"Jag älskar att fotografera i dåligt väder"

Det är Dokfotodag i Norrköping. Hösten pågår för fullt och Arbetets museum mitt i strömmen i Norrköping är fortfarande delvis täckt av byggnadsställningar och fasadputsskydd. På våning sju, högst upp i det ovanliga huset där Dokumentärfotosalongen 2019 finns är det vinter. Blåsten viner. Hundarna ylarna. Pulkorna har fastnat i en snöstorm. Stillbilderna som Ragnar Axelsson visar är så levande. Hundarna är inte bara dragdjur, de är personligheter. Ragnar är en fotograf som arbetat som pressfotograf och som nu fångar naturen och människornas liv i de arktiska områdena. Jag känner hans driv, vilja att dokumentera, hans nyfikenhet. Och när väderleken är som tuffast på hans bilder kommer bekännelsen "Jag älskar att fotografera i dåligt väder". Har du inte sett Ragnars bilder eller hans senaste bok som kom ut nu i höst? Här är länken till hans webb: https://rax.is/

Själv älskar jag hösten. Det eftertänksamma ljuset som inte lockar uppmärksamheten ifrån fotoobjektet. Eller också är jag bekväm, vill inte behöva bekymra mig om oväntade skuggor. I höst var det min debut på Dokumentärfotosalongen. Så tacksam över att bli utvald och så imponerad av Arbetets museums professionalism som genomsyrade salongen. Allt från hängning till utställningskataloger på både svenska och engelska. Min bild skildrar gatuköket med utemöblerna ordentligt utställda för att kunderna ska kunna njuta av sin hamburgare eller korv och så cementfabriken med tre cementblandarbilar och cementtornen direkt bakom. Jag kallar bilden "Utveckling". Genremässigt skulle den kunna kvala in chockturismfacket om den levt helt sitt egna liv, men nu ingår den som en del av min bildsvit "Där vi en gång var" - förorten och vardagslivet på 50- och 60-talet i kollision med dagens verklighet. På Dokumentärfotosalongen kändes den exotisk. En bild av förorten, en förort som ingen normalt ser eller bryr sig om. Passade in i årets tema "Ett annat sätt att se”. Naturligtvis är min bild tagen på hösten, på eftermiddagen vid två-tretiden i oktober-november 2017. Nu är utställningen stängd och bilden åter i Stockholm. Närmast väntar Salong CFF 2019.

Frågor på en utställning

Har just avslutat årets gemensamma utställning med mina kamrater i fotogruppen Fabel. Liksom förra året var vi på Galleri Movitz och besökarna var lika intresserade, kunniga och samtalsintresserade. I år fick jag en hel vägg i rummet längst in för att visa upp bilder ur två av mina bildsviter.

– Och hur många exponeringar är det där?
– ?
– Ja, hur många bilder tog du när du tog den bilden?
– Kanske 6-8.
Först efteråt kom jag på att det egentligen frågan handlade om var hur många sammanläggningar av bilder jag gjort för att åstadkomma den bild jag hängt upp på utställningen. Rätt svar är noll.
Andra frågade om jag tiltat bilden. Var jag stått i förhållande till bilden. För så raka stuprör kan man inte få. När jag berättar att jag beskurit bilden rätas frågetecknen ut.

En annan seriös besökare stod framför min bild av en fasad tagen i Mostar.
– De där husen, de har du väl lagt dit?
– Nej, svarade jag förvånat.
– Inte kullen heller. Det trodde jag, fortsatte mannen som intresserat granskade min bild på mycket nära håll.
– Oj, nej sådant kan jag inte. Jag kan inte bildbehandla, bekände jag.
– Aha, du har fotograferat analogt tidigare. Då förstår jag.

Det är bara att inse att jag mentalt inte frigjort mig från det analoga tänket. Då film var dyrt, bilden krävde eftertanke innan den togs och huvudmotivet för fotograferandet var att visa hur det verkligen såg ut. Noterar också att här på Fotosidan fanns alla olika sorters fotografiinriktningar utom Dokumentärfoto, men det är kanske jag som tittat för snabbt och missat något. Och även om det funnits en kryssruta också för dokumentärfotot, är det sådant jag håller på med när jag är på jakt efter tomrummen? Det som inte syns men finns där ändå?