Ny bil på k@nelbullens dag

Som en äkta Svensson gäller det att leva som en. I vårt fall är det inga problem. Förutom det klassiska epiteten villa, två barn och Volvo, vill jag påstå att vi är ytterst modesta när det gäller våra bilval. Här är min nya och gamla bil.

En Svensson vill inte stöta sig med grannarna genom att göra inköp som sticker i ögonen och kan väcka avund

Röd och fin blänker den - visst är den fin. Jasså du undrar också - jo det är den närmaste som är nyförvärvet. Djärva och vågade kan vi inte kalla oss men kanske är vi inte fullt så ultranormala när det gäller bilekonomi. Tack vare min man går vi ytterst lite back på våra bil affärer. Oftast tvärt om. Gamla bilen (på bilden ovan) kostade oss 200 kr i inköp och har hängt med i flera år. Rosten börjar krypa fram men en besiktning klarar den med all säkerhet så vi tänker sälja den och jag tror att vi kommer att få mer för den än vi gav. Det är ju ganska ovanligt.

Väntar med spänning på att få se mina kollegors miner när jag visar min nya bil. Sist bytte vi från en svart 945 till en svart 945. Då fick jag lite olika reaktioner del som asgarvande erkände att de inte kunde se någon skillnad medan andra höll god min och gav bilen komplimanger. Mellan dom två bilarna var det en STOR skillnad den gamla hade solfilm och den nya inte. De här två är skillnaden hårfin. Förutom nummerplåten så är det bara en årsmodell och lite rost som skiljer dom åt. Självklart finns det lite till men det är ganska ointressant att berätta om här.

K@nelbullens dag

Självklart köper en Svensson kanelbullar på självaste högtidsdagen. Kom över rykande varma bullar direkt från ugnen alldeles jättevarma och helt oemotståndliga laddade vi påsen med sex stycken. Sen bar det iväg till McDonalds för att handla en espresso och latte till de två bullar som vi tänkte äta upp direkt.

Bokmässa och 11.000 steg fattigare

Så var årets bokmässa avklarad och fötterna har överlevt. Konstaterar krasst att med tiden kommer trots allt viss vishet - värkar det som ;-) För mig var det första gången bekvämlighet gick före fåfänga när det gäller bokmässan. Inser att en grå 40-åring är lika osynlig i massan oavsett högklackat eller fotriktigt. Den klokskapen belönades med massa siffror på stegräknaren och helt användbara fötter dagen där på. 

I min för dagen och mitt livs första inköpta miljövänliga bokkasse hade jag dessutom fått ner:

- 4 cd-böcker
- en Faktoid
- en bok på islänska

Urnöjd med mina fynd trots en oförsvarlig mängd spenderade hundralappar, på ett verk där jag inte förstår ett enda ord. Men vilka bilder - oj, oj, oj. Ibland har språket ingen som helst betydelse.

Faktoider var ett självklart måsteköp. Inte många gånger man faktiskt är bekant med en författare. Marscherade systemantiskt och metodiskt gång upp och gång ner mellan utställarna för att inte missa någon. Med den metoden gick det inte att missa Forums jättemonter. För dig som inte vet vad en faktiod är kan www.faktoider.nu ge svar på den frågan.

En bok i örat, bakom ratten eller strykjärnet är den ultimata avkopplingen och gör annars ganska tråkiga sysselsättningar alldeles för korta. Så ett djupdyk i realådan resulterad i fyra nya deckare till fyndpris.

Om jag såg några kändisar? Nu ska det erkännas att jag har en tunnelsyn utan desslike och ingen kändiskoll överhuvudtaget. Så jag vet inte hur många jag missat men en del kan inte ens jag missa. Jo såklart, Guillou han är ju rent av svår att undvika, annars var den mest uppiggande kändisglimten "Ulla-Bella, sekreterare"

Annat minnesvärt som hänt i veckan: hummerpremiär, hästvakteri och kattparning.

Hummertinor i Skärhamn

Så med bildbehandlingskursen och veckans nyförvärv så känner jag mig väl till mods och härligt förberedd för hösten 2008.

Gamla favoriter från 70- och 80-talet

Saker som jag minns och som jag skulle vilja ha förevigat men som nu är borta för all tid.

