En Stad i Vatten, del 1

Bristande inspiration - vad göra?

Att ibland ha lite brist på inspiration i sitt fotograferande är säkert inget okänt fenomen för de flesta av oss. Vad gör vi då? Man kan såklart lägga ner sitt fotograferande tills lusten och inspirationen kommer tillbaka. Av personlig erfarenhet vet jag att detta kan dröja år och är, i alla fall för mig, ingen tillfredsställande lösning. I stället tror jag på att tvinga mig själv att fotografera inom ganska strikta ramar. Jag tror nämligen att genom att begränsa ramarna så blir det lättare att hitta motiv och bildidéer. 

Efter att ha tittat igenom mitt bildbibliotek och grubblat över några idéer som jag tidigare varit inne på men aldrig riktigt grävt ner mig i, började jag fundera  kring reflektioner i vatten som en bildidé. De flesta av oss har väl någon gång tagit en bild med en reflektion som upprepar motivet som en spegelbild. Det är något i symmetrin mellan de två bilderna som tilltalar vårt sinne för ordning och struktur. 

En vattenspegel i Delsjön en tidig morgon för ganska många år sedan. Reflektionen är i det närmaste helt perfekt i den spegelblanka sjön.

Men vad händer om man plockar bort symmetrin? Finns det något värde kvar i själva reflektionen? I en perfekt reflektion finns det så klart inget utöver en perfekt avbildning av motivet.

Vad jag däremot upptäckte var att det fanns något, för mig väldigt tilltalande, i en icke-perfekt reflektion, en spegelbild som har målats och modellerats om av de små vågrörelserna i vattenytan. Om man dessutom frigör reflektionen från det speglade motivet får man en bild som i sin varierande grad av abstraktion blir en självständig bild.

Här ligger fokus enbart på reflektionen och speglingen är allt annat än en perfekt avbildning av "motivet". Med lite fantasi går det fortfarande att se vad som avbildas, eller hur?

Vad är det då som jag upplever som så tilltalande?

• > Kanske för att bilden är flyktig - Bilden förändras ständigt. Den fotograferade bilden finns bara under en bråkdels sekund för att sen aldrig upprepas igen.

• > Kanske för att den får ett impressionistiskt uttryck - Jag har alltid varit en stor beundrare av impressionismen. Motivet finns där men fokus ligger på intrycket av den färg, form och ljus, som tecknar motivet.

• > Kanske för att den sätter igång min fantasi - Motivet kan i bästa fall bara anas och triggar igång fantasin i vår högra hjärnhalva för att försöka tolka vad vi ser, men tillåts inte dominera bildupplevelsen.

Så sagt och gjort, nu är jag igång med detta lilla projekt. Som ytterligare stimulans tänker jag göra detta i ett format som är helt nytt för mig, nämligen som en fotoblogg (som är uppenbart vid det här laget). Därför blir detta, mitt första äventyr i bloggens värld, en resa genom mitt utforskande av speglingar av en Stad i Vatten.

Jag avslutar med en sista "reflektion":

Ett lätt igenkännbart Göteborgsmotiv, eller hur?

Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 2, "I jakt på vattenspeglar"