Varför tävla i foto?

Det här är en fråga som är oerhört provocerande för en del fotografer som aldrig skulle tävla med sina bilder. Andra lägger ner massor av tid (och en hel del pengar) på att delta i så många tävlingar de hinner. Men de flesta som deltar i fototävlingar hamnar någonstans däremellan. I den gruppen hittar ni även mig.

"Vår Framtid" - Av mina egna bilder är det här en av mina favoriter. En väldigt personlig bild eftersom motivet står mig nära. Men bilden kan också symbolisera något mer allmänmänskligt och fungerar därför även utanför det personliga sammanhanget. Bilden har fått rikligt med erkännande i tävlingssammanhang, men också passerats obemärkt i en del tävlingar. Ett bra exempel på hur bilder kan bedömas olika. 

Tävling inom foto kan ibland ses som en speciell genre inom fotografering och är egentligen en ganska märklig företeelse. Om man skickar in bilder till fototävlingar så har man accepterat att en utomstående betraktare (jury) gör en bedömning av dina bilder. En betraktare som inte känner dig och dina förutsättningar. Inte känner till din personlig historia som kanske har lett fram till ditt högst personliga bildspråk.  Bedömningen är visserligen baserad på vissa accepterad kriterier, men är ändå en högst subjektiv bedömning. Juryn jämför och rankar dessutom din bild gentemot andras bilder. I princip får din bild ett antal poäng.

"Vilse" - Gemensamt för alla bilder som illustrerar den här artikeln är att det är bilder som jag själv tycker om. Typiskt är att några av bilderna lyckats riktigt bra i en del tävlingar medans de passerat obemärk i andra.

Denna subjektivitet innebär att en bild som placerar sig längre ner i resultatlistan inte nödvändigtvis är en "sämre" bild än den som placerar sig högst upp. Med en annan jury så blir resultatlistan garanterat annorlunda. Dessutom, om du har ett personligt bildspråk som kanske, av konstnärliga ambitioner, starkt skiljer sig åt från de kriterier som för tillfället är rådande bland fototävlingar, så är antagligen fototävlingar inte var du skall söka feedback på dina bilder. Många etablerade fotokonstnärer skulle antagligen inte placera sig högt i fototävlingar (om bilderna är anonyma). Det här gäller tävlingar i alla skapande verksamheter - dans, litteratur, musik, såväl som bild. Jämför gärna med Melodifestivalen. Den eviga rubriken på löpsedlarna dagen efter - Vann bästa låten?

 Den här bilden är från ett personligt projekt, "Stad i Vatten", där verkligheten gestaltas genom reflektioner i vattensamlingar av olika slag. Projektet kan ni läsa mer om i tidigare blogginlägg. Bilderna, som jag själv tycker väldigt mycket om, har även dessa både lyckats och passerats obemärkt i tävlingsammanhang.

Varför då överhuvudtaget utsätta sig för denna märkliga företeelse?

 Det finns säkert många anledningar,  men jag tror att de flesta hamnar inom någon eller flera av följande kategorier:

1. För pengar eller prylar av ansenligt värde. Här har vi de stora fototävlingarna, ofta sponsrade av något av de stora kamera märkena eller andra penningstarka företag.

2. För beröm och erkännande. Årets bild eller internationella salonger som oftast inte har några ekonomiska priser.

3. För feedback och bekräftelse i sin ambition att utvecklas som fotograf. Här har vi alla fototävlingar i Fotoklubbars regi, lokala, regionala, och nationella.

För mig själv, och säkert många fler, är det en fjärde anledning som är mest drivande, och det är att jag får ett syfte med bilder jag tycker jag lyckats bra med. Ett mål dit jag skall ta bilderna och inte bara samla dem på hårddisken. Jag kan lägga ner tid på dem och försöka göra dem så bra som jag bara kan.

"Ögat" - Ett "gatufoto" fångat i stunden utan tid till eftertanke eller planering. Inte tekniskt perfekt, men det personliga anslaget i den äldre kvinnans ansikte försjunket i tankar, är antagligen vasd som gör att den fungerat.

Om du inte redan har tävlat i foto så bör du ta dig en självkritisk funderare innan du deltar i någon fototävling. Om du har svårt att ta kritik eller känner dig personligen ratad om inte alla ser storheten i dina bilder, så lär antagligen inte tävlande i foto bli någon positiv upplevelse. Om du däremot vill visa dina bilder för andra. Testa hur bilderna fungerar utan din personliga kontext. Kanske i bästa fall även få lite konstruktiv kritik. Då är det bara att sätta igång.

