Jag åkte med mormor tåg genom Porkalaområdet i slutet av 1940-talet. Barska ryska soldater kom och täckte fönstren med träskivor. Det var förbjudet att lämna kupén, och det stod beväpnade ryska soldater i gången utanför. Så liten jag var, uppfattade jag tydligt spänningen och den betryckta stämningen.

Hemma i Lovisa hade vi i bekantskapskretsen en gammal överklassdrake till häftig tant – när hon hade fått några glas till bästa, brukade hon sjunga så här:

”Vad har ryssen här att göra, upp på Finlands fria mark?
Vill han oss med surkål föda, dem han trampat med sin fot?

Vi äro finnar och vi har det bra, och vi vill ingen surkål ha!
Ha, ha, ha – det är bra, ryssen är ingen människa.
Ha, ha, ha – det är bra, ryssen är ingen människa... !”

Tänkte att det kunde passa i dessa tider.