Sorg

Det enda man i livet kan vara riktigt säker på är att det en dag tar slut. Sorgen och saknaden är trots vetskapen om detta faktum ändå ofattbar och obeskrivlig. Parallellt med att en hel del praktiska saker måste ordnas, drabbar de emotionella upplevelserna oss med full kraft. Själva begravningen blir på något sätt ett avslut på denna period. En ny och annorlunda tid tar sin början. 

Döden är som sagt lika naturlig som födseln och bör väl på samma sätt, om än inte med samma känslor, dokumenteras. Känsliga situationer kräver förvisso en hel del hänsyn och diskretion men jag tror att så småningom är vi ändå tacksamma över att dessa händelser förevigats.

För denna typ av fotograferingar är tysta mätsökarkameror perfekta. Ingen spegel som smäller upp och dessutom små objektiv utan bländarautomatik. Ett försiktigt "pick" är allt som hörs när kameran exponerar.

Själv hade jag ingen sådan kamera vid detta fotograferingstillfälle. En i jämförelse grotesk Hasselblad 203 FE med ett 110/2 "klonkade" ljudligt vid varje tagning. Jag använde Tri-x, (400 iso), och tog bara sju rutor varav fyra blev acceptabelt skarpa. Istället för att slösa med film väntade jag på rätt tillfälle. För det räcker kanske med en enda bild. En bild av en sörjande kvinna och ett barn som tankfullt studerar sina händer. Ett blomsterarrangemang i förgrunden, en ljusstake i bakgrunden - och så kistan. Korset kring kvinnans hals får stå som symbol för det kyrkliga och kristna i sammanhanget.