Powermeet Black and White

Här kommer några gatubilder från årets Powermeet.

Jag tycker att bilderna gör sig bra i svart/vit 

och passar bra ihop med raggarkulturen

I bland blir det stiltje i bilkön

och ibland flyter det på 

Det finns mycket avgaser i luften och ibland syns dom 

Göteborgsraggarna är på plats

Strålande väder som inbjuder till att sola

Människor och djur är minst lika intressanta som bilarna

Här blir det ögonkontakt

och ibland blir det lite anonymare

Fin bild på Johnny Cash

Våra finska besökare festar på flaket

En liten pratstund

och en liten pratstund i telefonen.

Hanhalsholme ett halvår senare

För sex månader sedan i början av januari tog jag en fotopromenad på
Hanhalsholme som ligger i Kungsbackafjorden

Nu hade jag möjlighet att komma tillbaka ett halvår senare och fånga
skillnaderna

Varje årstid har sin egen charm med sin mer eller mindre svårfångade
skönhet

Men kanske är det just det faktum att vi får uppleva att årstiderna växlar som ger en extra krydda

Det finns en fascination i skillnaderna som är lika betydande som njutningen av respektive årstid

Förr fans här en borg (Hunehals borg) som utgjorde dåvarande Danmarks nordliga utpost mot Norge. Men detta var på 1200 och 1300-talet

 Nu är det betesmark för fåren 

I vintras var jag helt ensam och det var tyst och stilla

Nu var det lite aktivitet vid badplatsen

Då fanns det bara spår av en räv som trippat i den annars på de flesta ställen orörda snön

Nu fanns det många spår av människor som ätit, druckit, grillat och njutit av solen.  Nu var det också många ljud av insekter, fåglar, båtar och badande människor men det
var en väldigt rofylld och behaglig ljudbild.

Men det var lika bedårande utsikt både då och nu

Mitt förra besök avslutades på ett oväntat sätt. Jag blev plötsligt utsatt för en pulshöjande upplevelse

Just när jag fotograferade isen som formerade sig utför berget hördes ett gällt skällande från buskaget i diket alldeles framför fötterna. Jag hoppade till av förvåning och skyndade därifrån. Insåg då att det måste vara räven vars fotspår jag följt som ville markera sitt missnöje med min närvaro

På den platsen var det nu fridfullt, varmt och grönskande vackert.

Skillnaden mellan det tysta vinterlandskapet och den ilsket skällande räven var betydande och gjorde en skillnad i min sinnesstämning då,
men är nu en kul incident att  minnas.

En snöklocka i midsommartid

I höstas klippte jag ned ett spretande och risigt buskträd till en oansenlig buske lagom stor för att bära en liten ljusslinga till 1:a advent. Den fungerade alldeles utmärkt till att bära upp en liten julbelysning men jag var orolig för hur den skulle klara den tuffa "sågningen".

Men från mitten av juni i år har den överträffat sig själv i att blomma upp.

En bedårande blomprakt som får mig att plocka fram kameran och dessutom bli nyfiken på vad växten heter.

Det hade nyss regnat en liten skur och ett nytt hårdare regn började torna upp sig medan jag fotograferade.

Jag tror att kameran är vädertätad men vet inte hur det är med objektivet. Jag får lite bråttom när åskan mullrar och ljudet från ett hagelregn växer sig starkare från den intilliggande skogen. 

Jag utgick i från att det var någon form av Jasmine och tog mig hastigt in i huset och letade på Internet efter namnet på just denna typ. Efter några sökningar tror jag dock att detta är ett exemplar av Schersmin (Philadelphus Snowbelle) som brukar färväxlas med Jasmine. Bl.a. tror man att Evert Taube i "Dansen på Sunnanö" egentligen syftar på just Schersmine i versen " doft av syrener och jasmine i pansionatets sal". Så jag är i gott sällskap när det gäller förväxlingen. 

Nåväl den är vacker och den doftar väldigt gott och i höst skall jag beskära den med gott samvete. En växt som kallas Snowbelle har förmodligen inget emot att vara bärare av elektrisk julstämning. Jag kan även tänka mig att nynna på Jingelbell både när jag beskär och när jag sätter upp adventsbelysningen.

Det är väl bara ca 5 månader kvar.  

Skjulsta, en resa fem mil och femtiofem år

Jag tog en söndagstur med motorcykeln. Åkte till Eskilstuna och hälsade på min gamla mor. Efter en pratstund över en kopp kaffe åkte jag till Skjulsta, ett friluftsområde strax söder om staden.

Skjulsta ligger precis vid Eskilstuna ån och härifrån har jag mina allra första fiskeminnen.

Här har jag fått många bottennapp och förlorat fiskeutrustning så som drag, flöten och t.o.m. ett kastspö som efter för många trassel åkte i sjön i ren frustration.

Skjulsta verkar fortfarande vara en omtyckt plats för fiske. Tillgängligheten till vattnet har ökat och det är mer välordnat med nybyggda bryggor. Det ser fridfullt ut att sitta här och meta. I bakgrunden syns badstranden. 

Det finns många träd, framförallt ekar, och jag tyckte att dom var stora redan för femtio år sedan.

Här är en gammal ek som fallit och blivit en imponerande stor fantasifull skulptur.

En bit in i skogen finns rester av Karl den IX:s kanal. Den byggdes i början av 1600-talet för att underlätta transporter av järn till Skogstorp där man tillverkade vapen.

Det var åns besvärliga nivåskillnader som skapade behovet av en kanal.

Vattennivån regleras av dammluckor och nedanför forsen bildas virvlar där dom stora abborrarna står och lurade.

Nedanför den röda stugan finns en liten stenavsats som var mitt favoritställe att stå och fiska ifrån. 

Det är fem mil mellan Västerås och Eskilstuna men idag gjorde jag även en resa i tiden på ca femtiofem år från mina första barndoms minnen av Skjulsta. Under uppväxtåren, ungdomen och fram till vuxen ålder har detta varit en viktig plats för mig.

Den sista blomningen

Vårt päronträd står i blom för sista gången. Jag känner mig nostalgisk och upplever att trädet aldrig har varit vackrare, blommorna så många och placerade så tätt och fint.

Inte kan man väl på allvar bli nedstämd över faktumet att trädet blommar för sista gången. Nej det vore både naivt och ett hån mot upplevelsen av verkliga tråkigheter.  

Inte kan väl ett träd känna på sig att nu är det sista chansen att visa sin prakt. Nej så barnsliga tankar tänker jag inte.

Trädet står på övertid. I en vinterstorm föll en stor gren och halva stammen gick av. Det syns tydligt att trädstammen inte är riktigt frisk.

Trädet har nu efter grenförlusten fått obalans och hotar att falla ned på grannens biluppfart. Jag tänkte ta ned det direkt men min goda granne uppmanade mig att vänta till våren och när värmen kommer så ska vi hjälpas åt.

I helgen tyckte jag att det var dags att ta fram motorsågen men min goda granne föreslog att vi ska vänta ytterligare någon vecka så att trädet hinner blomma en sista gång.

Nu står trädet i full blom och jag går ut med kameran och tar några bilder. Jag mår bra av tanken på att jag  kan ta med mig möjligheten till nostalgi in i framtiden. Kanske är det min drivkraft till att dokumentera och fotografera.