En Stad i Vatten, del 5
Reflektioner på estetik - Vem bestämmer vad som är en bra bild?
Hur känner man igen en bra bild?
Går det att definiera vad som är en bra bild?
Det är frågor som jag ofta ställer mig när jag tittar på mina och andras bilder och ligger som tema för några av de följande inläggen.
Vad menar man med en bra bild? Är en bild som många "gillar" en bra bild? Är en bild som vinner priser en bra bild? Är bilden som mamma tycker om en bra bild, eller krävs det att bilden får uppmärksamhet på kultursidorna i SvD för att det skall vara en bra bild? Jag skall avslöja med en gång att jag inte har någon allmän definition på vad som är en bra bild. Jag vet (oftast) vad jag själv tycker är en bra bild, men den definitionen eller känslan är en färskvara och gäller bara nu, i det stadiet av livet, och den situation, jag befinner mig i här och nu. Jag är övertygad om att, precis som när vi skapar våra egna bilder, så formas även bilder vi tittar på av våra erfarenheter, kunskap, och kultur. Av den anledningen kan det inte finns någon objektiv bedömning eller värdering av en bild.
Jag tror att de flesta är överens om att bedömningen av en bild måste vara subjektiv och ligger hos varje enskild betraktare.
Abstrakt men kanske ändå identifierbart motiv. Varför gillar jag denna bilden av Lagerhuset nere vid Rosenlund mer än om jag bara fotograferat samma vägg rakt av? Kanske av samma anledning som jag är förtjust i Salvador Dalis surrealistiska målningar. Det är något i den förvrängda, tillskruvade verkligheten, både i konst och litteratur, som stimulerar något belöningssystem i hjärnan. Men varför?
Trots detta tilltalas betraktare mer av vissa bilder än av andra och beroende på sammanhang/grupp, kan det också finnas någon typ av konsensus om vad som anses vara en bra bild. Det kan vara komposition enligt det gyllene snittet eller tredjedelsregeln. Det kan vara det gyllene ljuset i landskapsfotografering i gryning eller den "blå timmen" vid skymningen. Det har skrivits många spaltmetrar om dessa "råd" och "regler". En bok, som är bra mycket bättre än tidskrifternas "10 tips för att dina bilder skall bli bättre", som jag kan rekommendera och som ger en bra och lättillgänglig genomlysning av området är George Barr, Kreativ fotografi -från inspiration till bild (Engelsk titel - Take Your Photography to the Next Level).
Man skall inte rynka på näsan åt dessa grunder i fotografins hantverk. Precis som i kokkonst, där det är bra att känna till grundregler för vad som passar tillsammans i en maträtt, så är det också tryggt att känna till hur man komponerar, ljussätter, och bygger upp en bild för att det skall bli ett helt ok fotografi. Däremot måste stjärnkockar, precis som de bästa fotograferna, ibland bryta grundreglerna och skapa sina egna regler, för att skapa något unikt. Det ligger i sakens natur, att den som strikt håller sig till regler och etablerad kunskap, gör ett bra jobb, men skapar aldrig något unikt. Det tror jag gäller inom all skapande verksamhet - musik, konst, litteratur, och naturvetenskaplig forskning. Det senare något som många kanske inte normalt betraktar som skapande verksamhet men som kräver likartade egenskaper, fantasi/kreativitet, inovation/originalitet.
Här är bilden inte lika abstrakt som den föregående. Det går att skönja två nybakade studenter i samspråk med en tredje man. Är detta en "bra" bild? Kanske, kanske inte, men den tilltalar mig mer än motsvarande motiv direkt avbildat.
Någon som är erfaren i att titta på bilder, eller "läsa" bilder, kan självklart se, eller utläsa, mer i en bild än någon som har mindre vana. Det är inte konstigare än att någon kunnig i ett språk förstår mer än jag gör av en text på ett för mig främmande språk. Bilder utgör också ett språk, men de försöker kommunicera till oss på sitt eget (bild)språk.
Däremot tycker jag inte att man har tolkningsföreträde på vad som är en bra bild bara för att man är duktig på att läsa och analysera bilder. Däremot kan en bra analys eller läsning påtala och öppna ens ögon för något som man själv inte upptäckt i en bild. Vilket så klart kan göra att jag, eller mamma, ändrar åsikt huruvida det är en bra bild eller inte.
Det finns undantag i vissa speciella sammanhang, ett tangerar ett område som jag tänkte ha som tema i ett senare avsnitt, nämligen Att tävla i foto. Dokumentär fotografi har också en särställning eftersom det där inte är lämpligt att överlämna tolkningen till betraktaren. Dokumentärbildens primära uppgift är att berätta en historia och bilden skall försöka förmedla denna berättelse oavsett betraktarens bakgrund.
Här är vi tillbaka till en näst intill helt abstrakt bild. Här får hjärnan jobba med att fylla i konturerna och identifiera vad det är för former som döljer sig i vågorna. Ni känner ert Göteborg bra om ni lyckas identifiera motivet.