En övervägande majoritet av alla fototävlingar har digital anmälan vilket innebär att du laddar upp din digital bild via nätet. Om du dessutom vill ha möjlighet att få feedback och diskutera varför dina bilder lyckades, eller inte lyckades, så bra, så rekommenderar jag att du söker dig till din närmaste fotoklubb. Alternativt kan du söka dig till nätforum avsedda för att visa och kommentera bilder. Om du väljer det senare, så var uppmärksam på att detta, med få undantag, ofta blir forum för inbördes beundran. Kanske något som höjer självförtroendet för stunden, men knappast något som hjälper till att utveckla ditt fotograferande.

"Inflygning" - I förberedelsetid är det här raka motsatsen till "Ögat" ovan. Här har jag tidigare sett skarvarna flyga in mot den lilla holmen. Exponeringen är inställs, kameran står på stativ och är förfokuserad. Jag står och väntar på att en skarv skall flyga in i bilden där jag vill ha den, innan jag trycker på avtryckaren.

Men kom ihåg - Bilden bör inte förminskas i våra egna ögon av att inte lyckas i en fototävling, men vi kan lära oss av varför den inte fungerar för andra betraktare. På så vis kan vi utvecklas i hur vi delar och förmedlar känslan i våra bilder till andra.

Summering Av Fotoåret 2015, del 3

Att vara ute och fotografera tillsammans med andra händer tyvärr inte så ofta i min vardag. Desto roligare är det när tillfället yppar sig. Två tillfällen blev det tillsammans med medlemmar i AstraZeneca/Dentsply fotoklubb. En förmiddagsfotografering i  Mölndals Kvarnby på vårkanten och en  tvådagars tur med övernattning till Lurö i Vänern. Den senare med båttransport och guidning av Hans Kongsbäck.  Trots att fotografering i allmänhet, och kanske naturfoto i synnerhet,  är en ganska individuell sysselsättning, Så verkar det som om samvaron och samtalet mellan exponeringarna stimulerar till att bilder vid dessa tillfällen har en högre andel "keepers". Ett par av årets personliga favoriter kommer därför från Lurö där vi fick uppleva en fin solnedgång såväl som en fullmåne.

"Solnedgång över Lurö" - Ett utmanande motiv som krävde tre olika exponeringar för att få ett tillräckligt dynamiskt omfång. Jag har svårt att få till ett naturligt utseende med de HDR verktyg som finns, därför är bilderna är manuellt samanslagna i Photoshop.

"Fullmåne över Lurö" - Från sol till måne. Även denna bild är en komposit av exponeringar, närmare bestämt två. En för månen och en för det övriga landskapet.

Apropå månen så var vi många som ville föreviga månförmörkelsen den 28 September. Händelsen var rejält upphaussad i media och många var dem som förväntade sig en jättelik "blodmåne" den tidiga måndagsmorgonen. Var själv uppe vid Masthuggskyrkan mellan 02 och 05 på morgonen. En del åskådare som med sina iphones försökte föreviga händelsen var besvikna över att även en "blodmåne" är väldigt liten på himlavalvet. Vi med långa, men ljussvaga, teleobjektiv blev besvikna när vi upptäckte hur ljussvag en förmörkad måne är i förhållande till en normal fullmåne. Trots allt så är det en spektakulär händelse som flyttar vår upplevelsehorisont utanför vår planet och dess problem. För de som missade det denna gången så bjuds det ett nytt bra tillfälle i Januari 2019(!).

Den beryktade "blodmånen". Här representerad som en komposit av seriella exponeringar mot väst med Älvsborgsbron som fond.

Det finns mer att glädjas över under året som gick men ytterligare ett par höjdpunkter är värda  nämnas, om än kort.

 Mats Anderssons bildvisning  i September för AstraZeneca/Dentsply FK. Mats är en av de svenska naturfotografer som jag beundrar mest, både för hans bilder i sig men också för hans inställning till naturfoto som en konstform. Vi fick se en hel del av hans nya bilder från Island och jag ser fram emot när de publiceras i bokform.

I November fick också fotoklubbarnas styrelse under två kvällar en fortbildning i Ateljefoto av Digitalfotografen.se. Mycket lärorika och tänkvärda råd och tips. Avsikten är att sprida dessa nyvunna kunskaper vidare till andra intresserade i fotoklubbarna.

"Ateljefotokurs" - Mest värdefulla ögonöppnaren för mig själv - "var inte rädd för skuggorna".

