Större hackspett

En stannfågel som lever allmänt utspridd; inte bara i landet, utan från Europa till Ochotska havet. På bilderna är det en och samma individ; en hanne (röd fläck i nacken). Den har sitt revir i ett klibbalskärr, där den också är fotograferad. Själv upplever jag dem som mindre skygga då de serveras mat på vintern. Nötbehållaren i trädgården är en favorit. Året om går det att lokalisera hackspett genom näbbens trumvirvel på trädstammen, och i häckningstider kan de ha många högljudda rop, speciellt om flera par har revir intill varandra. 

Nötväckan

Sitta europaea med fint namn. Stannfågel som kilar upp och ner för trädstammen som den vill. Har sitt fasta revir där den gömmer jordnötterna jag gav den i skogen. Flyger iväg sådär 50 meter, kilar in nöten i en springa, sedan samma om igen. Minns nästan alla nötter genast, men har glömt många mot slutet av vintern. Men det gör inget, den gömmer inom en begränsad radie på favoritställen, så den vet ändå var den skall leta. Vid vårhäckningen är den högljudd, det går knappast att missa om det finns en nötväcka i skogen. Av färgerna att döma, är det möjligen både hane och hona på bilderna. 

Rödhaken

Sötshock! kunde rubriken också varit. Det är en liten söt favorit som jag värnar mycket om i trädgården, blir glad varje gång jag ser den. Dessa bilderna är också tagna i skogen för "rätt" fotomiljö. Tycker bakgrund och miljö gör mycket när levande varelser skildras. Dess färg gör den lätt att upptäcka i vinterskogen; ibland rör den sig vid marken som en gärdsmyg, ibland sitter den 2 meter upp på en gren. Gillar täta snår, och har en vårsång som ibland låter som de klaraste porlande toner, en riktig favoritsångare, ett närmast himmelskt ljud. 

Nu blev det ganska många bilder, men till sist blev det omöjligt att välja bort fler, den är så fin.

Kråkor

En ganska svår fågel att fotografera, går knappast att smyga sig på dem. Men denna gången gick det bra, avståndet till den utspridda flocken var precis lagom. De såg hur småfåglarna fick mat i skogen, och höll noga uppsikt över allt som skedde, naturligtvis på behörigt avstånd. Då spanarna är utspridda, är alla manövrar från min sida dömda att misslyckas, men nu var de så nyfikna, och avståndet de satt på passade brännvidden fint. Det var bara att fotografera? Nej, de satte sig nogsamt med någon risig gren emellan, så jag fick lirka och stå i olika ställningar för att hitta en glugg i riset. Det accepterade de. 

                ...och så till sist - en skata.

Koltrasten

En tacksam fågel; ge den frön och äpplen hela vintern, så sitter den på takåsen och sjunger de mest underbara drillar och serenader om försommarkvällarna. Häckar gärna i trädgården, och har hämtat hjälp från frun min när katt kommit för nära. Under vintermatningen kan den, om många koltrastar är tillstädes samtidigt, lägga mycket energi på att jaga varandra runt maten. Hanen är den med gult på. Det finns minst en miljon par i landet, en del går åt på vintern utanför huset när duvhöken är hungrig. 

Dessa bilder är tagna i skogen.