Tack, Måns, ja, det var en speciell bil. Hälsning Robert

Jag har läst Myrdals, inte minst idag intressanta reseberättelse. Precis som många andra som reste där innan 1978, inklusive jag själv, så slogs de flesra av afghanernas vänliga integritet och lugnet. Ingen besvärade en det ringaste som i samtliga andra länder i området. Jag tänker själv på Syrien, Iran och Pakistan.

Myrdal konstaterade under sina imponerande omfattande resor i landet i denna CV 2:a att alla som kommit till landet i fredliga avsikter och visade befolkningen vanligt vett och respekt kunde resa i fullständig trygghet var som helst i landet. Många talar om en smått drömsk stilla atmosfär som ingav en trygghet man inte upplevt någon annanstans. Vi som var där då har svårt att förstå och ta in vad världen och afghanerna förlorat.

Efter kupp, revolution och ryska och amerikanska invasioner samt ändlösa inbördeskrig under drygt 40 år är det slut på den gamla gästfriheten och landet har istället utvecklats till ett av de mest farliga och instabilaste i världen.

Det är rent otroligt att CV 2:an höll ihop men Jan fick nog skruva en hel del på den för att få den att hålla ihop hela vägen. Han beskrev ju sig själv som en "Mekano-pojke" i en av sina böcker och för de som istället växte upp med plastiga LEGO-klotsar så kan sägas att Mekano bestod
av skruvar, muttrar och plåtbitar som blivande ingenjörer och mekaniker tränades för de yrkena med.

Mekano var industrialism i atomer medan LEGO alltmer tagit fantasin som gisslan och nu säljer designade färdiga leksaker som vara kan sättas ihop på ett ena sätt efter redan färdiga ritningar. Jag tror faktiskt att Jans och mitt Mekano var mer utvecklande än de andefattiga LEGO-modellerna mina barnbarn tröttnar på på nolltid.

@Sten-Åke: Jag har i stort sett samma inställning. Grattis till dig som var där "innan", bottenlöst bedrövligt hur det blivit.

Myrdal hade väl nåt särskilt påkostat mekano av ingenjörskvalité. Jag växte upp med det som hade stansade plåtremsor mm och byggde lyftkranar. Nån med eldrift som knappt funkade alls. Att ta fantasin från barn är ju helt fel.

Måns, man märkte en skillnad från 1972 då jag var i Afganistan för första gången, mot hur stämningen var bara dagarna innan det small då 28 april 1978. Precis som i Etiopien så destabiliserades Afghanistan av torkan och svälten 1972/73 och båda gick en till viss del likartad historisk utveckling till mötes. Båda genomgick statskupper, kungahus störtades, kommunistiska regimer tillträdde och svår repression drabbade båda länderna när den nya regimen utmanades av traditionalistiska motkrafter. Ryssarna gick in i båda länderna med både soldater och massiva vapenleveranser och i båda fallen kollapsade de kommunistiska experimenten när Sovjetunionen rasade ihop.

Jag har dock självfallet inga illusioner om att Afghanistan var något paradis 1972 heller, Det var ett av världens absolut fattigaste länder då med en analfabetism kring 90%, som så få visste ett dugg om. Sanningen var nog att få brydde sig om landet överhuvudtaget inklusive stormakterna.

Atmosfären präglades starkt av droger såsom hasch och opium. Redan vid tullstationen i Islam Quala vid Iranska gränsen släppte alla drogturisternas hämningar och många rökte på redan när man väntade på att passen stämplades. Ett gäng afghanska äldre män snusade eller åt haschpulver som de hade i små 6-7 cm stora snusaskar av billig bleckplåt med en liten infälld spegel i doslocken. Så lugnet bestod säkert till en icke ringa del av haschdimma.

Många västerländska turister dog där ute på något lopphotell där man avslutade sina dagar i neddrogade i någon sjukdom som till sist dehydrerat dem totalt. Inte minst fransmän och amerikaner som inte kunde påräkna hjälp från ambassader eller konsulat. Inte sällan dog folk av amöbadysenteri. Uppsidan var dock att det var väldigt mycket säkrare och lugnare än idag och våldet då bestod nog mest av självskadebeteenden hos västerlänningar på driven och våld inom familjer och klaner. Våld mellan afganer och västerlänningar såg jag aldrig.