Tvingas till fotografiska begränsningar och anpassningar.

I över 1,5 år snart har jag fightats med denna vansinniga cancer som plockat energi ur mig som någon slags kleptoman. Inspiration, idéer och spontanitet är svår som fasen att hålla uppe. 

Om inte sjukdomen i sig är tillräkligt stort mindfuck så kommer alla fysiska begränsningar. De dagar man känner lite ork för foto blir snabbt dagar man inser att medicinerna tar din synförmåga och de optikerslipna progressiva för 5000 spänn ligger hemma till förmån för 3 par olika styrkor av Clas Ohlsons läsglasögon, allt beroende på hur medicinerna påverkar synförmåga just idag. 

Och när man väl hittat en skön kombo mellan lust, fysisk förmåga och inspiration så höjer man kameran mot ögat...bara för att krocka kameran i sondslangen som sitter fasttejpad i halva ansiktet, och skiten framkallar en kräkreflex varje gång man råkar trycka till den. 

Man blir gubbgrinig, tappar tålamod och tycker synd om sig själv. Och man inser värdet av nära och kära som förstår precis när de skall stötta eller backa och lämna plats. Och utan min flickvän och blivande fru är jag sakligt osäker på att jag varit i livet nu. 

Men man kan ju heller inte bara ge vika, har på intet sätt tappat lusten...inte någon gång faktiskt, stolt övet det. Vi har liksom fortsatt planera vårt liv och fotoprylar har köpts in trots perioder av osäkerhet. Vandringarna och resorna är bara pausade. Det enda jag är riktigt glad över är renoveringshuset vi hoppade av budgivningen på en vecka innan diagnosen. Jag tackar någon högre makt för det!

Ligger precis nu på Uppsala Akademiska för högdosbehandlingen och stamcellstransplantation, just idag är kass dag så jag passar på att skriva min reflektion om fotografiska begränsningar. Under 6 dagar får jag 10 doser cellgift vilket får hela kroppen att skaka. Och jag är fortfarande smått påverkad av de 6 cocktailsen jag fick i höstas/vintras i Karlstad. 

Skit samma, jag svamlar. Precis bredvid sjukhuset ligger Uppsala slott. Så häromdagen tog jag min fina gråimporterade Sony A7rIV som jag köpt som pressent till mig själv och vandrade dit, bara för att inse att jag skakar för mycket och ser för dåligt. Jag stoppade fel styrka på glasögonen i fickan och glömde att vidvinkeln satt på istället för normalzoomen. 

Tog några pliktskyldiga bilder och vandrade gubbgrinigt tillbaka till avdelningen för dagens första av 2 cellgiftsdoser. Fick en promenad i solen i allafall :-) 

Några dagar innan satt jag och surfade blocket...ja, jag gillar prylar. Såg en begagnad monopod med videohuvud för en ganska billig peng. Det var lite defekt och jag tänkte att där har jag en lösning. Jag har skakat i ett år och kommer att skaka ett bra tag till. Har monopod med enkel kula som egentligen är skräp. Haft den några ggr när jag burit långa tele och förlängare för gimbalen. Jag gillar att fota med videohuvudet på mitt videostativ så jag ser verkligen en möjlighet för mig att fota trots förutsättningarna...suveränt.

Hursom, blocketannonsen var lokal och killen tillmötesgående, förklarade läget och jag var tvungen att fixa någon som kunde hämta det åt mig. Under tiden fick jag lite info som fick mig att avvakta och meddelade såklart. Under tiden fortsatte jag att kolla recensioner och pros & cons på tuben och google, Manfrotto, Sirui och Benro verkar vara de inkörda och breda valen. Helt säkert bra val för vilken entusiast som helst, de kostar en vacker slant dock. Och jag försöker alltid hitta mest bang for the buck och ekonomiska genvägar så jag letar alternativ. Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Går det dåligt så har jag lärt mig nått och går det bra så är det för alltid bra...som med Godox, att gå över till Godox gav mig en smidighet jag aldrig kunnat nå ekonomiskt. Inget Profoto direkt, men jag är heller inget pro :-) 

Så med ett vaket dygns studier i sjukrummet ang monopods råkade jag aktivera en 3-timmars voucher på Amazon.de och jag spontanköpte på utseende och få men relativt goda recensioner. Ett för mig helt okänt kinesmärke Cayer som antagligen inte håller för professionella krav men kanske kan hjälpa mig ett tag framöver. Finns i aluminium och kolfiber så jag valde kolfiber som är betydligt varmare att bära kyliga dagar. 

