Med hopp om en långsam helg

Ibland känns det som att tidsandan är en hyperventilerande jakt på omedelbar stimulans. Men det är förstås inte hela sanningen. Häromdagen väntade jag i nästan två timmar på ett pendeltåg som aldrig kom. Varför gick jag inte bara därifrån? Därför att vi regelbundet informerades om att tåget skulle komma om två minuter. Tid är ett relativt begrepp i kollektivtrafiken. Och det var verkligen en lyckad cliffhanger som fick oss att dröja kvar. Tålamodet som förenade oss på perrongen var nästan rörande. Några uppgivna blickar utväxlades, det var allt. När jag väl tagit mig hem fick jag ett råd av en nära vän att titta på Den stora älgvandringen, till David Sundins kommentarer. Fridfullt. Efter 15 dygn hade en älg simmat över Ångermanälven. En! Och det bestämdes att sändningen skulle förlängas med tre dygn. Tålamodsprövande, möjligen karaktärsdanande. Vi är kanske inte så otåliga, trots allt. Nu är min generation möjligen inte så stark i Tiktok-generationen, men jag märker samtidigt att många yngre lyssnar på poddpratare som gaggar om högt och lågt i flera timmar i sträck, så nog finns hopp om tålamodet. Är motreaktionen redan här? Kollektivtrafiken kanske är en del i rehabiliteringen, som ska få oss att börja djupandas?  Förslag till en ny SVT produktion "Den stora helgvandringen". Med hopp om en långsam helg  ///// Robert G

2023-05-06 17:44   Margareta Cortés

Kul läsning, läste även högt för maken så du kan dubbla min notering om personen som läst, även om han mest lyssnade. Dessutom ville autokorekt ändra ordet läsning till "läs inga".