Jag vill avsluta det här inlägget med att jag tipsa om Jeff Curtos's webbsida. Jeff Curto är Professor Emeritus i Photography vid College of DuPage i Glen Ellyn, Illinois. Han har en site som innehåller hela hans universitetskurs i fotografins historia, 15 föreläsningar och totalt ca 30 timmar podcasts inspelade under hans föreläsningar. En fantastisk kostnadsfri resurs.
Nästa Avsnitt - En Stad i Vatten, del 6. "Reflektioner på estetik - Är en vacker bild en bra bild?"
Skriver om
Innehållskategorier
- Intresse - Bilddagbok
- Intresse - Gatufoto
- Intresse - Konstfoto
Det enkelt sättet att bedöma bilder är utifrån ett syfte. Om bilden fyller sitt syfte, om den fungerar i ett visst sammanhang, är ett sätt att värdera en bild. I marknadsföring och journalistik är det ofta rätt enkelt att konstatera vilken bild som kommer att fungera bäst.
En del delar upp bilder i färdiga och ofärdiga bilder. Det vill säga om fotografen har gjort allt av situationen eller inte.
Jag tycker det ofta fungerar bra att titta på olika kvaliteter hos en bild. Det kan räcka med en stark kvalitet för att en bild ska vara lyckad, som starkt innehåll, intressant komposition, fantastiskt ljus, bra kontakt med personen på bilden, ett avgörande ögonblick osv. Ofta kan många enas om kvaliteterna hos en bild, men de kan värdera kvaliteterna olika.
Jag tror att det är viktigt att känna in bilder när men bedömer dem och inte leta fel. Brister i formell mening kan var en tillgång och exempelvis göra bilden mer spännande och autentisk. En felfri bild kan bli otroligt tråkig.
Jaja, det var några osorterade tankar.
PS: Jag håller inte riktigt med dig om att: " Dokumentär fotografi har också en särställning eftersom det där inte är lämpligt att överlämna tolkningen till betraktaren. Dokumentärbildens primära uppgift är att berätta en historia och bilden skall försöka förmedla denna berättelse oavsett betraktarens bakgrund."
Jag tycker att bra dokumentär fotografi kan leda till fler tolkningar, associationer och känslor än de som fotografen avsettt. Risken är att fotografen tar övertydliga bilder som inte som inte blir särskilt intressanta.
Precis som du påpekar Magnus, så är jag övertygad om att det inte finns något universellt recept på vad som är en bra bild. Men varför skall vi göra det lätt för oss :-). Min poäng är att de flesta av oss trots det sätter etiketterna "bra", eller "mindre bra", på alla bilder vi ser. I vissa fall görs det aktivt och ibland tydligt verbalt. För det mesta gör vi det kanske omedvetet genom att titta någon sekund längre på en "bra" bild och kanske lägger den på minnet, medan en mindre bra bild passerar mer obemärkt förbi.
Att bedöma bilder utifrån ett syfte är ett intressant angreppssätt som jag inte funderat över men som låter både meningsfullt och användbart när du nämner det. Dock kvarstår det att de flesta som tittar på bilder använder de enklare etiketterna "bra" eller "mindre bra" om en bild, oavsett om vi tycker det är meningsfullt eller inte.
Min fundering över vad som är en bra bild eller inte, handlar inte så mycket om den mer aktiva, intellektuella, bedömningen av en bild. Den handlar mer om hur vi uppfattar bilder instinktivt och känslomässigt.
Min utgångspunkt var inte att hitta något "recept" på en bra bild, utan en mer amatörfilosofisk fundering huruvida det finns några egenskaper i en bild som tilltalar oss omedvetet. Jag kommer att "filosofera" vidare kring detta i några följande blogginlägg.
Vad det gäller dokumentär fotografi så är i alla fall ambitionen med dokumentär fotografi, precis som med dokumentär film eller litteratur, ändå att försöka beskriva, åtminstone en aspekt av verkligheten, så objektivt som möjligt. Sen instämmer jag , som jag också påpekar i bloggen, med att det inte är möjligt att vara fullständigt objektiv.
Men just denna ambition att försöka vara objektiv (även om man i strikt mening misslyckas) gör att dokumentärfotografin enligt min mening skiljer sig från annan fotografi . Om man inte utger sig för att ägna sig åt dokumentär fotografi så tror jag ni håller med om att man har en större frihet till en personlig tolkning av vad som befinner sig framför kameran.
Instämmer med Froderberg om att dokumentär fotografi inte är så annorlunda än annan fotografi. Det är lätt att man tänker på sådana foton som någon slags objektiv sanning, men även dokumentär fotografen väljer ju sina motiv och sättet att berätta utifrån sina erfarenheter och åsikter. Så även har betraktaren en viktig roll och kanske t.o.m. en skyldighet att göra sin tolkning.