• Bågnerjackan. Ni vet den där som hade ett B i dragkjedjan. Själv fick jag nöja med en äkta kopia
•  Min första märkeströja var en UCLA. V-ringad marinblå om det nu var att betrakta som märkeströja är jag osäker på.
• Min Pringle var det absolut. Älskade denna som också var marinblå och v-ringad.
• Röda Dockside. Herregud vilket skoskav och vilken plåga. Köptes för små sen var det bara att härda ut tills de hade töjt ut sig. Efter många regniga prommenader blev skona till slut skönt ingångna.
• Gerryjackan. Jobbade extra på gymnasiet och pengarna jag tjänade gick till bl.a. en i precis rätt blå färg. Men jag hade tur som fick den sista i affären och otur som fick en med väldigt lite dun i. Inte hade jag vett att reklamera den heller.
• Di Kappa. Grön V-lamullströja som jag köpte i Italien och älskade.
• Liksom de underbara röda skorna i ballerina modell som köptes för ingen penning alls på en tvärgata i Rimini.
• Hanes t-shirt det blev några stycken genom åren. Även om de egentligen alltid var snyggast på killarna
• Levis jeans 501 med knappar och hålslitna. Loved them.
• Brio-ankan som syrran hade.
• Skrivmaskin minns hur ont det gjorde när man fastnade med fingret mellan tangenterna och ljudet - smattrade som kulsprutor.
• Modem med uppkopplingsljud. Det gick inte att surfa ljudlöst. Hatade ljudet då, idag är det nostalgi.
• Karbonpapper, Tipp-Ex - Raderband oumbärliga måsten innan datorns intrång. Nu - må de vila i frid.

Hästvärden

• County dressyrsadel. Gick till banken och tog lån för att få drömsadeln på pållen.
• Stübben Rex sadlarna som alla ponnierna på Clarebergs ridklubb hade. Fantastisk sköna och bra sadlar.
• JH-borsten. Ryktborsten som man köpte hos sadelmakeren Johan Haglund på Kungsportsplatsen.

Har säkert missat massor av minnesvärda prylar men får väl fylla på med tiden. Konstigt att det mesta minnesvärda är "märkesprylar" men jag antar att det beror på att man var i den åldern då sådant betydde mycket.

Noterar även att det inte finns en enda fotopryl. Jo jag plåtade pållarna, mer en de flesta av mina kompisar, men foto var ändå inget prioriterat intresse på den tiden. På tok för mycket pengar för att betala för misslyckanden. Om jag inte missminner mig släpade jag omkring på en ihopfällbar Kodak instamatik.

Otroligt barnslig eller rent av pinsam

Jag är så omåttligt förtjust i den nya lilla krabaten. Den där charmerande lilla påhittade och ack så oputsande men samtidigt välgjorda filuren. Du vet han den nyfikna och varmhjärtade lilla plåtmanickeln vid namn Wall-E.

Jag är förmodligen den barnsligaste tanten i världen. Men han är förtjusande. Skrattar så att tårarna rinner varje gång jag ser den här sekvensen.

Mina tonårsdöttrarna förstår mig inte. "Mamma - så rolig är den inte" Men jo, det är den.

Fick en ny kollega i veckan och tänkte pigga upp honom lite på fredagseftermiddagen. In på youtube och så klick. Underbart roligt åter igen och tårarna rann. Nya kollegan log artigt och var genast tvungen att rusa till bussen. 

Ops! Får nog inse att det trots allt kanske ligger ett uns av klokhet i mina mina döttras ord.

Men jag kan inte låta bli att dela med mig. Glöm inte ljudet.

Det stod en flicka vid vägen

Det var något bekant över henne. Luggen som likt suddagummans ligger som en fin gardin och ramar in det unga ansiktet i två jämna böjda bågar. Precis så där som man målade gardiner i hus när man var liten. Håret var långt och rågblont o kinderna runda.

Var sjutton hade jag sett henne förut?

Precis i korsningen kommer jag på var jag sett henne. Blir förvånad och konfunderat. Håller jag på att förlora förståndet?

I mitt eget fotoalbum. Det där albumet som min mor samlat bilder från min första dag till min 10-årsdag. Där finns det en bild på en liten flicka taget för 35 år sedan, på pricken lik flickan vid vägen.

Får hålla ögonen öppna nästa gång jag kör förbi och se om hon syns igen.

En som jag, next generation, en synvilla eller "bara" ett hjärnspöke? Hur som helst var det en konstig känsla. Jag har aldrig sett någon som liknat mig. Att det dessutom, när det inträffade, visade sig vara ett barn måste jag medge känns lite märkligt.