Man bör väl avrunda en resumé över året som gått med några föresatser för det nya året. Nyårslöften har aldrig varit min grej men man kan uttrycka det som några önskningar för det nya fotoåret:

• Att lägga upp mina bilder också på Instagram.
• Fler bilder i mina ”projekt”
• Göra färdigt egna hemsidan (som sagt så pratar vi om önskningar)
• En fotoresa till Island står också högt på önskelistan.
• Många, många, många fler fototillfällen, med och utan sällskap.

 Till sist en önskan åt oss alla fotoentusiaster - Ett riktigt bra fotoår 2016

Summering Av Fotoåret 2015, del 2

Varje år försöker jag gå åtminstone en workshop för att lära mig något nytt, eller bara få ett nytt perspektiv på mitt fotograferande. Under 2015 blev det en workshop på Abecita i Borås i april - "Upptäck ditt personliga bildspråk" ledd av Göran Segeholm, en av Sveriges mest eftersökta fotolärare.  Även om jag inte tror att jag upptäckte mitt personliga bildspråk på grund av workshopen, så var det stimulerande att lyssna på Görans insiktsfulla kunskaper och synpunkter.  Som den pedagog Göran är, så var det också kul att under hans guidning, diskutera inom gruppen varandras bilder och våra famlande sökande efter ett bildspråk. Vi var i sanning en brokig grupp fotoentusiaster med olika syn på fotografi och med väldigt olika bildspråk. Glad att ha träffat dem alla och att följa några av dem, om så än bara på FB. Jag tror att workshopen har gjort mig mer öppen för annat än min egen fotografiska inriktning och att inte avfärda bilder som ointressanta bara för att de vid en första anblick känns främmande.

"Bojar" - Görans workshop tror jag har gett mig mer tilltro till mitt inre öga, och att inte dra mig för att lägga upp udda favoritbilder som den här på sociala medier. 

En för mig lite udda uppgift på vårkanten var att ta en gruppbild på deltagarna vid årets släktmöte med Annas sida av släkten. Med tanke på att antalet släktingar uppgick till över 200 så är det ingen liten familjebild vi pratar om. Trots det så är kraven samma som på en mer intim familjebild. Alla skall synas, upplösning skall vara tillräcklig för att alla ansikten skall vara synliga i detalj även vid förstoring, jämnt ljus, helst ingen som blundar, och dessutom skall fotograferingen vara över innan deltagarna tappar tålamodet, ca 5-10 min (och då pratar jag inte bara om barnen).

För att alla skall synas på en bild med så här många deltagare så krävs en upphöjd kameraposition, 3-4 meter. Jag har sett fotografer, som är specialiserade på den här typen av gruppbilder, som använder något som ser ut som en extra hög domarstol i tennis med ett matchande kamerastativ. Givetvis hade jag inte tillgång till något sådant, men som tur var fanns en balkong där jag kunde rigga stativet och kameran. Dessutom gick det att samla deltagarna i en muromgärdad halvcirkel i ett väderstreck som gav en snygg bakgrund. Dessa faktorer var helt avgörande för ett bra slutresultat. Det som jag inte kunde påverka var vädret. Det var en ganska kylig majdag och en väderleksprognos utlovade ett regnoväder som skull komma in just i samband med den schemalagda fotografering. Därför var det viktigt att fotosessionen gick snabbt och utan strul.

Under en samling tidigare på dagen fick jag möjlighet att tala till alla deltagarna på släktmötet. Där kunde jag berätta om hur jag ville att fotograferingen skull gå till. Varför det var viktigt att alla infann sig i tid så att inte de första började frysa och ville gå in innan eftersläntrarna var på plats.  Varför det var viktigt att stå så man ser kameran för "om du ser kameran så ser kameran dig". Varför det var viktigt att inte flytta på sig när fotograferingen väl pågick eftersom bilden skapades genom att sammanfoga tre exponeringar för att få tillräckligt hög upplösning. Denna information gjorde faktiskt att hela fotosessionen tog mindre än 10 min från det att de första anlände till platsen.

All planering och alla förberedelser kunde trots allt varit förgäves om inte vädergudarna hade fördröjt regnet med 20 minuter. Nervöst var det så klart, men jag blev en värdefull erfarenhet rikare och (nästan) helt nöjd med slutresultatet.

Den slutliga gruppbilden som är sammanfogad av tre exponeringar i stående orientering för att öka upplösningen. Dessutom användes ett antal extra exponeringa för att ersätt blundande ögon. Efterbearbetningen tog därför ett antal timmar. Den slutliga upplösningen är 8200 x 5500 px. 

