Några fåglar runt huset

Så fortsätter mina vandringar runt huset med kameran i hand, en härlig sysselsättning. Denna gång är temat fåglar. Och som oftast är bilderna några veckor gamla, eftersom jag hellre går ut till naturen eller hängmattan än sitter framför datorn. 

Först en törnsångare i ett träd med omogna plommon. Den hackar på det ruttna bredvid.Och så kanske den sista tornseglarbilden för i år. Som alltid lite suddig. Blåmesungen letar insekter i ett gult aprikosplommonträd. Ja, det heter så, en ursprungligen vild plommonsort från Mälardalen.Och så gladan som tittar nyfiket under sin dagliga patrullMycket ljus, men lite knepiga ljusförhållandenSolen lyser genom fjäderdräktenStarunge i grannens äppelträd, Transparent Blanche skulle jag tro.Nästa år är de ännu stiligareHär stör jag i måltiden En grönfink, möjligen från i årMånga gäster i plommonträdenKoltrasthonan solartar ett frö från någon blomma. Hur vet de vilka som är giftiga?Hoppas den stannar och får ungar. Brukar spara äpplen så de får vitaminer om vintern.

Närmiljö

Alla bilderna i denna blogg är tagna ett par meter från huset. 

Först en lite lätt fuktig törnsångare. Törnsångarna har haft ett bra år hemmavid, många häckningar har lyckats. Det är bra att ha små buskiga täta områden i trädgården som man inte besöker så ofta, då trivs småfåglarna bättre. Denna sitter i ett gammalt Reine Claude (gula söta aromatiska plommon) träd.En liten ljusglimtÄven ekorrar gillar plommon till dessert. En ung ekorre som mött något hemskt, tror att någon betat råttfällan med en hasselnöt, om det var riktat mot gnagare i allmänhet vet jag ej, men alla gillar inte ekorrar. Här har vä framben blivit avhuggit, benpipan sticker ut. Skadan är minst en vecka gammal. Hos människor skulle ju en öppen fraktur som denna leda till döden, bakterierna går rakt in. Men denna ekorre skuttade till synes helt obesvärat runt, åt, klättrade m.m. i veckor efteråt. Sedan har jag inte sett den, men å andra sidan kan de försvinna i månader för att sedan dyka upp igen. En ekorre har många möjligheter och många faror i ett villakvarter.Den Canonfientliga Montbretian "Lucifer". Så vacker, men så svår för sensorn. Här har jag ansträngt mig, och lyckats bättre, men bra är det inte. Antingen blir den röda färgen lite blek och de andra o.k. eller så blir den röda som den ska (ungerfär Ferrarirött) och de andra färgerna grällt vansinniga.Se där! En höstanemon i lätt romantiserat ljus. Härstammar från Mittens rike, en ranunkelväxt.Dagliljor är fina, har några kvadratmeter. Denna i bakljus som omväxling.Här ser ni varför jag gillar dem.Också lite romantiskt stuk.Och så 3 humlebilder, med lavendel. Den vanligaste insekten hemma i år. Lite suddig, de kräver kortare slutartider

Tredje inlägget från bildhög nr 29.

En lockande titel? Nej. Inte romantisk, inte lovande, spännande, utan mer byråkratisk. Det gäller att omväxla sig, därför blev det så. Men, det är samma sorts bilder som innan, inte lätt att förändra gubbar inte. Även om just denne gubben är ganska modern, lyssnar mest på musik från 2000talet, och hanterar det digitala. 

Första halvan blir fåglar, som jag alltid spanar efter. Men ibland vet jag inte vad jag spanar speciellt efter, ser ibland upp, mitt i, eller ner mot insekter och blommor. Då är det lätt att missa ett och annat. Men å andra sidan har det ju ingen betydelse, huvudsaken är, att jag får vara ute och spana, känna solen, vinden. Se färger och former.

Här sätter mamma svan sina telningar i säkerhet när den hemska människan riktar det långa röret med onda ögat mot dem.Det blev bara enstaka doppingungar i år, och sent kom de.  Lite dålig bild, men de är svåra att få vinkel och avstånd på i all hög vegetation och sankmark.Törnsångaren tar ett skutt, fäller ut vingarna och försvinnerMen finner sedan lite godis uppe i klibbalenEn grönfink i typisk positionSommarhimlen, oemotståndlig.Och igelkotten gillar också plommon, den här sortens plommon heter Herman och kommer från Balsgård (nedlagt numera, överflyttat till Alnarp). I Hermanträdet växer Clematisen Georg, också från Balsgård. Georg och Herman trivs med varandra.Körsbär som jag försökt få i ett romantiskt frestande på bilden, lite mjukvarmt ljus. Sorten heter Stella, en köldtålig en från Kanada.En uppmaning till alla i Billeberga som passerar busshållplatsen vid kyrkan. Men varför är skylten randig? Något reflekterande lackskikt?Och här är Stella igen, färdig att avnjutas på kvällen framför TV:n.

Blandade bedårande blommor

Kan inte låta bli att se på blommor. I olika ljus, vinklar och med olika bakgrund. De finns ju till för att tilltala. Och så är det spännande att köra näsan i dem och känna doften (utom blommorna till Pyrus pyrifolia nashi, sandpäron, som luktar ren skit). 

Här är lite från hemområdet

Först en New Dawn ros. De år det inte frusit före jul hemma, har de blommat även på julafton. Tycker om att gå ut i morgonsol, morgondagg och leta efter en ros i fint ljus. Och så Montbretian, av sorten "Lucifer" tror jag. Som Erik sagt (tror jag?) är den röda färgen knepig att få till. En sorts Rudbeckia. Hemmavid kallad dassablomma, för de växer tacksamt och kan närapå dölja ett utedass, eller åtminstone pryda runt det.  Flox, närmare bestämt höstflox. Fick dem av min farmor, så de är en del av min barndom, dess skönhet och doft. Blad av mossrosOch så ut på ängarna, här gräs i något romantiserat ljus, liksom de andra som följer, för egentligen var det rätt så mulet. En kålfjäril på fackelblomstret, som ju är en karaktärsväxt för våtmarkerTill höger syns den lille flitige arbetaren.Och så ängssyran, lagom god, och piffar upp färgen på ängen om sensommaren. 

Körsbärsätarna

När stararna kommer norrifrån äter de upp sig i Skåne före de flyger till Jyllands vassbälten. Det innebär, att en icke föraktlig mängd passerar min trädgård. All frukt provas, attackeras, men körsbären är magneten. Mitt körsbärsträd är ett stort träd som sticker upp och lätt rymmer 100 fåglar. 

Först kommer spanarna, sitter en bit bort och kollar. Sen flyger en rote eller två in i trädet helt tyst på en noga planlagd smygväg. Därefter droppar gästerna in i större grupper. När stararna har nått en viss täthet, utbryter stort allmänt gräl i kalaset, och man blir medveten om vad som försigår. Det är som om det kokade i trädet, grenar rister och körsbär flyger. 

När äpplen ligger på marken kan jag se dessa gräl, men tyvärr blev det ingen bild i år. Det är annars fascinerande att se den öppna aggressiviteten i det frusna ögonblick en bild är. Att fåglar härstammar från raptorödlor kan jag ana i bilderna. 

Bilderna här är betydligt stillsammare. 

Först: ett typexempel på en körsbärsätareKom inte här och kom! Kalaset i gång     Ännu en som gillar körsbär. Först nötter ur nötlådan, sen efterrätt och slummer i körsbärsträdet, om inte stararna gör för mycket oväsen. Livet för en ekorre.