En Stad i Vatten, del 4
Reflektioner på Bildbehandling
Den här gången ger jag mig in i ett litet getingbo. Bildeditering, -redigering, -manipulering, -fusk, ett kärt barn med många namn, som kan väcka enormt starka känslor. Som ett rent psykologisk fenomen är reaktionerna fascinerande och jag undrar om någon har en aning om varför känslorna växer till sådana oproportionerliga nivåer. Jag kan inte låta bli att tänka på Terje Hellesö, den norska naturfotografen som för några år sedan gjorde sig känd, även utanför de skandinaviska naturfotokretsarna, genom att klona in lodjur från andras bilder i sina egna bilder, och sen beskriva dessa som sina egna möten med lodjur i skogen. Den storm av näthat och hot som detta väckte är svårbegriplig. De som själv vill bilda sig en uppfattning kan gå in på Flashback och söka på hans namn. Vi pratar om tiotusentals inlägg och över miljoner "reads" och överskuggade krig, rasism, hungersnöd, och t.o.m. politikerförakt under en period. Snacka om i-landsproblem.
Ännu en bild från mitt tillhåll utanför operan. Starka färger är speciellt eftertraktade som motiv i vattenspeglar. Normala färger blir ofta murriga och röda, orange och klarblå ger därför en extra kontrast.
Men även mer "normal" redigering av bilder kan upplevas som kontroversiellt. Med en nästan fundamentalistisk iver hävdar en del att den enda sanna återgivningen av verkligheten är direkt ur kameran (helst också på film). En särdeles märklig inställning som antagligen bottnar i okunnighet om hur det fotografiska mediet fungerar. Att göra sig själv till en uttolkar av någon slags objektiv verklighet i sina bilder är magstarkt. Verkligheten speglas i, och filtreras genom, vår erfarenhet, kunskap och kultur. Våra bilder skapas av oss. Kameran ger oss bara möjligheten att förverkliga bilderna. Någon objektiv verklighetsbeskrivning är i mina ögon inte möjlig och inte heller eftersträvansvärt.
Man kan välja mellan att titta ner i sin telefon (som kvinnan på bilden) eller att titta ner i en vattenpöl (som fotografen). Vilket som är mest tillfredsställande framgår dock inte av bilden.
De av er som var med innan Photoshop och digitalisering gjorde sitt intåg kommer ihåg att då valde man en film som passade ens bildspråk. Naturfotografer använde ofta Fujichrome Velvia för sina mättade färger och högre kontrast, medan valet ofta föll på Fujichrome Provia eller Kodachrome Portra för porträtt eller bröllopsfoto. Många höll sig till svart/vit film, t.ex. för gatufotografi. Få beskylldes för manipulering av sina bilder, inte ens de som använde svart/vit film, vilket knappast kunde anses vara någon objektiv representation av verkligheten.
Ytterligare ett välkänt göteborgsmotiv som deformerats till oigenkännlighet (nästan) av de små vattenrörelserna i dammen. Däremot gick det att få fin kontrast och klara färger i speglingen tack vare att motivet var solbelyst och dammen låg i skugga
I dagens moderna digitalkamera fångas inte en bild utan information, information som i datorn kan användas för att återskapa bilden vi såg vid exponeringstillfället. Vi kan välja att låta kamerans inbyggda dator (dvs.kameraföretagets tekniker och programerare) tolka och skapa bilden eller så kan vi själva göra det i en programvara i vår egen dator (t.ex. Lightroom eller Photoshop). Det ena eller det andra kan vara rätt för olika fotografer, eller för en fotograf vid olika tillfällen. Men det är ett val man gör som fotograf. Den inbygda programvaran i kameran kan inte veta vad du tycker är viktigt i bilden eller hur du upplever motivet.
Som med all fotografering så får man ibland stå och vänta länge på det rätta tillfället. I detta fallet var det rätta tillfället en cyklist med en härligt röd regnkappan.
En intressant egenskap hos den digitala tekniken är att den ger oss många fler möjligheter att välja hur vi vill återskapa bilden än som var möjligt på filmens tid. Nu kan vi, från en och samma exponering, återskapa en rimlig återgivning av bilden på vilken simulerad filmbas som helst. Velvias starka färger, Provias fina färgtoner, eller Tri-X svart/vita korniga och kontrastrika kopia, allt kan återskapas från en och samma exponering.