Fortsättning i "Summering Av Fotoåret 2015, del 3"

Summering Av Fotoåret 2015, del 1

Så här i början på året är det klokt att gå tillbaka och fundera på hur året som gått egentligen utvecklade sig. Oftast upptäcker man att man kanske gjort mer och lite bättre än man vid en första tanke tror, och det är det värt att glädja sig åt. Det som inte blev så bra får man istället försöka dra lärdom av. Det mesta (och viktigaste) är så klart privat, men en summering av fotoåret delar jag gärna med mig av.

Ett år rymmer mycket när man börjar summera det. Vill man dessutom illustrera det med några av de bilder jag är mest nöjd med under året så kan det bli väl långt. Därför har jag delat upp denna blogen i tre avsnitt.

Året 2015 började och slutade med en ganska låg motivation för fotointresset. Det brukar vara så varje år och kanske beror det på vädret, luften, eller ljuset/mörkret. Uppriktigt sagt så har jag aldrig riktigt förstått varför.

Trots det så blev året däremellan ganska bra. Västsvenska Fotoexpo i Skara i mars var en trevlig tillställning eftersom jag var lyckosam att få ta emot utmärkelser i flera klasser, bl.a. i kollektion och i enskild bild, påsikt (dvs bild på papper). Att få uppmärksamhet och uppskattning för sina bilder i konkurrens med andra duktiga fotografer är kul, men kanske än viktigare för mig personligen är att det sporrar mig att vilja göra mer.

"Minnen av en järnväg" - Denna kollektion resulterade i Stor Bronsplakett, kollektion påsikt, vid VSF Expo i Skara. En kul detalj är att bilderna är tagna vid ett besök på Skara Järnvägsmuseum i samband med en klubbledarträff i Skara året dessförinnan.

"Öringfällor" - Denna bild, tagen en regntung kväll vid Verkeån nära Haväng i Skåne, fick ta emot en Liten Bronsplakett vid VSF Expo i Skara.

Jag bestämde mig också i början på året att arbeta mer med "projekt". "Frusna Landskap" är en serie med bilder av små och stora landskap där vatten, is, och sten möts. Där finns fortfarande ganska få bilder men jag hoppas fylla på lite de närmaste veckorna om kylan håller i sig. En mer aktiv serie är "En Stad i Vatten" som är en serie bilder  som avbildar staden (och dess människor) genom deras reflektioner i en vattenyta. Serien "En Stad i Vatten" har också inspirerat till ytterligare en serie reflektioner i vatten, "Naturspeglingar", fast som namnet antyder så är dessa skapade ute i naturen och inte inne i staden.

"Ett Blad på en Spegel" - En bild från serien "Naturspeglingar". Bilden kan var lite svår att dechiffrera tills man ser att bilden är reflexer i vattenyta på vilken det flyter ett löv. Eftersom det är en vattenspegel har jag dessutom "speglat" bilden för att få den rättvänd.

"En Stad i Vatten" var det projekt som jag ägnade mest tid åt under året och några av dessa bilder finns både på FB (TC Foto) och i min portfolio på Fotosidan (clementz.fotosidan.se). Dessutom erövrade en kollektion med bilder från denna serien Guldmedalj (Kollektion, digital bild) i Göteborgsmästerskapen i slutet på året. Jag hoppas att fylla på serien med fler bilder under det nya året, men har också ett hundratal bilder från serien som ligger och "mognar". Vi får se hur många som blir kvar efter ytterligare gallring.

Den här kollektionen från min serie "En Stad i Vatten" gav 1:a pris i kollektion, digital, vid Göteborgsmästerskapet i December .

Fortsättning i "Summering Av Fotoåret 2015, del 2"

En Stad i Vatten, del 5

Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?

Hur känner man igen en bra bild?
Går det att definiera vad som är en bra bild?

Det är frågor som jag ofta ställer mig när jag tittar på mina och andras bilder och ligger som tema för några av de följande inläggen.

Vad menar man med en bra bild? Är en bild som många "gillar" en bra bild? Är en bild som vinner priser en bra bild? Är bilden som mamma tycker om en bra bild, eller krävs det att bilden får uppmärksamhet på kultursidorna i SvD för att det skall vara en bra bild? Jag skall avslöja med en gång att jag inte har någon allmän definition på vad som är en bra bild. Jag vet (oftast) vad jag själv tycker är en bra bild, men den definitionen eller känslan är en färskvara och gäller bara nu, i det stadiet av livet, och den situation, jag befinner mig i här och nu. Jag är övertygad om att, precis som när vi skapar våra egna bilder, så formas även bilder vi tittar på av våra erfarenheter, kunskap, och kultur. Av den anledningen kan det inte finns någon objektiv bedömning eller värdering av en bild.