1360kr! 

Så vi får se, antingen så funkar det, eller så funkar det inte :-) 

2020-02-24 15:11   Margareta Cortés

En tuff tid du går igenom. Har varit där, men kom undan med operationer och strålning. Önskar dig kraft att orka med alla jobbiga behandlingar.
Jag hade inte så mycket lust att fotografera då under den tiden, men såg efteråt hur mina motiv hade förändrats utan att jag tänkt på på det. Mycket taggar och visset hade fastnat på minneskortet. Sedan undan för undan blev det gladare bilder.
Hoppas du får behållning av ditt nya stativ.

Svar från Third eye 2020-02-24 18:31

Ja det är så märkligt, motiven förändras med sinnet!
Ja det är tufft men det ser bra ut, strålningen bäddade vägen för denna avslutande behandling.
Tack orden, de peppar :-)

2020-02-24 18:00   Gun-Inger Arvidsson

Jag har hitintills skonats från denna så hemska sjukdom men min Jonen hade cancer för tio år sedan men inte av den sort du har. Efter 49 strålningar och operationer blev han bra. Jag vill verkligen hoppas du orkar med dessa behandlingar som skall vara så tuffa. Ingen förstår det som inte varit med på samma båt som du är.

Jag har haft en mycket svår depression där mycket i kroppen gick sönder. Underligt. Tolv operationer blev det av lite av varje.
Hoppas du tar mot hjälp av alla de som vill ställa upp för dig. Min psykolog gjorde underverk med mig.

Jag blev så ledsen läsa din blogg så jag kände jag måste få skriva ner några ord till dig.
Kramisar
Gun-Inger

Svar från Third eye 2020-02-24 18:35

Nej det går inte att jämföra, alla känslor och upplevelser är så unika. I mitt fall har mina nära närt min ovilja att vara sjuk vilket jag tror hjälpte mig genom det värsta. Det är alltid det där, en bröt ett ben och någon annan bröt en arm...vem har då ondast.
Otroligt inspirerande att höra hur ni rest er ur askan, sådant stärker :-)

Gun-Inger Arvidsson 2020-02-24 18:41

Jag önskar att en dag är du också frisk igen.
kram Gun-Inger

2020-02-24 19:27   lersaker

Livet är orättvist, jag önskar dej all bättring!
Det är en helvetisk behandling att gå igenom.
Sån tur att du har bra support och stöd hemma!

Svar från Third eye 2020-02-24 19:44

Ja det kan vara orättvist, men jag har tänkt ta med mig gott ur detta om jag ändå gör resan så att säga.
Leva mer på egna vilkor och ta vara på möjligheter tror jag att jag kommer ta med mig.
Tack för pepp :-)

2020-02-24 20:44   Håkan Eklund

Värdefullt att du delar med dig; som får många av oss att skämmas över allt onödigt gnäll över sådant som inte har någon betydelse. Allt är relativt. Hoppas att du får dina krafter tillbaka, att du kan fotografera - som i sig är ett livselixir.
- hawk

Svar från Third eye 2020-02-24 20:50

Jag tackar för de orden! Och det är verkligen så, foto och vandring är verkligen en drivkraft i detta och något som stärker.
Jag ser mycket fram emot att ta tag i allt igen :-)

2020-02-25 17:18   Khalad

Väldans imponerad av din ork och din optimism, bara att skriva en sån här blogg! Jag vet inte vilken sorts cancer du tampas med, behandlingen låter lite som leukemi, men jag beundrar din fighteranda. Fint att du fortsätter att skriva bloggar och jag önskar dig lycka till av hela mitt hjärta, hälsningar/ Björn

Svar från Third eye 2020-02-25 17:47

Av någon anledning så har optimismen hängt kvar även genom dippar. Diagnosen är, eller var beroende på nuvarandr behandling en aggressiv variant på lymfon som satte sig i hals och strupe. Först nu faktiskt jag börjat skriva, nu nör jag är på upploppet så att säga, och kan jag bjuda på lite kraft så blir jag bara glad :-)
Tack för omtanken!