En Stad i Vatten, del 4

Reflektioner på Bildbehandling

Den här gången ger jag mig in i ett litet getingbo. Bildeditering, -redigering, -manipulering, -fusk, ett kärt barn med många namn, som kan väcka enormt starka känslor. Som ett rent psykologisk fenomen är reaktionerna fascinerande och jag undrar om någon har en aning om varför känslorna växer till sådana oproportionerliga nivåer. Jag kan inte låta bli att tänka på Terje Hellesö, den norska naturfotografen som för några år sedan gjorde sig känd, även utanför de skandinaviska naturfotokretsarna, genom att klona in lodjur från andras bilder i sina egna bilder, och sen beskriva dessa som sina egna möten med lodjur i skogen. Den storm av näthat och hot som detta väckte är svårbegriplig. De som själv vill bilda sig en uppfattning kan gå in på Flashback och söka på hans namn. Vi pratar om tiotusentals inlägg och över miljoner "reads" och överskuggade krig, rasism, hungersnöd, och t.o.m. politikerförakt under en period. Snacka om i-landsproblem.

Ännu en bild från mitt tillhåll utanför operan. Starka färger är speciellt eftertraktade som motiv i vattenspeglar. Normala färger blir ofta murriga och röda, orange och klarblå ger därför en extra kontrast. 

Men även mer "normal" redigering av bilder kan upplevas som kontroversiellt. Med en nästan fundamentalistisk iver hävdar en del att den enda sanna återgivningen av verkligheten är direkt ur kameran (helst också på film). En särdeles märklig inställning som antagligen bottnar i okunnighet om hur det fotografiska mediet fungerar. Att göra sig själv till en uttolkar av någon slags objektiv verklighet i sina bilder är magstarkt. Verkligheten speglas i, och filtreras genom, vår erfarenhet, kunskap och kultur. Våra bilder skapas av oss. Kameran ger oss bara möjligheten att förverkliga bilderna. Någon objektiv verklighetsbeskrivning är i mina ögon inte möjlig och inte heller eftersträvansvärt.

Man kan välja mellan att titta ner i sin telefon (som kvinnan på bilden) eller att titta ner i en vattenpöl (som fotografen). Vilket som är mest tillfredsställande framgår dock inte av bilden.

De av er som var med innan Photoshop och digitalisering  gjorde sitt intåg kommer ihåg att då valde man en film som passade ens bildspråk. Naturfotografer använde ofta Fujichrome Velvia för sina mättade färger och högre kontrast, medan valet ofta föll på Fujichrome Provia eller Kodachrome Portra  för porträtt eller bröllopsfoto. Många höll sig till svart/vit film, t.ex. för gatufotografi. Få beskylldes för manipulering av sina bilder, inte ens de som använde svart/vit film, vilket knappast kunde anses vara någon objektiv representation av verkligheten.

Ytterligare ett välkänt göteborgsmotiv som deformerats till oigenkännlighet (nästan) av de små vattenrörelserna i dammen. Däremot gick det att få fin kontrast och klara färger i speglingen tack vare att motivet var solbelyst och dammen låg i skugga

I dagens moderna digitalkamera fångas inte en bild utan information, information som i datorn kan användas för att återskapa bilden vi såg vid exponeringstillfället. Vi kan välja att låta kamerans inbyggda dator (dvs.kameraföretagets tekniker och programerare)  tolka och skapa bilden eller så kan vi själva göra det i en programvara i vår egen dator (t.ex. Lightroom eller Photoshop). Det ena eller det andra kan vara rätt för olika fotografer, eller för en fotograf vid olika tillfällen.  Men det är ett val man gör som fotograf.  Den inbygda programvaran i kameran kan inte veta vad du tycker är viktigt i bilden eller hur du upplever motivet.

Som med all fotografering så får man ibland stå och vänta länge på det rätta tillfället. I detta fallet var det rätta tillfället en cyklist med en härligt röd regnkappan.

