Av fjädern blev det ingen höna

Nu blir det färgbilder ett tag, startar med fjädertema. 

Buteo buteo heter ju ormvråk på det nästan utdöda språket. Vilket översatt blir vråk vråk. Lite oskarpt på de första bildernaNågot bättre. Den är inte ringmärkt, lite ovanligt tycker jag. Så flög några tranor förbi bakom mig när jag såg efter ormvråken. Vändning 180 grader, och några snabba bilder. Vad jakttornen i trakten är till för vet jag inte. De är många, och viltet nästan inget. Här fanns faktiskt ett litet älgbestånd för 20 år sedan, men det sköts bort. Någon påstod att det var av trafiksäkerhetsskäl. Som tur är skjuter ingen på tranorna. Ännu. Har själv varit jägare, och har inget emot jakt. Men jakten ska kombineras med vett, vilket bevisligen inte alltid sker. Har varit med om otäcka saker häromkring. Så samma fjäder som innan, nu i färg. Gillar den lite varma nyansen. Den blå pricken går bra att fantisera över. Har ingen aning vilken fågel fjädern kommer ifrån.

Svartvita fjädrar, men mest svart.

Nu gör jag andra försöket att få ut det här, är något tankspridd då ett av barnbarnen är sjuk på ett oroande sätt. Så egentligen tänker jag inte på vad jag gör, bara på den lille. Men jag gör ett försök.

Först den stolta rovfågelns blick. Det är något speciellt med den, kraniets form framhäver det. Och en tillSedan en och samma fjäder på 4 olika sätt. Först form och ton. Lägg märke till den fantastiska uppbyggnaden med de hophakade lamellerna, och centralröret.Sedan lite mer litterärt, över skrivbordet.Som den är, över vitt papper.Och slutligen- struktur.Allra sist sitter en fjäderlös vän och spanar framöver. Vad ska hända?

Några fler fåglar

Här är några fåglar till.

Först trädkryparen, som genom sin fjäderdräkt är bra kamouflerad mot stammen, de kan vara svåra att få syn på. Klorna väl avpassade för vertikalt liv på barken, och de styva stjärtfjädrarna trycks mot stammen och stabiliserar fågeln när den letar smått och gott i barkspringorna med  sin smala böjda näbb. Det var ganska svårt att få en bra bild på denna, trots en solig sommardag. Långt in bland träden, nära mark och buskar, är det inte mycket ljus som når sensorn.Hona av svarthätta kikar misstänksamt mot inkräktaren.Tranor landar på ängarna mot sjönmen de är ganska skygga.

De blandade svartvita korten - andra delen av två.

Först ut är denna fågel, en möjlig myrsnäppa, eller? Jag är nog på mer djupt vatten där än fågeln.En av mina favoritstigar, där jag på försommaren tar mina näktergalsbilder.Där är snårigt och sankt, perfekt för näktergalen. Min egen jungel. Men ibland, med tålamod, skicklighet och tur (inte minst!) sitter plötsligt en i en lucka långt in där någonstans. Men nu är hösten på gång, alla näktergalar har dragit sig söderut. De snår där först allt brakat ner, och sedan nytt växt långt över, de platserna gillar de bäst. Och ibland måste de upp i sin sångarposition, visa sig lite. Rakt upp lyckas solen stråla genom lövverket. En oräknelig mängd grenar och löv. Det hade varit väldigt svårt att se de små grågröna spolformade sångarna bland löven i Maj, om det nu inte hade varit att de låter så vackert. Bara att pejla med öronen och styra in blicken. Observant på minst lilla rörelse. Som en katt på jakt. Men fördelen med kamerajakt är, att hur många skott jag än skjuter, finns fågeln kvar. Och sjunger för omgivningen. Se här. Konsten att observera stillsamheten. Stå och se på den. Utan stress eller krav. Den bara finns där. Och väntar på dig. Antalet tranor hemomkring ökar hela tiden, år för år. Jag menar, förr flög alla över, nu rastar de också, en del häckar t.o.m. om sommaren. När jag kom på elcykeln såg jag några landa på en äng en bit bort, andra sidan en skogsdunge. Så jag gjorde en kringgående för tranorna osynlig manöver med elcykeln, och tog mig genom dungen, ålade sista metrarna. Det var väl mycket som skymde, så när jag blottade min närvaro, lyfte de. Och kärrhöken är ännu här, Afrika väntar. Till sist en riktigt stadig bit till blomfluga, fastnar nog inte så lätt i spindelnät. 

Svartvitt, där jag blandar korten, del 1 av 2.

Börjar lära mig lite nu om det svartvita, urval och bildbehandling. Om det gör bilderna bättre vet jag inte. Men här kommer febergubbens bilder, tur jag har ett lager att ta av. Och en trädgård med olika motiv. Det är inte så lätt att göra allt med feber, trötthet och lätt yrsel. Kan bli lite fel ibland. Svårt att bedöma om jag skriver så klokt (hoppas verkligen jag inte skriver något dumt av misstag). Å andra sidan vill jag inte bara se på TV och internet, så oerhört tråkigt det blir. Så jag fortsätter ändå, publicerar. Så blir det lite mening i de här sämre perioderna. 

Först ut - en frökapsel. Vallmo. Inte så vacker, men allt är ju inte vackert.Sedan detta, lite som en krater på en främmande planet, där livsformer sträcker sig upp. Men det är liljepollen.Och denna bild - oj! Inget för finsmakare, de som är illamående eller har epilepsi. Men jag kunde inte låta bli. Det är en bolltistel, ej utslagen. Och detta är riktigt svart och vitt, inga nyanser här inte. Tror nog att en värld med nyanser är bäst ändå. Så en dagslända, tror det fungerar monokromt också, trots att de är så väldigt färgrika annars. Mer åt porträtthållet. Sedan något jag aldrig tröttnar att se på - lövverk och solljus.Någon lönnvariant. Ljus, solblänk och skuggor leker runt. Och jag står där med kameran i hand, tillfälligt uppslukad.Ett lite mer undanskymt löv, inte direkt i rampljuset. Lite mindre, lite tärt.Och vilka kan dessa vadare vara? Fågelfoto verkar fungera på detta sätt, monokromt med nyanser.Skulle tro det här är en ung fiskmås, som får avsluta. Kommer och försvinner lite diskret. Gör vad den gör.