Häxkvasten - den västra slöjnebulosan
Fotograferade himlen på torsdag och fredagskvällen och det blev några bilder, men har än så länge enbart redigerat denna på Western Veil Nebula NGC 6960, kallas också häxkvasten, det kan man faktiskt se varför. Det är rester av en supernova, nu ett moln av uppvärmd gas och damm, detta från en stjärna tjugo gånger större än solen som kraschade för 5000-8000 år sedan. Den ligger 1470 ljusår bort , om man beaktar att ett ljusår är 9 460 730 472 580 km så är det ju en bra bit. Lite konstigt att man kan få till en bild på under 2000 sekunder :). Den kraftiga stjärnan man ser är 52 Cygni.
Det finns också en Eastern Veil NGC 6992 i närheten, den lär vara lite ljusstarkare så den får jag ta nästa gång. Dessa ligger ganska högt upp på vintergatan i närheten av nordamerikanska nebulosan. Jag försökte hitta dessa med 135mm när jag var här i Danmark för en månad sedan men lyckades inte, men nu med GoTo så var det inga problem och då nu med motsvarande 450mm.
När det gäller astrofoto så kan man göra hur många varianter som helst och det av samma grundfiler, visar två (blev idag tre) här men jag kan nog tänka mig prova några till
Tagen med D500 och 300/4 > 450mm. f/4, varje exponering 45 sekunder total tid 1796 sekunder ISO 800. Den är med EQ5 rigg. Stackad i Sequator och stjärnorna borttagna i StarNet, sedan i LR och i PS. 45 sekunder ser inte ut att ge något stjärnspår med 450mm och då är den beskuren till ungefär halva storleken
Så här ser den stackade bilden ut från Sequator, endast beskuren, innan redigering i StarNet, LR och PS
Fortsat spændende, at følge dig ude i rummet :-)
Jeg synes som Rune, at det ligner mere en fugl end en " Häxkvast".
Med mange venlige hilsener fra Erik.
😊
Hälsningar Lena
Emissionsnebulosor är moln av joniserad gas som lyser med sitt eget ljus.
Ljuset skapas när fotoner från de närliggande stjärnorna joniserar atomerna i nebulosan, och detta ger upphov till ljus i olika färger. Beroende på vilka olika kemiska sammansättningar det är i nebulosorna, och graden av jonisering, blir det olika emissionsspektra.
Det absolut vanligaste ämnet i emissionsnebulosor är väte 90 %, men även helium, syre, kväve och olika metaller förekommer. De olika ämnena behöver olika mycket energi för att joniseras, väte joniseras lättast och ger upphov till en röd färg. Om mer energi tillförs kan fler ämnen joniseras, och färgen börjar variera mot blått och grönt. Genom att studera nebulosans spektrum får astronomerna reda på vilka grundämnen den är uppbyggd av.
Det finns ofta stoft i nebulosan som blockerar ljus och skapar mörka områden. När stoftet skymmer ljuset som nebulosan sänder ut kan man se olika mönster/objekt som stoftet skapar. Det kan likna olika saker och de namnges ofta efter dessa.