde identifiera fågelungen, som jag inte lyckas förstå vad det är för fågel. Mvh Yvonne

Sten Björklund 2013-09-22 21:39

Nej jag vet nog inte vad som är felet med bilderna. Trycker ju på bläddra, ladda upp pluss storleken. Blir det fel brukar sidan säga till.
Du ska veta att mina barn är vuxna nu men djuren finns kvar. Kommer på sommarkollo ibland. Vi måste nog vara dom enda som haft en kastrerad mus.
Kastrerade en katt och musen samtidigt. Flickan i luckan som tog emot frågade
" Är det maten det där ? "
Sten

Svar från yka 2013-09-22 22:04

De fick nog något att prata och skratta åt på vetstationen! Gör precis som du beskriver, men det krånglade idag igen fast redan vid skapandet av blogginlägget. Efter två bilder så kom inte rutan fram där man väljer storlek och bilden visades inte. Blir förhoppningsvis rätt till slut! Mvh Yvonne