Alla dessa möjliga val är inte bara av godo. Som med alla situationer där vi ställs inför (för) många val så kan vi bli handlingsförlammade (tänk pensionsfonder), och tappa intresset om vi inte är nördigt insnöade på tekniken. Många fotografer vill inte ägna tid framför datorn utan prioriterar den kreativa tiden bakom kameran. Precis som man valde filmtyp på filmen tid, så väljer de nu en kamera, eller inställning i kameran, som de tycker passar sitt bildspråk, och accepterar den resulterande jpeg-bilden "straight-out-of-the-camera" som slutresultatet. Men min poängen är att vi alltid gör ett val hur vi vill att våra bilder skall återges, även när vi inte tänker på att vi gör något val.
Två av nöjespalatsets attraktioner speglade i dammen framför Universeum. Inte helt lyckad spegling eftersom bilden är tagen i motljus och ingen bildbehandling kan "rädda" denna bilden. Jag hoppas däremot att jag i ett senare inlägg kan visa att det kan vara fruktsamt att analysera även sina dåliga bilder. Kanske detta kan bli en bra bild vid en annan tid på dygnet?
Tidigare förespråkare för "ren" fotografi (pure photography) uppstod som en reaktion på en inriktning inom fotografin som försökte etablera fotografin som en konstform, bl.a. genom att sudda ut gränsen mellan ett fotografi och de etablerade måleriska och grafiska konstformerna. Detta kunde leda till fotografier som manipulerats till den grad att de var svåra att skilja från en teckning eller en litografi.
Men även tidiga anhängare av ren fotografi, som t.ex. Ansel Adams and Edward Weston, tvekade inte att använda de tekniker som krävdes för att återge "verkligheten" på fotografiet, som den framträdde framför deras ögon vid exponeringstillfället. Ansel Adams anses av många vara en mästare i att i mörkrummet få fram en oöverträffad tonskala i sina svart/vita landskapsbilder.
Varför nu denna långa utläggning om bildredigeringens vara eller icke-vara i en blogg som handlar om vattenspeglar? Jo, bilder av vattenspeglar är ett bra exempel på nödvändigheten av att editera orginalfotot för att uppnå din önskade effekt. Gemensamt för nästan alla foton av reflektioner är att de har låg, och ibland mycket låg, kontrast. Högst kontrast uppnås om motivet är i solsken och vattenspegeln ligger i skugga och vattnet består av rent och inte allt för grunt vatten. Tyvärr sammanfaller dessa parametrar inte speciellt ofta.
Ett exempel för att åskådliggöra effekten av att definiera en vit- och svartpunkt. Bilden till vänster är orginalbilden (direkt från kameran) och i bilden till höger har jag i Lightroom definierat svart som skuggan under taket och vitt som de vita skräppapper som flyter i vattenpölen.
För att det skall bli några bilder som jag tycker är värda att titta på så krävs det en ganska drastisk bildredigering. Framför allt måste kontrasten ökas avsevärt, genom att svartpunkt och vitpunkt definieras i den reflekterade bilden. En bra beskrivning från Moderskeppet över hur du sätter vit- och svartpunkt hittar du här på YouTube.
Nästa avsnitt - En Stad i Vatten, del 5, "Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?"
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Bilddagbok
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Konstfoto
Hälsningar, Bjarne
Jag skulle aldrig försvara Terje's "bedrägeri", men om han varit helt öppen med att han klonade in objekt i sina bilder (utan att stjäla andras bilder) så hade jag försvarat hans rätt att göra det. Fast då hade han aldrig blivit årets Naturfotograf.
Som du säger så kan man även med subtila metoder, som val av bildvinkel, manipulera avbildningen av verkligheten.
Av den anledningen tror jag att uppriktighet är det enda receptet om man strävar efter trovärdighet i sina bilder. Att vara öppen och ärlig med hur man skapar sina bilder, både vid exponeringstillfället och efterbehandling.
Dessutom har jag inga prisbelönta bilder, då jag inte deltar i några tävlingar - och har inte gjort detta under de senaste tjugo åren!
Utan att försvara Terjes senare agerande, så är det ingen tvekan om att han dessförinnan, åtminstone i mina ögon, kom in med en välbehövlig förnyelse av naturfoto. En stil som tydligt har influerat ett flertal senare fotografer (även om de nu tyvärr kanske inte öppet erkänner det). Hur som helst så hoppas jag att vi får se mer nya bilder från Terje framöver.
Hälsningar//GöranR
Uppskattade ord från en erfaren bloggare.