Jag tror att de flesta är överens om att bedömningen av en bild måste vara subjektiv och ligger hos varje enskild betraktare.

Abstrakt men kanske ändå identifierbart motiv. Varför gillar jag denna bilden av Lagerhuset nere vid Rosenlund mer än om jag bara fotograferat samma vägg rakt av? Kanske av samma anledning som jag är förtjust i Salvador Dalis surrealistiska målningar. Det är något i den förvrängda, tillskruvade verkligheten, både i konst och litteratur, som stimulerar något belöningssystem i hjärnan. Men varför?

Trots detta tilltalas betraktare mer av vissa bilder än av andra och beroende på sammanhang/grupp, kan det också finnas någon typ av konsensus om vad som anses vara en bra bild. Det kan vara komposition enligt det gyllene snittet eller tredjedelsregeln.  Det kan vara det gyllene ljuset i landskapsfotografering i gryning eller den "blå timmen" vid skymningen. Det har skrivits många spaltmetrar om dessa "råd" och "regler". En bok, som är bra mycket bättre än tidskrifternas  "10 tips för att dina bilder skall bli bättre",  som jag kan rekommendera och som ger en bra och lättillgänglig genomlysning av området är George Barr, Kreativ fotografi -från inspiration till bild (Engelsk titel - Take Your Photography to the Next Level).

Man skall inte rynka på näsan åt dessa grunder i fotografins hantverk. Precis som i kokkonst, där det är bra att känna till grundregler för vad som passar tillsammans i en maträtt, så är det också tryggt att känna till hur man komponerar,  ljussätter, och bygger upp en bild för att det skall bli ett helt ok fotografi. Däremot måste stjärnkockar, precis som de bästa fotograferna, ibland bryta grundreglerna och skapa sina egna regler, för att skapa något unikt. Det ligger i sakens natur, att den som strikt håller sig till regler och etablerad kunskap, gör ett bra jobb, men skapar aldrig något unikt. Det tror jag gäller inom all skapande verksamhet - musik, konst, litteratur, och naturvetenskaplig forskning. Det senare något som många kanske inte normalt betraktar som skapande verksamhet men som kräver likartade egenskaper, fantasi/kreativitet, inovation/originalitet.

Här är bilden inte lika abstrakt som den föregående. Det går att skönja två nybakade studenter i samspråk med en tredje man. Är detta en "bra" bild? Kanske, kanske inte, men den tilltalar mig mer än motsvarande motiv direkt avbildat.

Någon som är erfaren i att titta på bilder, eller "läsa" bilder, kan självklart se, eller utläsa, mer i en bild än någon som har mindre vana. Det är inte konstigare än att någon kunnig i ett språk förstår mer än jag gör av en text på ett för mig främmande språk. Bilder utgör också ett språk, men de försöker kommunicera till oss på sitt eget (bild)språk.

Däremot tycker jag inte att man har tolkningsföreträde på vad som är en bra bild bara för att man är duktig på att läsa och analysera bilder. Däremot kan en bra analys eller läsning påtala och öppna ens ögon för något som man själv inte upptäckt i en bild. Vilket så klart kan göra att jag, eller mamma, ändrar åsikt huruvida det är en bra bild eller inte.

Det finns undantag i vissa speciella sammanhang, ett tangerar ett område som jag tänkte ha som tema i ett senare avsnitt, nämligen Att tävla i foto. Dokumentär fotografi har också en särställning eftersom det där inte är lämpligt att överlämna tolkningen till betraktaren. Dokumentärbildens primära uppgift är att berätta en historia och bilden skall försöka förmedla denna berättelse  oavsett betraktarens bakgrund.

Här är vi tillbaka till en näst intill helt abstrakt bild. Här får hjärnan jobba med att fylla i konturerna och identifiera vad det är för former som döljer sig i vågorna. Ni känner ert Göteborg bra om ni lyckas identifiera motivet.

Jag vill avsluta det här inlägget med att jag tipsa om Jeff Curtos's webbsida. Jeff Curto är Professor Emeritus i Photography vid College of DuPage i Glen Ellyn, Illinois. Han har en site som innehåller hela hans universitetskurs i fotografins historia, 15 föreläsningar och totalt ca 30 timmar podcasts inspelade under hans föreläsningar. En fantastisk kostnadsfri resurs. 

Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 6. "Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?"