En intressant egenskap hos den digitala tekniken är att den ger oss många fler möjligheter att välja hur vi vill återskapa bilden än som var möjligt på filmens tid. Nu kan vi, från en och samma exponering,  återskapa en rimlig återgivning av bilden på vilken simulerad filmbas som helst. Velvias starka färger, Provias fina färgtoner, eller Tri-X svart/vita korniga och kontrastrika kopia, allt kan återskapas från en och samma exponering.

Alla dessa möjliga val är inte bara av godo. Som med alla situationer där vi ställs inför (för) många val så kan vi bli handlingsförlammade (tänk pensionsfonder), och tappa intresset om vi inte är nördigt insnöade på tekniken. Många fotografer vill inte ägna tid framför datorn utan prioriterar den kreativa tiden bakom kameran. Precis som man valde filmtyp på filmen tid,  så väljer de nu en kamera, eller inställning i kameran, som de tycker passar sitt bildspråk, och accepterar den resulterande jpeg-bilden "straight-out-of-the-camera" som slutresultatet. Men min poängen är att vi alltid gör ett val hur vi vill att våra bilder skall återges, även när vi inte tänker på att vi gör något val.

Två av nöjespalatsets attraktioner speglade i dammen framför Universeum. Inte helt lyckad spegling eftersom bilden är tagen i motljus och ingen bildbehandling kan "rädda" denna bilden. Jag hoppas däremot att jag i ett senare inlägg kan visa att det kan vara fruktsamt att analysera även sina dåliga bilder. Kanske detta kan bli en bra bild vid en annan tid på dygnet?

Tidigare förespråkare för "ren" fotografi (pure photography) uppstod som en reaktion på en inriktning inom fotografin som försökte etablera fotografin som en konstform, bl.a. genom att sudda ut gränsen mellan ett fotografi och de etablerade måleriska och grafiska konstformerna. Detta kunde leda till fotografier som  manipulerats till den grad att de var svåra att skilja från en teckning eller en litografi.

Men även tidiga anhängare av ren fotografi, som t.ex. Ansel Adams and Edward Weston, tvekade inte att använda de tekniker som krävdes för att återge "verkligheten" på fotografiet, som den framträdde framför deras ögon vid exponeringstillfället. Ansel Adams anses av många vara en mästare i att i mörkrummet få fram en oöverträffad tonskala i sina svart/vita landskapsbilder.

Varför nu denna långa utläggning om bildredigeringens vara eller icke-vara i en blogg som handlar om vattenspeglar? Jo, bilder av vattenspeglar är ett bra exempel på nödvändigheten av att editera orginalfotot för att uppnå din önskade effekt. Gemensamt för nästan alla foton av reflektioner är att de har låg, och ibland mycket låg, kontrast. Högst kontrast uppnås om  motivet är i solsken och vattenspegeln ligger i skugga och vattnet består av rent och inte allt för grunt vatten. Tyvärr sammanfaller dessa parametrar inte speciellt ofta.

Ett exempel för att åskådliggöra effekten av att definiera en vit- och svartpunkt. Bilden till vänster är orginalbilden (direkt från kameran) och i bilden till höger har jag i Lightroom definierat svart som skuggan under taket och vitt som de vita skräppapper som flyter i vattenpölen.

För att det skall bli några bilder som jag tycker är värda att titta på så krävs det en ganska drastisk bildredigering. Framför allt måste kontrasten ökas avsevärt, genom att svartpunkt och vitpunkt definieras i den reflekterade bilden. En bra beskrivning från Moderskeppet över hur du sätter vit- och svartpunkt hittar du här på YouTube. 

Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 5, "Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?"

En Stad i Vatten, del 3

Reflektioner i Fokus

Dags för ett nytt avsnitt. Det här avsnittet kommer att innehålla en del fototeknik, närmare bestämt om begränsningar i kamerans autofokus. Om du är ointresserad av teknik så hoppa texten och kika på bilderna.

