Monokrom natur - är det något?

Nu är ju inte naturen i en monokrom färgskala, åtminstone för människor. Hur andra varelser ser den försöker vi förstå, men inte ser de den exakt som vi inte. En del ser andra saker, som förskjutet färgspektrum, ibland med mer än ögonen t.o.m. Det finns ju olika elektromagnetiska våglängder. Åtminstone tänker vi så. 

Här går jag loss med Lightrooms svartvita möjligheter, som visade sig fungera väldigt väl. Visar naturen i hela gråskalan, från svart till vitt. 

Startar vid stranden i Åhus.  Väldigt fin sand, men lite kallt i vattnet ibland. Här står jag vid fågelskyddsområdets gräns och ser söderut......och norrut. Tomt, men det skall vara så. Tillträde förbjudet sommarhalvåret, fågelskyddsområdet är 500 meter framöver, före hamnen.Sedan ner till Maglehem, Blåherremölla. Numera privatägt. Här gick jag förbi ett fönster i kvarnhuset.Sedan på en stig längs med Verkaån, som jag tycker så mycket om. Ja, överhuvudtaget är alla Skånes åraviner vackra. Här har jag mjukat till bilden för att inte överbelasta betraktaren med alla tusentals detaljer en superskarp bild ger. Det kan bli lite jobbigt. Och varit nödd att då acceptera två urfrätta stenar nedtill i bilden. Får läsa på en annan gång om markering - lager. Lågvatten i kröken efter sommartorkan. Mjukgjord bild. Lite mer fart här, också mjukgjort. Praktiskt att promenera med tåliga sandaler och uppkavlade byxor, bara att gå ut i ån och fyra av kameran. Trädet närmast har ett intressant hål i stammen, sett rakt framifrån är det helt rektangulärt. Funderar över tomtar, vättar och älvor som kan bo där, och som vi inte kan se längre, moderna människor. Här är det mer stillsamt, en rogivande promenadstig. Den har den där känslan. Vilken tid på året det än är, känns det fint att gå här. Och till sist - ni ser varför jag gillar att vara vid Verkaån. 

Familjeliv

Ja, familjeliv kan vara alldeles underbart, åtminstone när solen skiner, alla är mätta och hyfsat pigga.

Tungan börjar bli intressant Kärlek kan inte överdoserasMättFestdansFamiljelivNär kärleken är som bäst

Tredje inlägget från bildhög nr 29.

En lockande titel? Nej. Inte romantisk, inte lovande, spännande, utan mer byråkratisk. Det gäller att omväxla sig, därför blev det så. Men, det är samma sorts bilder som innan, inte lätt att förändra gubbar inte. Även om just denne gubben är ganska modern, lyssnar mest på musik från 2000talet, och hanterar det digitala. 

Första halvan blir fåglar, som jag alltid spanar efter. Men ibland vet jag inte vad jag spanar speciellt efter, ser ibland upp, mitt i, eller ner mot insekter och blommor. Då är det lätt att missa ett och annat. Men å andra sidan har det ju ingen betydelse, huvudsaken är, att jag får vara ute och spana, känna solen, vinden. Se färger och former.

Här sätter mamma svan sina telningar i säkerhet när den hemska människan riktar det långa röret med onda ögat mot dem.Det blev bara enstaka doppingungar i år, och sent kom de.  Lite dålig bild, men de är svåra att få vinkel och avstånd på i all hög vegetation och sankmark.Törnsångaren tar ett skutt, fäller ut vingarna och försvinnerMen finner sedan lite godis uppe i klibbalenEn grönfink i typisk positionSommarhimlen, oemotståndlig.Och igelkotten gillar också plommon, den här sortens plommon heter Herman och kommer från Balsgård (nedlagt numera, överflyttat till Alnarp). I Hermanträdet växer Clematisen Georg, också från Balsgård. Georg och Herman trivs med varandra.Körsbär som jag försökt få i ett romantiskt frestande på bilden, lite mjukvarmt ljus. Sorten heter Stella, en köldtålig en från Kanada.En uppmaning till alla i Billeberga som passerar busshållplatsen vid kyrkan. Men varför är skylten randig? Något reflekterande lackskikt?Och här är Stella igen, färdig att avnjutas på kvällen framför TV:n.