 Vi hör det ganska ofta, och kanske också gjort oss skyldiga själva, klagomålen på vår kamera för de oskarpa bilder vi tagit. Ofta är det inte att det saknas skärpa i bilden utan att skärpan ligger på fel motiv i bilden. I de fallen är det kanske den bakom kameran som har för höga förväntningar på kamerans intelligens. Att fotografera speglingar i vatten är ett väldigt åskådligt exempel på begränsningarna i våra kamerors autofokus.

Ett område som har varit ganska tacksamt för att hitta vattenspeglar är området utanför Göteborgsoperan. Dels finns det ofta större vattensamlingar på planen framför operan. Även gästhamnen är en källa till vattenspeglingar som i denna bilden.

Det är ofta svårt att sätta fokus (skärpan) rätt i bilden. Det finns nämligen minst två fokusavstånd i en spegelbild, avståndet till den speglande ytan och avståndet till det speglade motivet i reflektionen. I en vanlig spegel är detta inget problem eftersom det inte finns något att fokusera på i ett (rent) spegelglas. En spegelbild i en vattenyta är däremot annorlunda. Vattenytan har ofta någon krusning eller vågrörelse som går att ställa in fokus på. Om det dessutom är en grund vattensamling så går det också att ställa in skärpan på dess botten, dvs tre olika fokusavstånd i en och samma del av bilden.  Eftersom kameran inte (ännu) kan läsa våra tankar, har den ingen möjlighet att veta på vilket fokusavstånd vi vill ha skärpan, krusningen på vattenytan som är närmast, bottnen på pölen, eller speglingen av motivet som är det som ligger längst bort.

Här är en bild som är fångad i en större vattenpöl vid skateboardrampen framför operan. Kring lunchtid är det många barn som livar upp området även om vädret är trist. Det verkar som om skolor i närheten använder det som "skolgård" vid lunchrasten.

Ett sätt att råda bot på detta är stort skärpedjup. Men stort skärpedjup leder till lång slutartid och lång slutartid leder till rörelseoskärpa, om inte från kameraskak så från vattenytans vågor eller krusningar.

Det bästa är att i situationer som den här överge autofokus och ställa in skärpan manuellt. Det kan kännas ovant och svårt för den som inte har gjort det förut, och det har inte gjorts lättare av att flera digitala spegelreflexkameror har en relativt liten och mörk sökarbild.

Den här bilden är tagen i samma vattenpöl som den tidigare bilden men i helt motsatt riktning (in mot staden). Som fotoentusiast känner ni säkert igen byggnaden, eller? Tänk svenskt kameramärke med kameror på månen.

För de här bilderna använder jag helst min Fuji XT1, den är spegellös vilket innebär att sökarbilden är elektronisk. En fördel är att man kan använda sig av något som kallas "focus peaking". Focus peaking innebär att det "glittrar" lite i rött (eller annan färg) i kanterna på de objekt som är i fokus.

Motsvarande möjlighet finns oftast inte för spegelreflexkameror. Det kan vara värt att nämna att för flera av Canons systemkameror finns det ett tillägg till den inbyggda programvaran i kameran, tillägget som är från Magic Lantern ger tillgång till flera funktioner som inte finns i kameran direkt från Canon. Bland annat ger det möjlighet till "focus peaking" i Live Mode, dvs. när du kikar på LCDn på baksidan av kameran. För mer information om Magic Lanterns programvara se deras hemsida på www.magiclantern.fm.

Ytterligare en spegling ifrån gästhamnen. En nästan helt abstrakt bild men visst känner man doften av båt och hav.

Mitt råd  till sist är att inte dissa manuell fokusering. I många situationer är det den bästa lösningen på oskarpa bilder. Motiv med kontrastrik bakgrund, dåliga ljusförhållande, eller när man vill maximera skärpedjupet, är några andra situationer  där manuell fokusering är det bästa alternativet.

Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 4, "Reflektioner på bildbehandling"